Mare Balticum

Så då befinner vi oss här i detta rara men lite sömniga sommarsamhälle (Kristianopel) med sin historia, sina pittoreska små trähus, och sin obrutna horisont över Östersjön även om man på håll kan ana Långe Jan på Ölands sydspets.52276582276_2db198e9b4_kjpg

Kanske är det just denna insikt om havet och vad som finns på andra sidan och hur det förenar och skiljer oss, länder som sekler genom sekler krigat, slutit fred, och bytt herrevälde, som får oss att googla upp diverse färjelinjer från det närliggande Karlskrona och slutligen fastnar för Gdnynia i Polen. Det går en färja dit om 4 timmar klockan 21:00 framme i Gdynia 07.30. och det finns en hytt med fönster mot havet. Vi tar den.

Så när solen sänker sig över den Blekingska residensstaden är vi på väg mot ett nytt ovisst äventyr. Vi äter i oss väl mätta på ala carten ombord, Havet är lugnt och durrandet från fartygsmotorerna försätter oss i nästan omgående i sömn och i morgon börjar något nytt på platser vi aldrig varit förr. Vi vet inte var vi ska bo eller hur det kan tänkas se ut eller ens åt vilket håll vi ska åka. Ska vi ta vägen över Suwalki och in i Litauen och åka tillbaka över Östersjön från Klapedia eller blir det att stryka längs den polska nordkusten och ta en färja antingen från Swinoujscie eller i tyska Rostock norröver. Vi sover på saken.

Jag läser på lite om den historia som kustlandskapet och landet framför oss har men inser snabbt att jag går vilse i namn och begrepp och att jag snabbt skulle blotta min okunnighet och jag försökte mig på ett försök till förklaring.

Reveljen går 06:00 med Rod Stewarts I’m Sailing (på min tid spelades den normalt när det var dags att packa i hop och gå hem och sova eller nåt) Stor frukostbuffé vi rullar av båten på 07:30 på utsatt tid och kör iväg utan att visa pass eller något annat Passerar genom Gdynia och dess förorter på väg norrut mot kusten. Trafiken är tät, många tycks vara på väg mot den polska rivierans verkliga ädelsten Hel-halvön men vi hittar inget som helst vettigt boende alternativ nu när alla polacker ger sig mot sommarsemester vid havet där, dessutom  är den till stora delar stängd för biltrafik alltså ett fantastiskt ställe att cykla på.


Så valet faller på den lilla Staden Łeba och den intilliggande nationalparken Slowinski.
52276558876_4ac4136993_kjpg


Łeba (utalas veba) är under stora delar av året en sovande kustort belägen på kusten 14 mil norr om Gdansk. Men som nu under några hektiska sommarmånader blir en myllrande kur och badort med tivolin, "piratskepp" ambulerande vaxkabinett, stor utomhusscen med allsköns uppträdande även internationell sådan,  där strandbarer och badvaktstorn ligger strösslade på en smockfull sandstrand.  En barriär av tallskog som skiljer staden från stranden där ligger gator med mängder av souvenirbutiker, krimskrams-affärer och snabbmatsställen. Det är flera stora campingplatser i tallskogen och överallt ses skyltar om semesterlägenheter och hotell. Ett myller av spendersamma semesterfirande polacker gör att cykeluthyrare, turförsäljare och en mängd andra månglare har att göra. Hade detta legat i Sverige hade jag förmodligen vänt och tyckt att det kändes aning för skramligt för mycket kommers och för mycket folk. Vilket kanske är en anledning att svenska turiststäder inte ser ut så här (där är det snarare padelbåtar än paddelbåtar som ligger längskanalerna) . Dock ska tilläggas! Är det rent och städat överallt på gator såväl som längs stränder och i skogen. Skulle nog säga att det är renare än i Sverige.


Vi tar in på ett gammalt klassiskt pensionat ”Pensjonat Angela” även där slås vi av renligheten och att det tycks vara så välhållet trots att det förmodligen byggdes åtskilliga decennier tillbaka, "pyntet" är nog det som vi reagerar mest på, det snudd på smakfullt kitchiga utan spår av ironi, blomsteruppsättningarna i foajén, trädgården med alla sina stockrosor, klättrande klematisar pelargoner,azaleor m.m  och den persikofärgade fontänen mitt i. Huset självt har svällande järnsmidesbalkonger mot en limegul puts och hotellnamnet i stora rosa bokstäver.

Ägarinnan (Angela antar vi) är en parant dam +75 i svartfärgat hår med en lätt lila anstrukning , hon är välskräddad och har tillsynes allt i minutiös ordning. Hon tar emot oss vänligt och lämnar sedan kanske lite ovilligt över till den medelålders sonen när vi inte pratar polska.

Vi får ett rum som går i samma stil som allt annat med volanger i vitt och mocca en melerad heltäckningsmatta och stora medaljongtapeter med ovala oljemålningar. Det doftar starkt av parfym, en sort av parfym som åtminstone får mig att tänka på kafferep bland kyrkans tanter med min mormor när jag var barn och som jag inte förnimt sedan dess.

Här är lite bilder från hotellets hemsida
https://pensjonatangela.pl/galeria


Vi har bokat upp oss på 2 nätter och parkerat på innegården. Vi har cyklar med och eftersom nätet av cykelvägar och cykelbana stigar är så stort bestämmer vi oss för att så fort vi fått i oss en första polsk lunch besöka den ena delen av nationalparken.52276558341_897f035cf8_kjpg


Vi cyklar österut  genom staden och överallt är det folk med solstolar, picknickkorgar  efter ca 2 kilometer någorlunda belagd väg övergår vägen till grus och tar  några hundra meter senare slut  

Tallskogen mot kustremsan ger en sällsamt ljus med sina mjuka sandkullar och de låga rostfärgade lite vindpinade tallarna. Stigen är slingrar  sigbort längs kusten in i den östra delen av parken, här och var löper små stigar ner bland träden och man kan på några ställen ana sanddynerna. Vi möter lite andra cyklister och några som går men eftersom biltrafik är förbjuden här och det är en 3-4 kilometer att gå så glesnar det snabbt. Stigen blir sandigare och sandigare och svårare att cykla på  så när vi viker av mot stranden får vi kliva av cyklarna, det är bara ett fåtal badgäster som hittat hit och stranden ser i det närmaste oändlig ut.







52278291151_588c9ad108_kjpg52277039230_a7a91f045c_kjpg52279274273_76a17b285f_kjpg
Dit kråkorna flyger

Visst är det tvekluvet. Men känslan av att bilen är fulltankad och att vi faktiskt inte har den blekaste aning om var vi är på väg mer än att vi åker söderut ger ett mått av omedelbar frihet som en resa med allmänna kommunikationer inte gör.

Jag sitter i passageraresätet och googlar förstört på boende mellan Östergötland och Skåne bara för att ha någonstans att starta.

Svänger av E4 i Linköping , det är eftermiddag och samhällen som Rimforsa , Kisa ,Ydrefors passeras. Landskapet är ikoniskt för det sydsvenska höglandet med stora ekar betande kor, stengärdsgårdar och faluröda bondgårdar.

Vi rullar in i Eksjö och hittar ett charmigt litet hotell i den gamla och väl bevarade trädelen av stan. Sängarna är sköna och rummen andas lite lagom boutiquehotell. Min fru frågar varför jag fnissar och jag säger att hela situationen känns väldigt vuxen medelklassig men försvarar mig med att vi trots allt bara bokat ”on the fly” med en timmes framförhållning och att vi faktiskt inte vet mer än att vi är ju här just nu och att morgondagen är höljd i ovetskapens dimma.

Vi äter en köttbit på Stadshotellet i staden. Tallriken som kommer in ser lite tråkig ut med en sparris över biffen och en lite färglös potatiskaka, men skenet bedrar och det smakar utmärkt. Sover med öppet fönster vilket även grannarna ovanför/under gör vilket får mig osökt att tänka på Kjell Höglund.

Dagen därpå fortsätter vi vår resa söder ut, passerar Kalmar stannar till i Kristianopel och nu då? Vi skulle till Österlen men inser att det är helt fel tid på sommaren om man inte förbokas eller känner någon så det får bli något annat. Fortsättning följer...

52261580892_949e345c9d_kjpg52263036215_a1058131bc_kjpg
Mellannorrland


Att i moderat tempo färdas fram längs grusiga vägar i centrala Norrland, ibland på ställen där jag tidigare aldrig varit, fyller mig med en obeskrivlig känsla av upptäckarnyfikenhet.

Jag hittar avstickare till fäbodvallar som stått obetade sedan 1900-talet, kör genom karg granskog svart, skäggig av hänglav och ännu större skog av kusligt swishande vindkraftverk som i den låga solen sveper sina skuggor över hela landskapet som om stora jätte fåglar flög i jakt på den ensamme. Ibland passerar jag några ödegårdar eller någon by där en baklastare står parkerad framför farstubron. Klockan är mellan eftermiddagen och kväll, jag har inte mött någon bil på över en timme. En vägskylt talar om att ”här slutar allmän väg” men enligt min karta så går det att köra vidare och komma ut på en annan väg som leder in i ett nytt kraftfält.

Jag är en stor förespråkare av vindkraft, men det är som om dessa jättar på något sätt stör skogen, stör friden, tystnaden, tiden. Det är inte ett mjukt uppvaknande av en trakt som legat sovande sedan myrslåtterns och hässjornas tid. Det är ett ilsket alarm om att det nu är en ny era där alla tillbuds funna medel måste användas till att rädda planeten och detta är en av de bondeoffer som spelas ut för att vi ska kunna fortsätta i det vid kallar acceptabelt drägligt. 

Jag kör ner från det höga åsarnas skogar i östra Jämtland mer mot Ådalarna där Faxälven Fjällsjöälven skär ner i landskapet och där en viss bondebebyggelse tar vid även om både bönder och byaffärer sedan länge är nedlagda som bor det ändå en del folk.

Klockan närmar sig 22 och jag stannar på en av kommunen iordningställd tältplats nere vid Ångermanälven som mörk och tefärgad flyter förbi, på andra sidan lyses en enskilt hus upp av den sista solen och en mycket kall nordanvind trycker ner temperaturen under 10° jag lägger mig i tältet och kryper ner i sovsäcken.

52256293519_9bc76b8784_kjpg52256010406_faccd98154_kjpg52256010111_b3b4ee2e70_kjpg52256032363_b3241b35a6_kjpg52255044787_60e94e9c62_kjpg52255044887_faefb1d3f5_kjpg
Och vattnet strömmar.

Den vackraste resan man kan göra i Sverige är att följa ett vattendrag från att det blandar sig med det bräcka havsvattnet längs vår Bottenhavskust och via någon av de stora älvarna uppströms genom skogbygdens kulturlandskap med stora timrade gårdar och hässje-försedda lägdor, längs meandrande åar genom myrlandet för att sedan klättra upp igenom den täta fjällnära granskogen upp bland björkar och når slutligen den grönskimrande tjärnen på fjällheden och rännilarna från snölegorna längs topparnas nordsidor.

52230396675_f7cc5df9bd_kjpg52232542045_99748c35fa_kjpg52232542045_99748c35fa_kjpg
Den bitterljuva ensamheten på en svensk småort

Just sommarnätter på mindre orter blir i sin avsaknad av synliga människor som melankoliska nedslag och ger en känsla av övergivenhet eller ensamhet trots att spåren ändå är där och är tydliga om att någon finns.
Ett radhusområde blir sett utifrån på det här sättet så avskilt från betraktaren och en gata med ett överdimensionerad hus ger känslan av att man ville något mer

52210010673_77e3394b86_kjpg
Så förflöt midsommaren

Sommarnatten är ung och jag är på väg till tjärnen med det svarta vattnet för att plocka pors, den pors som ska ge midsommarsnapsen sin milda grönska och sin friska örtiga smak för att skapa helig allians med matjessillen och färskpotatisen. Oknytt och osett gömmer sig bak stammarna i skogen och en enkelbeckasin skrattar spöklikt med sina vingar. 2-3 dygn behöver nu de späda kvistarna ligga i brännvinet för att bli det ungdomliga elexir som skapar sägner en jensmässafton.

Mycket är jag beredd på att avskaffa, annat är jag beredd att dö för, för att få behålla intill tidens ände. För även om de små grodorna och själva stången nu får vänta till att nästa generation får någon på lekhumör så är midsommaraftonen med blandningen av sin lättsinnighet och sitt allvar så central i min sekulära årscykel, långt mer än både jul och nyårsafton. Det är här man i blandning av berusning och sentimental nostalgi bearbetar sitt liv fram till nu med de vänner som kanske betyder mest fram till dess att himlen färgas röd av Auroras fyrspann.

52176504583_f2aa0b1e7d_kjpg52176505696_28e01fb0d1_kjpg52176503843_06fa084a55_kjpg52175476017_4e57b606a2_kjpg52176503933_4fce9696dd_kjpg52176755074_deb51a7edf_kjpg

..Mellan hägg och syren .eller snarare under hägg och syren.

Alltid samma känsla av att tiden inte går att stanna, att det går onödigt fort och att istället för att kasta mig euforiskt in i denna hänryckningens tid blir allt till ett fryst ögonblick där jag inte ens är deltagande utan paralyserad står och tittar på och funderar på hur det ens är möjligt att vara så svårmodig då allt egentligen är så fantastiskt.

Nere vid ån sitter två gräsandshanar på en gren av en bäverfälld stor asp och tjattrar och på en annan hoppar en skata fram och tillbaka. Det porlar i från strömmen och i skiktet ovanför vattenytan svärmar insekter, för dem kanske bara idag existerar emedan jag själv i bästa fall har några hundra dagar mellan hägg och syren innan allt släcks. Även en sädesärla gör mig sällskap, det spelar i träden och skuggorna flimrar, förvandlas till fraktaler i det strömmande vattnet. En doft av försommar drar förbi inte blommig eller örtig utan komplex som den i minnet av alla bitterljuva sekvenser ur mitt liv i majmånad.

På andra sidan ån är backen vit av sippor och relativt öppen nu innan strutbräken har vecklat ut sina solfjäders parasoller och förvandlat kanten till en regnskog.

Jag ska strax gå upp till huset och ut i tvättstugan för att hänga vått , lsivet är linjärt om än det känns som det flyter i olika mönster och fart och den stund som passerat är förbi oediterbar, änderna har flugit skatan sitter i ett träd uppström.

Momentum: ett litet fly har fastnat i ytvattnet, glider med för att sekunder senare slurpas ner av en löja eller mört.

Skymning

Jag har tappat lite av viljan att var dag gå ut och fotografera mina trivialiteter och posta dem på diverse sociala medier. Det är som om det inte riktigt speglar det jag vill säga. Möjligen ger skymningen i något slags stråk ett utryck för nuet.
Jag tänkte därför starta med att varje morgon innan jag börjar jobba eller sätter mig och kör in till stan, gå ut i trädgården eller de närmaste omgivningarna och ta en gryningsbild eller i alla fall en morgonbild som ett tanke att även i de mörkaste av tider så blir det ljusare och att en ny dag är nya möjligheter att se saker i tydligare.

51936399234_aab4678580_kjpg51936156698_bba043c5cd_kjpg
Den kollektiva Sorgen

Har arbetat hemifrån idag, svårt med koncentrationen, sneglar ideligen på uppdateringar från BBC och CNN. Magkänslan är svår, känner mig tämligen modfälld. Det är inte så att jag på känner mig akut hotad, att vi ska gå in i tredje stort Europeiskt krig utan snarare en känsla av att allt det där jag trodde på håller på malas sönder, tankarna om ett öppet kosmopolitiskt Europa och i förlängningen världen, tron om en framtid där klimatet var den största nöten att knäcka och där demokratin också skulle segra över länderna längs kräftans vändkrets. Känslan av just det mals sönder som byggnaderna i Kiev, Charkiv och Mariupol av de hänsynslösa ryska bombningarna.
Gick även idag i väg på lunchen till det närbelägna Alsberget. Utsikten och den blå himlen ger trots allt ro i sorgen.

När föräldrarna flyr fältet

Hemma hos oss har Olle fyllt 20 och vill bjuda på kalas...utan sina föräldrar. Så som de inkännande föräldrar vi är så letar vi efter tillfälligt natthärberge annorstädes och hamnar efter mycket om och men i... Sommaridyllen Öregrund i februari vilket var alldeles förträffligt. Ett litet hotell en god middag och en lika god natts sömn och sedan en hel dag i en gnistrande vårvinterkänsla bland öar och kobbar på skridskor i Roslagens norra skärgårdar med några vänner som anslöt över dagen. För när landskapen söder om Mälaren täckts av vitt snöslask så är det här uppe barmark och isarna fina och genomstöpta.

51895223539_e648566aa8_kjpg51894892611_5cb8b17a6a_6kjpg