Någon har dragit i nödbromsen. Vitsipporna skulle kringgärda hållplatsskylten med APRIL skrivet i sirligt grönt och jag skulle ta av mig jackan, blunda och ta en kopp kaffe i solskenet. Istället släpps jag av där en isande vind binder ett rep av obehag runt mig och solen i den mån den tittar fram bara är en chimär. Jag ger mig som vanligt in till skogs där vinden går vilse bland de träd som fortfarande står upp efter allas panikåtgärder i rädslan av att drabbas av Granbarkborre. Kommer fram till ett kärr som fortfarande gömmer på is i norrkanterna, jag sätter mig i lä mot en klipphäll och tänker, ja det är möjligt att naturen, våren, vill jävlas lite med mig, liksom säga – Ta inget för givet!
och när jag sedan svarar – Näe det är klart!
Så börjar konturerna av en ändå tilltalande natur framkallas, en Lom ropar från en närbelägen sjö och jag reser mig upp och promenerar med hopp inombords mot den där hållplatsen med sirliga bokstäver, snart så.

Åkte tåg för första gången sedan nyår. (Skulle till säkerhetssalen på Stockholms tingsrätt för att teckna gangstrar) och tog lite gatubilder för första gången på mycket länge. måste säga att jag verkligen saknar det där att fånga staden genom dess människor.
Rättegångstecknandet gick bra men polisen uppskattade inte min medhavda pennkniv från Opinel så jag blev först utkastad och fick gömma den i rabatten utanför domstolen (kanske inte så smart , hört att mycket brukar gömmas där) efter att ha gjort mig av med kniven fick jag på nåder gå in igen och ta mig an Vårbynätverket.

Ibland är bilden bara en känsla, en bekant men inte riktigt gripbar sådan, lite som en dröm, en film något som dyker upp ur det förgångna men just så där tillskruvat så att det inte är på riktigt utan ett mer som ett minne, men minnet i sig är på riktigt.

"Innan regnet faller" var en bedövande vacker film om konflikten på Balkan för 30 år sedan.
Kanske är det så att regnet som metafysiskt företeelse/begrepp skapar bilder, känslor som i sig är behäftade med sorg och vemod, melankoli i så hög utsträckning att det när det kan anas i t.ex bild eller text så ändras hela innehållet och sinnesstämningen och vi får en helt annan berättelse.
Det här är ju en liten vacker väl underhållen torpstuga, en fritidshusdröm för många. Men i skuggan av ett regn kan den rent av kännas hotfull och vi ser kanske till och med en analkande katastrof.

Att jag har en vurm för det gamla bondesamhällets landskap och en väldigt romantisk syn på dess förfall kommer nog inte som någon överraskning. Letar och letar i mitt förflutna för att försöka härleda varför jag faller pladask för denna märkliga estetik av övergivenhet, för någonstans är det just de små husen, skjulen ladorna som griper tag i mig mest, kanske för att dessa på något sätt var den sista utposten innan skogen tog vid, de sista skyddet, taket över huvudet, de var helt enkelt slutet på civilisationen.
Dessa finns i mina ödsligaste drömmar, de drömmar som börjar innan jag lärt mig läsa, de som är så gamla att jag inte vet om de är just drömmar.