Förfallets estetik

Att jag har en vurm för det gamla bondesamhällets landskap och en väldigt romantisk syn på dess förfall kommer nog inte som någon överraskning. Letar och letar i mitt förflutna för att försöka härleda varför jag faller pladask för denna märkliga estetik av övergivenhet, för någonstans är det just de små husen, skjulen ladorna som griper tag i mig mest, kanske för att dessa på något sätt var den sista utposten innan skogen tog vid, de sista skyddet, taket över huvudet, de var helt enkelt slutet på civilisationen.
Dessa finns i mina ödsligaste drömmar, de drömmar som börjar innan jag lärt mig läsa, de som är så gamla att jag inte vet om de är just drömmar.