Blogg

Någon har dragit i nödbromsen. Vitsipporna skulle kringgärda hållplatsskylten med APRIL skrivet i sirligt grönt och jag skulle ta av mig jackan, blunda och ta en kopp kaffe i solskenet. Istället släpps jag av där en isande vind binder ett rep av obehag runt mig och solen i den mån den tittar fram bara är en chimär. Jag ger mig som vanligt in till skogs där vinden går vilse bland de träd som fortfarande står upp efter allas panikåtgärder i rädslan av att drabbas av Granbarkborre. Kommer fram till ett kärr som fortfarande gömmer på is i norrkanterna, jag sätter mig i lä mot en klipphäll och tänker, ja det är möjligt att naturen, våren, vill jävlas lite med mig, liksom säga – Ta inget för givet!
och när jag sedan svarar – Näe det är klart!
Så börjar konturerna av en ändå tilltalande natur framkallas, en Lom ropar från en närbelägen sjö och jag reser mig upp och promenerar med hopp inombords mot den där hållplatsen med sirliga bokstäver, snart så.

Åkte tåg för första gången sedan nyår. (Skulle till säkerhetssalen på Stockholms tingsrätt för att teckna gangstrar) och tog lite gatubilder för första gången på mycket länge. måste säga att jag verkligen saknar det där att fånga staden genom dess människor.
Rättegångstecknandet gick bra men polisen uppskattade inte min medhavda pennkniv från Opinel så jag blev först utkastad och fick gömma den i rabatten utanför domstolen (kanske inte så smart , hört att mycket brukar gömmas där) efter att ha gjort mig av med kniven fick jag på nåder gå in igen och ta mig an Vårbynätverket.

Ibland är bilden bara en känsla, en bekant men inte riktigt gripbar sådan, lite som en dröm, en film något som dyker upp ur det förgångna men just så där tillskruvat så att det inte är på riktigt utan ett mer som ett minne, men minnet i sig är på riktigt.

"Innan regnet faller" var en bedövande vacker film om konflikten på Balkan för 30 år sedan.
Kanske är det så att regnet som metafysiskt företeelse/begrepp skapar bilder, känslor som i sig är behäftade med sorg och vemod, melankoli i så hög utsträckning att det när det kan anas i t.ex bild eller text så ändras hela innehållet och sinnesstämningen och vi får en helt annan berättelse.
Det här är ju en liten vacker väl underhållen torpstuga, en fritidshusdröm för många. Men i skuggan av ett regn kan den rent av kännas hotfull och vi ser kanske till och med en analkande katastrof.

Att jag har en vurm för det gamla bondesamhällets landskap och en väldigt romantisk syn på dess förfall kommer nog inte som någon överraskning. Letar och letar i mitt förflutna för att försöka härleda varför jag faller pladask för denna märkliga estetik av övergivenhet, för någonstans är det just de små husen, skjulen ladorna som griper tag i mig mest, kanske för att dessa på något sätt var den sista utposten innan skogen tog vid, de sista skyddet, taket över huvudet, de var helt enkelt slutet på civilisationen.
Dessa finns i mina ödsligaste drömmar, de drömmar som börjar innan jag lärt mig läsa, de som är så gamla att jag inte vet om de är just drömmar.

Generellt ska sägas, att det gör ont i kroppen att inte få dra på sig skridskorna åtminstone innan Nyårsafton. Det signalerar så påtagligt att någonting är riktigt riktigt fel. Jorå en dag med minusgrader och ett svep av den nästan frånvarande solen ger viss terapi, men jag behöver de här helgerna att för vistas på is.  Jag behöver reta mina lyckohormoner och fylla på depåerna av D-vitamin. Jag gör några småutflykter i grannskapet och försöker fånga något som åtminstone tillfället ger mig stimuli. fastnar för en bäck i Igeltjärnsreservatet som bara bubblar på genom mörkret och dessutom gör det något mer den väldigt regniga förvinter.

Vi är inne i O-VINTERN den årstid i södra Sverige som präglas av svartfukt och den tidlösa frånvaron av ljus. Jag tar mig så långt som ut i trädgården och gör ett svep över dess makrokosmos och vänder tillbaka in i köket och gör upp eld i vedspisen, kokar kaffe och blänger ut i det oljegrå närlandskapet och tänker, om det blott funnes is.

Jag är inte på något sätt en  extrem "prylmänniska" men nu och då så tycker jag att jag kör fast  i mitt fotoberättande. ibland räcker det med att gå in och inspirationsknarka på nätet och kolla upp nån skön bildskapare eller nån you-tube tutorial och testa lite ny teknik.men ibland så räcker inte detta utan jag måste hitta nån liten gadget eller kanske nån liten ny glugg. Nu föll det  på att köpa en bra blixt frö att kunna hitta en nyingång till bilderna och idag har jag varit ute och testat

Om jag kvickt summerar oktober så får jag väl säga att jag har breddat mig väsentligt i mitt utryck nästan alla bilder har blivit åtminstone 3:1 i format. mycket tack vare de bildexperiment jag gjort å arbetets vägnar inför den nya studion. har där utöver naturligtvis letat mig ut i närlandskapet och genom ett sugrör sugit åt mig av den energi som tycks vara lagrad i den sörmländska jordmånen.

Jag passerar förbi här 100-tals gånger varje år, ser genom bilfönstret de fyrkantiga 10-12 våningshusen med platta tak torna upp sig likt ointagliga borgar på var sina kullar söder om stan, de ser respektingivande och lite skrämmande ut. Inte vid något tillfälle har jag egentligen varit speciellt nyfiken på att se mig om bland huskropparna att göra ett nedslag vilket är förvånande eftersom jag annars åker överallt för att dokumentera saker på mitt eget sätt. Det är 50 år sedan dessa "orter" byggdes och de är rejält slitna även om själva husfasaderna på sina håll fått en ansiktslyftning men mycket är eftersatt och det försätter också mig i ett särskilt känsloläge. Det vore en så upprapande schablon och plattityd att säga, att det känns som ett annat land, Men det känns lika långt från den välmående lilla köping där jag huserar som byn i nordvästra Jämtland gentemot Södermalm i Stockholms innerstad. Min första reaktion är att rygga tillbaka för de många skräpområdena med slyn krypande in mot parkeringsplatser där asfalt gett vika för ogräs och för den i mitt tycke aggressiva arkitekturen. jag tar några bilder försöker känna, hitta en berättelse. befolka detta med något. Jag reser runt mellan Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg tar panoramabilder och börjar få nån slags ide om var det ska landa i uttryck. Dagen är glåmig och det förstärker utanförskapet (mitt eget) bilderna blir lågmält dramatiska mörka med spår av någon slags övergivenhet. Kanske återvänder jag en annan dag då ljuset är renare, kanske får jag en annan känsla då. Detta är ju sannerligen inte mina hoods men det har väckt en nyfikenhet. Någonstans i mitt bakhuvud finns ett gammalt barnprogram "Pelle Jansson från Laxenträsk" som handlade om en Pelle som flyttar från byn i Norrland för att hans föräldrar skiljt sig och hamnar i ett höghusområde i en storstad. Och hur skrämmande just det där höghusen var på en 10-åring som jag från just en sådan by i Norrland.