Tillbaka i den solgrå svenska sommaren

Resan från de blånande landskapen i norr går snabbt. 6-7 timmar om man inte har för bråttom och det är alltid med ett visst mått av sorgsamhet som jag noterar hur bergen sjunker ihop som efter en punktering och hur lövräden tjocknar,  åkrarna blir blir gula och vägkanterna tappar sin blomning. Någonstans vid Norrlandsgränsen norr om Uppsala ger jag upp och börja ställa in mig på ljumma mörka sommarkvällar grill och kortbrallor och den inbäddade stumhet som präglar det mellansvenska sommarlandskapet trots råmande kor och  och trimmade moppar. Men fortfarande vilar det nordliga kynnets känsloläge och mitt estetiska jag vägrar släppa taget

Den jämtländska skogsbygdens vägar. Det finns alltid ett ljus någonstans.
–Je tor de håll på skiin opp