Blecktrumman, Ökenrävar och svenska kungar
Frukosten på pensionat Angela är av det slaget att inget tycks fattas utom möjligen fibrer. Uppläggningarna är av den sort som skulle platsat utmärkt i "husmoderns kokbok" med rosor av morötter och vackra spiraler av gurka, och där finns förutom den vanliga skinkan, osten och de hårdkokta äggen och äggröran de för östra Centraleuropa typiska majonässalladerna, de inlagda grönsakerna den syrade kålen också sådant som sedan länge är borta från våra hotellfrukostar, den rökta ålen, den skivade fiskaladoben rullskinkan med ost, berlinersyltan. borden är dukade som ett svenskt bröllop med linnedukar och stolarna är draperade med vitt tyg. Hotellet är fullbelagt men det äts i relativ tystnad, inga åthävor eller skratt, till och med de få barnen låter maten tysta munnen. Det finns något strängt om än inte påtvingat snudd på nordiskt eller kanske snarare tyskt. Jag förser mig kungligt av delikatesserna men undviker oavsiktligt fibrerna vilket senare skulle straffa sig och tänker på Gunter Grass roman Blecktrumman som utspelade sig i dessa trakter när östra Pommern fortfarande var tyskt. Dagen ska för övrigt ägnas åt ökenvandring eller i alla fall så nära man kan komma i Europa på dessa breddgrader. Nationalparken XXX består av ett gigantiskt flygsandsområde där ökenräven Rommel enligt vissa källor skall ha tränat inför landstigningen av Libyen. till detta kommer också att temperaturen denna dag når en bra bit övertrettio grader som för att spä på Ökenkänslan än mer.
Vi cyklar åter igen genom den vackra tallskogen nu västerut och kommer efter en 7-8 kilometer fram till den plats där det vägen tar slut där det helt enkelt inte går att komma längre annat än till fots och även detta sker med ett visst problem då sant är både lös och flyktigt och man sjunker ner till en bit över vaderna ungefär som det skulle vara snö. Stora delar av nationalparken är skyddad och avgränsas med stolpar som på sina håll försvunnit helt när det stora dynerna har rört på sig (upp till 7-8 meter per år är inte ovanligt)
Vi cyklar åter igen genom den vackra tallskogen nu västerut och kommer efter en 7-8 kilometer fram till den plats där det vägen tar slut där det helt enkelt inte går att komma längre annat än till fots och även detta sker med ett visst problem då sant är både lös och flyktigt och man sjunker ner till en bit över vaderna ungefär som det skulle vara snö. Stora delar av nationalparken är skyddad och avgränsas med stolpar som på sina håll försvunnit helt när det stora dynerna har rört på sig (upp till 7-8 meter per år är inte ovanligt)