Det glömda

Jag irrar runt på vägar med olika förbudsskyltar vandrar förbi vägbommar på för mig helt okända stigar även om detta sker i närlandskapet eller närmast detta. Känner mig som en slags upptäcksresande i det glömda, i mig själv, i en till historian förskjuten vardag som i mångt och mycket var densamma som den vi har idag när de gäller de riktigt stora livsfrågorna men rent tekniskt skiljer sig väsentligt.
På något sätt bryter jag ny mark, eller det för "mig" ny mark till en värld  där någon gått före och nu visar vägen in till en enastående berättelse.
Allt börjar alltså med en krokig grusväg.  Gårdsbilden är ett antal ekonomibyggnader en lada, garage och en gammal ladugård. Oslaget, oklippt gräs skvallrar om övergivenheten. Jag hänger av haspen på ladugårdsdörren, innan för denna har en hund troligtvis blivit instängd/kvarlämnad och svultit ihjäl, den ligger som  en mumie på den råa betonggolvet.
Varför överger man plötsligt någonting. De här berättelserna om hur något går sönder om hur ett universa raseras och hur den inte ens noterat mer än som en axelryckning och ett skvaller hos grannar. 
Gårdshuset är dörren låst men nyckeln sitter i och dörrfönstret är krossat, hallen saknar golv. jag ser en lämnad rullator i rum där gardinerna finns kvar. det är den enda inredningen. andra rum har nån stol, en gammal vedspis, en kvarlämnad låda ur en byrå och en plåthink och överallt råttskit. Jag för händerna längs väggarna, när samtalade någon här inne senast och om vad. Jag kommer på mig själv att börja hitta på saker, se saker, så uppe i fantasin att jag nästan börjar ana människorna som märkliga våldnader. Tycker mig höra ett tungt suckande och hur rullatorn i rummet bredvid skjuts över det knarrande golvet. Jag går upp en trappa,  här låg sovrummen men när låg någon med någon här. allt täcks av det där tunna lagret smuts, fett, mögel den där skiljelinjen mellan beboligt och inte