Att i moderat tempo färdas fram längs grusiga vägar i centrala Norrland, ibland på ställen där jag tidigare aldrig varit, fyller mig med en obeskrivlig känsla av upptäckarnyfikenhet.

Jag hittar avstickare till fäbodvallar som stått obetade sedan 1900-talet, kör genom karg granskog svart, skäggig av hänglav och ännu större skog av kusligt swishande vindkraftverk som i den låga solen sveper sina skuggor över hela landskapet som om stora jätte fåglar flög i jakt på den ensamme. Ibland passerar jag några ödegårdar eller någon by där en baklastare står parkerad framför farstubron. Klockan är mellan eftermiddagen och kväll, jag har inte mött någon bil på över en timme. En vägskylt talar om att ”här slutar allmän väg” men enligt min karta så går det att köra vidare och komma ut på en annan väg som leder in i ett nytt kraftfält.

Jag är en stor förespråkare av vindkraft, men det är som om dessa jättar på något sätt stör skogen, stör friden, tystnaden, tiden. Det är inte ett mjukt uppvaknande av en trakt som legat sovande sedan myrslåtterns och hässjornas tid. Det är ett ilsket alarm om att det nu är en ny era där alla tillbuds funna medel måste användas till att rädda planeten och detta är en av de bondeoffer som spelas ut för att vi ska kunna fortsätta i det vid kallar acceptabelt drägligt. 

Jag kör ner från det höga åsarnas skogar i östra Jämtland mer mot Ådalarna där Faxälven Fjällsjöälven skär ner i landskapet och där en viss bondebebyggelse tar vid även om både bönder och byaffärer sedan länge är nedlagda som bor det ändå en del folk.

Klockan närmar sig 22 och jag stannar på en av kommunen iordningställd tältplats nere vid Ångermanälven som mörk och tefärgad flyter förbi, på andra sidan lyses en enskilt hus upp av den sista solen och en mycket kall nordanvind trycker ner temperaturen under 10° jag lägger mig i tältet och kryper ner i sovsäcken.

52256293519_9bc76b8784_kjpg52256010406_faccd98154_kjpg52256010111_b3b4ee2e70_kjpg52256032363_b3241b35a6_kjpg52255044787_60e94e9c62_kjpg52255044887_faefb1d3f5_kjpg