SKäckerfjällen

Skäckerfjällen, de gömda fjällen

Skäckerfjällen de gömda fjällen

Det finns som jag ser det tre fjällmassiv som folk pratar om när det kommer till att sommarvarandra, Grövelsjön i söder med sin fina fjällanläggning och sitt relativt nära läge till de svenska storstadsområdena. I norr har vi Kebnekaise och Sarek som många har på sin bucketlist för att det är högst och naturligtvis för att det är våra kanske mest imposanta fjäll och däremellan ligger Jämtlandsfjällen och då framför allt den så kallade Jämtlandtriangeln med leden mellan Storulvån Sylarna och blåhammerens fjällstation där väldigt många väljer att göra sin första fjälltur vilket jag tycker är synd, missförstå mig inte Sylarnamassivet med snasahögarna och Bunnerfjällen på var sin sida är en fantastisk dalgång och på många sätt lättillgängligt. Men! lederna är så frekvent gångna att de mer påminner om traktorvägar och var man än kommer så är det folk, vid varje bäck har någon slagit sig ner för att fika. varje vacker möjlig tältplats är tagen tidigt på eftermiddagen och för den som tagit med en kamera för att fota är snart sätt varje motiv redan taget och förevigat på socialamedier.

Så! Jag vill slå ett slag för Skäckerfjällen det som ibland saluförs som lilla Sarek dels för sin skönhet och sin profil men också för det relativt stora oledade område som finns längre in i massivet. Det är i sanning en fjällpärla. Man kan starta från egentligen två punkter det ena är att gå från Kolåsen och det andra är från Anjan vilket vi föredrar att göra eftersom anmarschen upp på kalfjället är ganska kort.


Att ta sig dit är naturligtvis lättast med egen bil men är inte helt omöjligt med lokaltrafiken. Det går en eller två bussar per dag från Järpens järnvägsstation upp till Kallsedet och sedan kan man avtala med antingen Anjan eller kolåsen att hämta upp.

Vi var in alles 10 personer varav 5 inte hade någon större fjällerfarenhet (men är i allra högsta grad friluftsmänniskor) och tre ungdomar mellan 13 och 17.



Min tanke var att gå Strydalen upp och göra ett basläger i närheten till ett av de nyuppförda vindskydden som en backup ifall vädrets makter skulle var helt i mot oss, för till saken var den att veckan före vi var uppe så var det i det närmsta vinterväder runt Bunnerfjällen 7-8 mil söderut med både snö och minusgrader och stormbyar. Så att ha tillgång till ett vindskydd där man kan laga mat i stället för inne i tältet vid dåligt väder är väldigt skönt speciellt om man är förstagångsvandrare. Nu blev det ju inte så utan fjället kom ju att visa sin absolut vackraste och mest intagande sida för oss under de dagar vi var uppe.


Vi parkerade vid landsvägen 5 km öster om Anjan och gick sedan myrarna uppåt, efter c:a 2,5 kilometer är vi uppe på kalfjället och tar strax därefter 4 kilometer lunch vid Silvertjärnarna (i vilka man kan köpa fiskekort på Anjans fjällstation 60 kr) Jag har glömt en skaljacka och lite annat smått och gott nere i bilen och får springa ner, en omväg på 8 kilometer. uppe vid Strydalen slog vi läger det var relativt vått i marken efter den senaste veckans rejäla regnande så det gäller att ha ett bra golv i tältet så att inte vätan kryper igenom . Vi slopa läger aldelens bredvid jokken och satt ute länge eftersom det var förhållandevis varmt och nästen inga mygg alls. Jag hade inför den här turen gjort nästan all min fjällmat själv och torkat både köttfärs, grönsaker och kyckling för mig och min son Olle, vilket var förvånansvärt enkelt. Natten blev förhållandevis kall så en bra sovsäck och en yllemössa är nog att rekommendera.

Dag 2 åt vi frukost tog det lugnt och beslöt oss att ta oss upp mot sockertoppen och antingen ta oss upp på den eller på Anjeskutan. Stryån var lite knicksig att vada över torrskodd men med lite i kastande av vadstenar lyckades alla komma över . uppe på passet så delade vi på gruppen där några valde att gå tillbaka till tälten och andra beslöt sig om att ta Anjeskutan på dryga 1200 meter Utsikten därifrån är milt sagt hänförande och man ser i en radie på närmare 15 mil och alla håll, från frostviksfjällen i norr in i Norge och ner mot Helagsmassivet och Oviksfjällen i öster.


Om jag summerar erfarenheterna:

Att se till att logistiken fungerar är ju lite A & O när anslutningarna är begränsade. Det löste sig men det var nog mycket tack vare att vi fick tillgång till en bil till.

Bra med basläger. framför allt om man har barn med eftersom det innebär att man kan göra olika turer under dagen beroende på ork och kondition.
Det är bra  med närhet både till Kolåsen (stf) och Anjan:s fjällstation vilken gör det möjligt att duscha äta en bit mat och kanske till och med sova i en säng en natt före eller efter vandring.


Och för min egen del att det är onödigt att köpa dyr färdig frystorkad mat då det är väsentligt godare och mycket billigare att göra själv.