Aldrig är tjärnens vatten så svart som i den skugglösa novemberdagens, strandskogen så sorgligt avklädd och fåglarna de få kvarvarande så tysta.
November genomströmmar mitt blodomlopp och jag rör mig som en tretåig sengångare precis så fort att jag slipper stelna

I ögonvrån, att se något i ögonvrån, samtidigt har man ingen som helst aning. 1/125 av en sekund tar det att försöka berätta en historia. Stora målare som Ilja Repin eller Caravaggio eller Kröyer kunde ägna eoner av tid till att försöka skapa ett samspel mellan sina ”deltagare”, lägga veckor av skissande och måla över i fall det blev fel.
Kanske är de det som är lite av fotograferandets charm att det egentligen inte går att tillrättalägga att momenten försvinner. Men det som fastnar blir ändå ett fryst ögonblick en berättelse ur en verklighet som väcker frågor. Jag tycker detta är så fashinerande att hitta dessa historier ur något som bara var en känsla om att något pågår.
Vad tittar männen på i mobilen? vad säger de till varandra. Hur hungrig är mannen bakom och hur gott ska det bli med en varmkorv etc. Detta är inga existensiella frågor och bilden är inget stort mästerverk. Det är vad det är, 1/125 av en sekund ur mitt liv

Ledig måndag!
1 Dovember.
Vill inte vakna upp, vill ligga kvar i den dåsiga dvalan och helst inte se det grå sippra in mellan persiennerna. Halsen känns retlig, huvudet blyinfattat och tungsinnet gnager som en blind sork. Kaffedoften från köket ter sig dock som en frälsarkrans på en blank vattenyta i dimma och jag bestämmer mig för att lämna skeppet i det här fallet en IKEA sultan och ta mig ner för trappan och in i köket.
Kaffet ger liv om ej hopp och ute i den disiga morgon så känns ändå solen på något sätt närvarande där bakom så kanske är en dag ute ändå ett sätt att mota Olle i grind, beveka demonerna.
Tar med kameran och ger mig ut i den trakt som nu mer snudd på är en del av mitt blodomlopp. Visst är det märkligt vad det mjuka ljuset och den förhållandevis milda dagen ändå gör med en. Inte så att jag börjar gnola svensktopp eller tar hoppsa steg. men jag upptäcker återigen hur vackert det egentligen är och hur lyckligt lottad jag är som bara kan gå här och känna hur livsandarna börjar ta tag i mig

Jag har skrivit om det förut men återkommer alltid till bilden "Den svenska skogsbilvägen" den där vägen som sällan kommer fram utan nästan alltid bort, ibland i en meningslös vändplan omgärdad av av risig ungskog och en stapel övergivna lastpallar kvarglömda från nån plantering dussintalet år bakåt, ibland nere vid en humustonad insjö och ett båthus i betsad i samma färg, inte sällan övergår vägen i halvmeterdjupa traktorspår in bland slyn in i det okända. Dessa vägar är ändå så spännande så fyllda av nån slags äventyr även om de på ett måtto är återvändsgränder så är de ändå en del av vägen framåt.
Just den här vägen leder till en vackert belägen sommarstuga där det bästa kaffet och de godaste bullarna serveras i gammalt porslin i glittret från en vacker sjö även i det sena oktober.

Ljuset är ambient, molntäcket inte jämntjockt utan släpper igenom tendenser till solljus i ett vätemättat dis som skapar den där oktoberkänslan.
Platsen är någonstans i Sörmland, vid en sjö, med en skog och ett kulturlandskap, lägger man dessutom till ett rött torp, blir bilden lika schablonartad som en pappersbonad från 50-talet minus eventuella rådjur eller en älg.