Under en månads tid har dagsljuset varit så obefintligt att våra gamla trotjänare i sina krukor i fönsterna när på har dött, det är bara med dyra lampor med massor av lumen som vi lyckats bromsa gulnandet och bladavfallet. Och för att göra en lång historia kort, där befinner även jag mig, i ett stort behov av att tanka energi någonstans ifrån.
Jag hade pratat lite löst med Kristian Hötzendorfer om att, om det blev läge att åka skridskor någonstans norrut så skulle vi sätta oss på ett tåg och lite på vinst och förlust leta upp isar.
Vi läste is och väderrapporter, kollade tåg, hyrbil och boende under veckan som gick. och på onsdag såg det tillräckligt lovande ut för vi skall tordas boka upp det hela även om det fanns en del tveksamheter kring åkbarheten på sjöarna i Västjämtland
Torsdag tog vi nattåget upp till Östersund hämtade en bil på OKQ8 och gav oss iväg västerut mot första sjön som hade isspanats av folk dagen innan, Ottsjön en dryg mil från Undersåker och stod på is klockan 09:00 på morgonen. Vi gled ut i ett tunt lager snö som lagt sig på isen som ett flor och inte hämmade åkningen nämnvärt och den där bubblande känslan som inträffar varje år man första gången står på skridskor infann sig, vi hade dessutom en anings medvind och till det kom känslan av att trots det ganska molniga vädret ändå se ljuset, himmelsskiftningarna och fyllas av det.
Efter några kilometer passerade vi ”ridvadet” en lång sandbank som sträcker sig över sjön som gammalt tillbaka nyttjades som genväg för rida över sjön. det nyssnämnda snötäcket dolde självfallet dessa stråk av sand och jag fick tvärstopp och slog mig rejält i fallet och spräckte förmodligen nåt revben på vänster sida. Längre in hade ett stort stycke av sjön blåst rent och vi hade nu en rejäl yta att snabbt i den tilltagande byiga vindenmellan fjällen glida med (som naturligtvis redan där ger vetskapen om en alls inte lika gynnsam färd tillbaka). Vi träffar två andra skridskoåkare från huvudstadens stora klubb och gjorde sällskap in längs Vålån till den tog slut och blev till öppet vatten, vi tog där den obligatoriska ”Fikan” och pratade på det där sköna otvungna sättet med människor som man aldrig sett förut, som är så typiskt bland skridskoåkare.
Vi tog oss tillbaka till den östra stranden där ett Luciatåg hade ställt upp sig bredvid vindskyddet och eldstaden och livligt poserade. En fin samling blivande friluftsentusiaster guider och ledare från Hållands folkhögskola. Vi sätter oss i bilen för att köra de 5 milen till Ånnsjön för att där avsluta dagen vid de norra sjöbodarna och försöka oss på att ta oss upp längs meandrarna i Haraån en 2-3 kilometer genom fågelskyddsområdet. Ottsjön i all ära men massiven bakom Ånnsjön är nog de mäktigaste fjällen i Jämtland med Bunnerfjällen Getryggen tväråklumpen och snasahögarna. Det är ganska trögåkt på den här norra sidan av sjön och jag är ganska trött när vi kliver av isen strax efter fyra. har varit en lång dag.
Vi bor på det lilla och vackert belägna Pensionat Enaforsholme. prisvärt och gemytligt.
Dagen därpå är vi nyfikna på om ryktena är sanna om att södra delen av Ånnsjön ska bestå av snöfri svart kärnis. de flesta rapporter är ju från den norra delen och inte njutbara.
Och så som i en dröm uppenbarade sig detta fjällnära salsgolv som bara på några få ställen hade drevade mattor av snö. Ringde en kamrat som jag sätt på tåget som skulle upp och åka skridsko i Åretrakten och bad honom ändra planerna för detta vill nog ingen missa. vi åkte ett större varv upp mot den stora ön mitt i sjön och till baka och fortsatte sedan strandnära längs den södra stranden någon mil bort mot Rek ån som vintertrolsk i krumbukter skar in i Vålådalens Naturreservat ett av sveriges största. vi följde ett lodjur som traskat längs isen in bland bäverfällen och rasade granar in i storskogen och ändå upp till den första fäbodvallen där isen tog slut och den första forsen började. Mina vänner Örjan och Anna hade slagit följe upp hit och detta blev ett givet fikaställe. Hemfärden blev den klang och Jubelföreställning som man kan ana när midvinteraftonens färger får exploderar i violett indigo purpur och orange och med hela fjällvärlden som breder ut sig i ett obeskrivligt vackert panorama. Skridskoåkning blir inte mycket fagrare än så här.
