Blogg

Schack matt

Att färdas i februari i Sörmland är som att gå omkring på ett schackfält, ena dagen vit den andra i en obestämd svärta. Temperaturen ligger ostadigt runt nollan och det är lätt att tappa fotfästet i det vaga underlag som månaden bjuder på. Snön i natt övergick till regn och allt är i grunden extremt o-charmigt om man nu kan benämna ett landskap så. Kanske är lite av att mota Olle i grind att ändå ge sig ut, att på något sätt se det för vad det är, och med en förvissning om att snart, mycket snart kantas vägrenen av tussilago och de första hemvändarna kommer flygande över fälten.
Men som sagt än så länge ett schackspel och det handlar om härda ut, att inte bli matt.

53539833070_3d8f85747f_kjpg53539828844_fb742c5bb6_kjpg53539828824_8623316c58_kjpg53539589928_ab9ae99c6d_kjpg
2024 med filter

53424362678_49b038ab14_kjpgJag har egentligen intet försvar till varför jag är så rysligt dålig på att försöka hålla den här bloggen uppe med någorlunda nytt material. För! Jag gillar egentligen formatet formen även om ingen läser det så är det i alla fall någon slags mer renare form av dagsformsanteckningar som kommer ut, ett slags status på var och vad jag befinner mig just nu. Så jag tänker att jag samma fattar i bild lite av den fortskridande vintern 23-24, till havs, till skogs och till stads53301004156_ae20535220_kjpg53439141420_6ae5d52226_kjpg53451569376_9c535c7431_kjpg

In i Skogen

Oktoberskogen
Om man går så långt in bland träden att man anar att man passerat gränsen för var verkligheten slutar och att det enda som kommer över ens läppar är ... Det var en gång.
Här inne är inte hösten en färgsprakande fyrverkipjäs där det prasslar bland bladen i kadmium och cinnober för att virvla upp som konfetti mot en aldrig så högblå himmel. Här är allt dovt sällsamt. som ett par sammetsbyxor på en hippiefestival 1970, som ett urblekt psykedilskt skivomslag, sällsamt som de rastrerade rösterna på en kortvågsradio

53231240969_323152623b_kjpg53231360375_122c2809d5_kjpg53227268887_7fe14b70f8_kjpg
Det pågår

Dessa världar som glider in i varandra som om klockan vore under de sista sömntimmarna innan gryning
Dagen är milt tjurig, jag är ledig och har tandvärk men känner ändå att jag måste ut i det gråkalla vårvädret där det endast är vindrutan på bilen som indikerar på ett försiktigt duggregn. Jag kör sakta fram igenom kultur och skogslandskapet som fortfarande inte grönskat nämnvärt, ur bilradion ger P1:s ciceroner mig berättelsen om världens beskaffelser, där Överstelöjtnant Paasikivi spekulerar om våroffensiven i Ukraina och den nyss avlidne Harry Belafonte sjunger Jamaica Farwell och utanför lyfter en Ormvråk från diket och några tranor spankulerar längre ut på fältet och det blir som dissonanta ackord i berättelsen om den 25 april. Min berättelse.
Några gäss passerar över taket på en lada och i språket talar Jenny Rasper om Lagerlöf och om Nils Holgersson. Kanske blir detta dagens enda samklang, kontrapunkt
. Jag kliver ut ur bilen, behöver luft och behöver bryta från de utvisade ryska spionerna och den FN anställde svensken som suttit 35 timmar i en fordonskonvoj från Karthum. Jag behöver lyssna till rödhaken ,gransångaren och behöver böja mig ner till den jorddoftande marken och se vitsipporna som slutit sig som om de vore rädda i den våta och bleka aprileftermiddagen men ändå är där, beredda på att visa upp sitt strösslade överdåd av vitt så fort tillfälle ges.
Tillbaka i bilen talas det om vikten av att läsa högt, jaha! tänker jag tyst

52846104376_77eedb61ab_kjpg52845524897_8ba9247267_kjpg
Den parallella vägen

När jag emellanåt åker runt någonstans i Sverige undviker jag i den mån jag kan vägnummer som börjar på E och kör helst på de med tre siffror (de gamla länsvägarna). Vidare så är varje orts inre, dess centralaste del värd att besöka om inte annat för att det berättar något om "oss" som nation, som folk oavsett vilka vi är. Kulturellt får vi en mer mångfacetterad bild som är djupare och mer komplex än den slentrianföreställning som svensk landsbygd utanför storstadsregionerna ofta ges i media. Jag älskar fan i mig hela det här landet, med sin tråkighet och sin ofullkomlighet, från Varaslätten till Lycksele lappmark, från en blåsig klippa på Hönö till ett kalhygge i norra hälsingland från förortens miljonprojekt till eternitkåken där "allmän väg slutar"

52809438133_7f89a4e454_kjpg52809928323_ef0bb1d1a6_kjpg52809419015_eadffa504a_kjpg
Vårdag(sut)jämning.

Snålvår: 
Det blåser snålt, tempraturerna är snålt tilltagna och vårfågelsången går på sparlåga, men den hörs, och är ett lika tydligt tecken på att förändring är i antågande, som snödropparna i trädgården och att solen någonstans därbakom molnen når nya höjder.
Det finns ett litet skogsparti där inte skogsmaskinerna eller Barkborrarna gjort rent hus bland de stora granarna, de ligger inklämt mellan några små sjöar och får bli dagens runda, idag utan både sällskap och termos.
En spillkråka kör sin virvel i en död tall och titorna uppmärksammar min närvaro. Jag fastnar vid en gigantisk bäverfälld asp, svart murken svept i mossa sträckande ut sina fingerliknande grenar så att de precis når kanten på det istäckta kärret. Isen är är fortfarande tjock och håller att gå på, men färgen skiftar alltmer i det gråblå och kan fort mjukna som glass.
Egentligen behöver jag inte ta fler bilder, jag gör ändå inget mer med dem. men själva processen, letandet, seendet har en helande verkan på mitt psyke det är som om jag innesluts i någon slags bubbla av närvoro där det absoluta nuet dikterar vilkoren och vart och ett av dessa ögonblick är de första av sitt slag och fast miljön är mig så bekant är det ändå något helt nytt. Lite "panta rei" och det gör mig så uppfylld. Efter några timmars strosande. känner jag att jag trots allt borde haft den där termosen med mig och går tillbaka till bilen, på andra sidan träsket börjar nu björkriset gå i violett.
Här är några bilder52763094910_69415ef57d_kjpg The deep Southernmanland

52762413728_f88e423c14_kjpgVårdagjämning vid den lilla sjön, gränsen mellan årstiderna blir allt tydligare
 
52762181499_67ca6dcc64_kjpg
Det lilla isfallet52764601323_dbf831aeda_ojpgSkogen känns aldrig så grön som när allt annat är grått
52762634796_7922292ab7_kjpg
En gång ett nattkärl52762090457_0f35b305ac_kjpg
Zinkadus

Den motvilliga utflykten.


Gryning i mars.
Ute suddar ett tjockt fuktigt dimtäcke ut konturerna av närmsta omgivning. Jag kliver upp tar ett glas vatten och en Ipren, en försiktig huvudvärk mol mot tinningarna, jag kryper ner i sängen igen och försöker sova. Min skridskokamrat Kjell ringer och försöker få med mig mot kvicksund för en kanske sista skridskotur på Mälaren, men kroppen och lättjan säger nej. Jag ångrar mig en timme senare när värktabletten det första kaffet börjat göra verkan eftersom jag då inser att den enda boten en sån här dag är att mota Olle i grind och faktasikt ge sig ut och få både luft, ljus och lite rörelse i kroppen.
Så med termos, blåbärssoppa och digestivekex ger vi oss iväg mot kusten och Stendörrens naturreservat. Vem vet kanske det disiga vädret gör dagen extra vacker. Vi kör förbi en loppis, tittar in och köper en väldigt snygg lampa till hallen hemma. småpratar med butiksägaren och kör vidare. Det sörmländska landskapet är vattendränkt och på flera ställen har storasjöar bildats och i dimman som nu tätnat bildas helt nya scenerier och nere vid havet framträder träd som nya individer isolerade av den begränsade sikten, landskapet skiftar för var meter och en tråkgrå färglös marssöndag blir till ett sällsamt mystiskt äventyr.

_DSF4172-Redigera-2jpg_DSF4192-Redigera-2jpgEtt utmärkt ställe att plocka fram termosen
_DSF4164-Redigerajpg
Gås I dimma
_DSF4200jpgDimman besjälar skogen med ljus
_DSF4205-2jpg_DSF4206jpg
Att fira tiden: Den som varit och den som skall komma

Jag inser åter igen hur rik jag är, att få ha dessa fantastiska män vid min sida i så många år, på så många ställen, göra så många saker och med så många hjärliga skratt. Tack för en fenomenal och äventyrlig skridskohelg med ett boende (i huset närmast) som det anstår riktigt goda vänner och med mat för kungar(slottet bakom). Vi har i tre dagar ömsom krigat oss blodiga mot kärv och lömsk överis, frossat i semlor på vinterrtomma bryggor och i övrigt glidigt fram i tillvaron med ett ständigt leenden på läpparna övervakade av örnar och makter ej ännu uppfunna 

52685637288_de1d5cd3e6_kjpg52685139556_c77ab86f57_kjpg52685637003_8473738094_kjpg52685637198_bb88a2638e_kjpg
Plötsligt föll frosten och fukten frös i sinnliga kristaller

Jag har varit en lat människa vad beträffar min närvaro på min egen blogg, men det blir så ibland. Jag tänkte att jag summerar upp det hela med lite lösryckta delar av min bilder och funderingar sedan vintern 2023 gjorde sitt antågande.

Så då var du igång, inte för att det egentligen gör någon skillnad mer än kanske nån grad ner och en något klarare dag. Men vi har gått över gränsen, den där osynliga men obevekligt påtvingade gränsen som för all framtid förhindrar oss att återvända på annat sätt än i i tillbakablickandet och minnets sakta borttynande brus.
Tjugotjugotre, från nattens mörkt dimmiga men glada skogspromenad hem, till nyårsdagens krispighet och känslan av förhoppning som skär längs ytan av ny bärighet.52611505284_0562a83def_kjpg

Innan snön faller. Trettonhelgen börjar på is emedan de första flingorna drar in med ovädret. Det rister i den frusna vindjackan och det blå landskapet visar upp en scen där de 12 kavaljererna på Ekeby mycket väl skulle kunna komma åkandes i en rissla över isen. Fast platsen är inte i Värmland utan på LIdsjön i Sörmland och de vi möter är istället goda vänner som varit uppe och vänt vid Vibyholms slott på Båven.

Tror faktiskt inte att det blir vidrigare än just nu. (vi pratar om ute-statusen) några grader plus, tätt hårt kallt rått regn och en grå gryning som blir en lika grå skymmning utan att man hunnit äta lunch. Min Ipren i dystopin blir ändå att ta mig ut i denna dränkta väderdepression och som en medberoende försöka tillstå att det finns en viss dragelse till det fina i jävelskapet som gör att man står ut i melankolin.52618073445_518c3e9b92_kjpg52619748556_a313248361_kjpg
Och som i repris: Jag fortsätter att simma på i den subarktiska pestmånaden med sökaren strax ovanför vattenytan. Här och där sjömärken av det slaget som gör att man fortsätter att manövrera sig fram mot en förhoppningsvis ljusare morgondag52639264214_d9fe172197_kjpg
Eftermiddagsljuset och den fallande temperaturen skapar med det påkomna diset nya okända landskap i det nära bekanta.52643057719_d8c3194436_kjpg
Det sörmländska bondelandskapet är söndagsfint och bjuder upp till fest på Storsjön, Björnlunda.
Vi är 16 som samlats i långdans i språngdans på skoklädda järn. idag är vi bjudna av dimman till dans.
"Visa vid midvintertid"52645567265_ee5d29afb2_kjpg52642293772_3524d872fd_kjpg

Tänk vad 5 minusgrader kan göra för själsfriden i Januari. Plötsligt går det att andas och ljuset åter vänder från himlen till jorden eller i alla fall till träden. En viss kyla gör mig glad, snudd på lycklig.
En bordsduk med den vackraste av spetsknypplingar har lagts över vinterdagen.52647399294_0cf9342360_kjpg

Funderar tätt som oftast vad det är i mina trakter som drar dessa snuskigt rika människor hit. Naturligtvis är det inga dussinkåkar de köper men ändå. Jag och mina vänner åkte i söndags skridskor på Storsjön i Björnlunda och passerade denna romantiska lilla herrgård vackert placerad på ett näs som nyligen gick för 127 miljoner, där ägaren en IT-Miljardär är god för 14 miljarder enligt Forbes lista över de kusligt rika. 52648569306_a28cd170a3_kjpgVi fick för övrigt hålla mer än armlängds avstånd från land för att inte skadesjutas av den svärm av hagelskurar som genomfor terrängen. Några av offren letade sig i sin sista flykt ut på isen där de blev liggandes i blodspillan.
Fasansfullt! var ordet innan fågelhundarna kom utspringandes för apport.52658870544_24af17ae1c_kjpg52664873355_b7618d8be0_kjpg

För att kunna erbjuda så bra turer som möjligt för andra skridskoåkare är alltid det bästa sättet att själv reka dagen innan så att isen håller, så att det finns bra ställen att parkera på, så att man kommer ut på isen och så att om olyckan skulle vara framme att man har lätt och nära att komma till med bil. Och naturligtvis att det finns något mysigt fikaställe att ha sin medhavda bulle och kaffe på. Idag åkte vi (tre personer)på Sjön Misteln som nog blir morgondagens tur och innan dess på Lockvattnet som visade sig inte vara säkert nog för att ta ut en större grupp på.

Plötsligt stannar solen upp innan den hastigt dyker bakom horisonten. Vårvintern gör entré, men ännu är det länge innan björken knoppas.52658870394_6a0fcef208_kjpg

Att lägga saker på is betyder inte nödvändigtvis att man skjuter fram förloppet till ett senare tillfälle, det kan också ha innebörden av att konservera själva tillfället och dra ut det under en längre tid än vad man normalt gör. På så sätt blir en annars kort grå vinterdag både längre och ljusare om den förläggs på is (särskilt i kärt sällskap)52665053426_489ecede3e_kjpg

En annan sak med att färdas på is är att man kan smyga sig nära corpe de logi, herrskapsbyggnader, rikemansbarrar, herrgårdar utan att mötas av grindar, staket och långa alléer med krattade grusgångar. Här är ett gods som jag aldrig sett förr









Idag kom hösten

Jag tog en korg och gav mig av mot både kända och okända svampmarker.
Korgen förblev tyvärr tom. Istället fick jag med en känsla av att hösten anlänt och att det inte på något sätt kändes oangenämt med vind och 16 grader lagom mulet och färger som nu övergår i allt dovare och jordigare färger, särskilt efter den gågna helgens rötmånads skrik.
Kanske att svampen tittar upp om en 7-10 dagar efter gårdagens 30 mm nederbörd

52319989185_41219b1e63_kjpg52319547866_ea744e6ee8_kjpg