Så förflöt midsommaren

Så förflöt midsommaren

Sommarnatten är ung och jag är på väg till tjärnen med det svarta vattnet för att plocka pors, den pors som ska ge midsommarsnapsen sin milda grönska och sin friska örtiga smak för att skapa helig allians med matjessillen och färskpotatisen. Oknytt och osett gömmer sig bak stammarna i skogen och en enkelbeckasin skrattar spöklikt med sina vingar. 2-3 dygn behöver nu de späda kvistarna ligga i brännvinet för att bli det ungdomliga elexir som skapar sägner en jensmässafton.

Mycket är jag beredd på att avskaffa, annat är jag beredd att dö för, för att få behålla intill tidens ände. För även om de små grodorna och själva stången nu får vänta till att nästa generation får någon på lekhumör så är midsommaraftonen med blandningen av sin lättsinnighet och sitt allvar så central i min sekulära årscykel, långt mer än både jul och nyårsafton. Det är här man i blandning av berusning och sentimental nostalgi bearbetar sitt liv fram till nu med de vänner som kanske betyder mest fram till dess att himlen färgas röd av Auroras fyrspann.

52176504583_f2aa0b1e7d_kjpg52176505696_28e01fb0d1_kjpg52176503843_06fa084a55_kjpg52175476017_4e57b606a2_kjpg52176503933_4fce9696dd_kjpg52176755074_deb51a7edf_kjpg