Blogg

Idag kom hösten

Jag tog en korg och gav mig av mot både kända och okända svampmarker.
Korgen förblev tyvärr tom. Istället fick jag med en känsla av att hösten anlänt och att det inte på något sätt kändes oangenämt med vind och 16 grader lagom mulet och färger som nu övergår i allt dovare och jordigare färger, särskilt efter den gågna helgens rötmånads skrik.
Kanske att svampen tittar upp om en 7-10 dagar efter gårdagens 30 mm nederbörd

52319989185_41219b1e63_kjpg52319547866_ea744e6ee8_kjpg
Återblick

Året var 1977
I en by i Jämtland hade mina föräldrar ett litet timrat inrett härbre på skogen som sommarstuga det var strax före midsommar och om affären var kvar i byn på åsen kom jag inte ihåg men jag kom ihåg att några av pojkarna på åsen som var jämngamla med mig och jag umgicks med lyckats köpa en back öl klass IIB (mellanöl ungefär 4,5%) och att jag skulle vara med och dela på denna. Vi skulle senare cykla ner till dansbanan ovanför kvarnen.
Vi satt där i en lada och drack stora klunkar ur halvliters burkar och rapade ikapp och frågade varandra
– Känner du nåt?
– Näe jag blir bara så skitotörsti
–Jag måste pinka
Vi cyklar sedan genom byn nerför grusvägen till dansbanan, där det är mycket folk både i kaffestugan och på parkeringen, inne i rotundan vet jag inte, jag löste inte inträde eftersom jag aldrig dansade frivilligt, dessutom spelade bandet gammeldans. Det är midsommar kvällen sval men ljus och klockan har hunnit slagit tio. Vi hamnade istället baksätet på någons brorsas Amazon vi satt fyra där i bak sätet,Jag någon som hette Mats och Eva eller Maria eller något och hennes kompis Lena. Mats behövde plötsligt ut för att kräkas och jag hamnade bredvid Lena, hon bjöd på brännvin och vi började hångla, första gången jag hånglade i mitt liv, kändes konstigt men bra. Sedan kom Mats tillbaka och ville åka hem och jag fick lämna baksätet. Musiken hade tystnat himlen var röd och dimmorna la sig runt de kvarvarande bilarna , jag mådde lite illa frös en aning men var kär tror jag, i Lena som jag sedan aldrig såg. Jag cyklade hem till timmerstugan i skogen vid ån.

52317577111_96c5ff0ec5_kjpg
Vår sinnliga trädgård

Vår trädgård känns förtrollad

 I ständig förändring där hela tiden nya rum visar sig, där hemliga dörrar ger fantasin fart. Ett litet land i ett litet universa där jag kan strosa omkring i och känna mitt.

Storleken är ungefär som en fotbollsplan, svagt kuperad ås som i öst vätter ner mot den rengskogsliknande Sigtunaån, som just vid mig tar fart och bildar en liten ström där strömstararna hänger på vintern och hägrarna hittar sina fiskestenar på sommaren. I norr sträcker sig en barriär av långa smala granar (barrskogsbältet) som skydd mot kalla vindar och till skydd för de Älgar och rådjur som emellanåt kommer på besök, Ugglor kråkor och skator och en mängd småfåglar både bor och finner mat här. Och på ängen framför växer typiska skogsblommor som Skogskovall, Blåklockor , Johannesört. Bland träden och björkarna bakom vilar dessutom enligt Riksantikvarieämbetet bronsåldersmänniskor, kanske en Tyrgil eller en Jorid.

I söder mot väster omgärdar en gigantisk syrenhäck husen och frälser oss på våren  med sin väldoft och skyddar i övrigt från insyn. Gården har två bostadshus och ytterligare tre byggnader där det äldsta, Torpet, är från 1700-talets slut och huvudbyggnaden från den senare hälften av 1800-talet ytterligare ett bostadshus fanns som brann ner på 60-talet. I övrigt finns en tvättstuga och ateljé/förråd, en gammal verkstad och ett trädgårdsskjul.

Ett halvdussin gamla fruktträd står utspridda, de är vackra och har karaktär men ger kanske inte så mycket frukt längre med undantag av Åkeröäpplet. Delar av gräsmattan har blivit äng och klassiska buskar som forsythia, olvon, häggmispel och smultronjersmin ger de olika delarna karaktär.
 Listan över prominenta besökare kan göras lång. Men förutom älgen rådjuren och hararna håller ofta en grävling till nattetid runt knuten även en räv stryker omkring då och då. Både mink utter och bäver huserar nere vid ån och på andra sidan har vargspår setts. fågelrariteter som kungsfiskare och berguv


Man skulle kunna lägga ner precis hur mycket tid och pengar som helst på denna trädgård, men min och vår tro är att något då skulle gå förlorat om man klippte ner allt till gräsmatta om man hela tiden anla nya rabatter och planterade nya buskar, träd. Det är skillnad på att vårda sin trädgård och att tämja den.

Jag tror att hemligheten ligger i låta den övergå i just det otämjda ju längre från huset man kommer vilket naturligtvis förenklas när man inte har några grannar. Jag tror också att det är i  barnets behov av att hitta fantasi  som finns i oss alla, att låta sagan skapa trädgården.
Att ha en stor trädgård är som att ha en stor familj, det händer alltid något och är sällan tråkigt.


52300681844_af1589c002_kjpg52300681794_bd8b5fbf8a_kjpg52300419976_f52a52ccd3_kjpg52300913260_5873bc09bd_kjpg52300419606_513cc9e879_kjpg52300420848_a9dfc3fb28_kjpg52300893624_4bd4ca6043_kjpg52300630483_fb34b936e4_kjpg52300892359_6b6794c075_kjpg52299642712_a070a236ad_kjpg

Frukosten på pensionat Angela är av det slaget att inget tycks fattas utom möjligen fibrer. Uppläggningarna är av den sort som skulle platsat utmärkt i "husmoderns kokbok" med rosor av morötter och vackra spiraler av gurka, och där finns förutom den vanliga skinkan, osten och de hårdkokta äggen och äggröran de för östra Centraleuropa typiska majonässalladerna, de inlagda grönsakerna den syrade kålen också sådant som sedan länge är borta från våra hotellfrukostar, den rökta ålen, den skivade fiskaladoben rullskinkan med ost, berlinersyltan. borden är dukade som ett svenskt bröllop med linnedukar och stolarna är draperade med vitt tyg. Hotellet är fullbelagt men det äts i relativ tystnad, inga åthävor eller skratt, till och med de få barnen låter maten tysta munnen. Det finns något strängt om än inte påtvingat snudd på nordiskt eller kanske snarare tyskt. Jag förser mig kungligt av delikatesserna men undviker oavsiktligt fibrerna vilket senare skulle straffa sig och tänker på Gunter Grass roman Blecktrumman som utspelade sig i dessa trakter när östra Pommern fortfarande var tyskt. Dagen ska för övrigt ägnas åt ökenvandring eller i alla fall så nära man kan komma i Europa på dessa breddgrader. Nationalparken XXX består av ett gigantiskt flygsandsområde där ökenräven Rommel enligt vissa källor skall ha tränat inför landstigningen av Libyen. till detta kommer också att temperaturen denna dag når en bra bit övertrettio grader som för att spä på Ökenkänslan än mer.
Vi cyklar åter igen genom den vackra tallskogen nu västerut och kommer efter en 7-8 kilometer fram till den plats där det vägen tar slut där det helt enkelt inte går att komma längre annat än till fots och även detta sker med ett visst problem då sant är både lös och flyktigt och man sjunker ner till en bit över vaderna ungefär som det skulle vara snö. Stora delar av nationalparken är skyddad och avgränsas med stolpar som på sina håll försvunnit helt när det stora dynerna har rört på sig (upp till 7-8 meter per år  är inte ovanligt)

Mare Balticum

Så då befinner vi oss här i detta rara men lite sömniga sommarsamhälle (Kristianopel) med sin historia, sina pittoreska små trähus, och sin obrutna horisont över Östersjön även om man på håll kan ana Långe Jan på Ölands sydspets.52276582276_2db198e9b4_kjpg

Kanske är det just denna insikt om havet och vad som finns på andra sidan och hur det förenar och skiljer oss, länder som sekler genom sekler krigat, slutit fred, och bytt herrevälde, som får oss att googla upp diverse färjelinjer från det närliggande Karlskrona och slutligen fastnar för Gdnynia i Polen. Det går en färja dit om 4 timmar klockan 21:00 framme i Gdynia 07.30. och det finns en hytt med fönster mot havet. Vi tar den.

Så när solen sänker sig över den Blekingska residensstaden är vi på väg mot ett nytt ovisst äventyr. Vi äter i oss väl mätta på ala carten ombord, Havet är lugnt och durrandet från fartygsmotorerna försätter oss i nästan omgående i sömn och i morgon börjar något nytt på platser vi aldrig varit förr. Vi vet inte var vi ska bo eller hur det kan tänkas se ut eller ens åt vilket håll vi ska åka. Ska vi ta vägen över Suwalki och in i Litauen och åka tillbaka över Östersjön från Klapedia eller blir det att stryka längs den polska nordkusten och ta en färja antingen från Swinoujscie eller i tyska Rostock norröver. Vi sover på saken.

Jag läser på lite om den historia som kustlandskapet och landet framför oss har men inser snabbt att jag går vilse i namn och begrepp och att jag snabbt skulle blotta min okunnighet och jag försökte mig på ett försök till förklaring.

Reveljen går 06:00 med Rod Stewarts I’m Sailing (på min tid spelades den normalt när det var dags att packa i hop och gå hem och sova eller nåt) Stor frukostbuffé vi rullar av båten på 07:30 på utsatt tid och kör iväg utan att visa pass eller något annat Passerar genom Gdynia och dess förorter på väg norrut mot kusten. Trafiken är tät, många tycks vara på väg mot den polska rivierans verkliga ädelsten Hel-halvön men vi hittar inget som helst vettigt boende alternativ nu när alla polacker ger sig mot sommarsemester vid havet där, dessutom  är den till stora delar stängd för biltrafik alltså ett fantastiskt ställe att cykla på.


Så valet faller på den lilla Staden Łeba och den intilliggande nationalparken Slowinski.
52276558876_4ac4136993_kjpg


Łeba (utalas veba) är under stora delar av året en sovande kustort belägen på kusten 14 mil norr om Gdansk. Men som nu under några hektiska sommarmånader blir en myllrande kur och badort med tivolin, "piratskepp" ambulerande vaxkabinett, stor utomhusscen med allsköns uppträdande även internationell sådan,  där strandbarer och badvaktstorn ligger strösslade på en smockfull sandstrand.  En barriär av tallskog som skiljer staden från stranden där ligger gator med mängder av souvenirbutiker, krimskrams-affärer och snabbmatsställen. Det är flera stora campingplatser i tallskogen och överallt ses skyltar om semesterlägenheter och hotell. Ett myller av spendersamma semesterfirande polacker gör att cykeluthyrare, turförsäljare och en mängd andra månglare har att göra. Hade detta legat i Sverige hade jag förmodligen vänt och tyckt att det kändes aning för skramligt för mycket kommers och för mycket folk. Vilket kanske är en anledning att svenska turiststäder inte ser ut så här (där är det snarare padelbåtar än paddelbåtar som ligger längskanalerna) . Dock ska tilläggas! Är det rent och städat överallt på gator såväl som längs stränder och i skogen. Skulle nog säga att det är renare än i Sverige.


Vi tar in på ett gammalt klassiskt pensionat ”Pensjonat Angela” även där slås vi av renligheten och att det tycks vara så välhållet trots att det förmodligen byggdes åtskilliga decennier tillbaka, "pyntet" är nog det som vi reagerar mest på, det snudd på smakfullt kitchiga utan spår av ironi, blomsteruppsättningarna i foajén, trädgården med alla sina stockrosor, klättrande klematisar pelargoner,azaleor m.m  och den persikofärgade fontänen mitt i. Huset självt har svällande järnsmidesbalkonger mot en limegul puts och hotellnamnet i stora rosa bokstäver.

Ägarinnan (Angela antar vi) är en parant dam +75 i svartfärgat hår med en lätt lila anstrukning , hon är välskräddad och har tillsynes allt i minutiös ordning. Hon tar emot oss vänligt och lämnar sedan kanske lite ovilligt över till den medelålders sonen när vi inte pratar polska.

Vi får ett rum som går i samma stil som allt annat med volanger i vitt och mocca en melerad heltäckningsmatta och stora medaljongtapeter med ovala oljemålningar. Det doftar starkt av parfym, en sort av parfym som åtminstone får mig att tänka på kafferep bland kyrkans tanter med min mormor när jag var barn och som jag inte förnimt sedan dess.

Här är lite bilder från hotellets hemsida
https://pensjonatangela.pl/galeria


Vi har bokat upp oss på 2 nätter och parkerat på innegården. Vi har cyklar med och eftersom nätet av cykelvägar och cykelbana stigar är så stort bestämmer vi oss för att så fort vi fått i oss en första polsk lunch besöka den ena delen av nationalparken.52276558341_897f035cf8_kjpg


Vi cyklar österut  genom staden och överallt är det folk med solstolar, picknickkorgar  efter ca 2 kilometer någorlunda belagd väg övergår vägen till grus och tar  några hundra meter senare slut  

Tallskogen mot kustremsan ger en sällsamt ljus med sina mjuka sandkullar och de låga rostfärgade lite vindpinade tallarna. Stigen är slingrar  sigbort längs kusten in i den östra delen av parken, här och var löper små stigar ner bland träden och man kan på några ställen ana sanddynerna. Vi möter lite andra cyklister och några som går men eftersom biltrafik är förbjuden här och det är en 3-4 kilometer att gå så glesnar det snabbt. Stigen blir sandigare och sandigare och svårare att cykla på  så när vi viker av mot stranden får vi kliva av cyklarna, det är bara ett fåtal badgäster som hittat hit och stranden ser i det närmaste oändlig ut.







52278291151_588c9ad108_kjpg52277039230_a7a91f045c_kjpg52279274273_76a17b285f_kjpg
Dit kråkorna flyger

Visst är det tvekluvet. Men känslan av att bilen är fulltankad och att vi faktiskt inte har den blekaste aning om var vi är på väg mer än att vi åker söderut ger ett mått av omedelbar frihet som en resa med allmänna kommunikationer inte gör.

Jag sitter i passageraresätet och googlar förstört på boende mellan Östergötland och Skåne bara för att ha någonstans att starta.

Svänger av E4 i Linköping , det är eftermiddag och samhällen som Rimforsa , Kisa ,Ydrefors passeras. Landskapet är ikoniskt för det sydsvenska höglandet med stora ekar betande kor, stengärdsgårdar och faluröda bondgårdar.

Vi rullar in i Eksjö och hittar ett charmigt litet hotell i den gamla och väl bevarade trädelen av stan. Sängarna är sköna och rummen andas lite lagom boutiquehotell. Min fru frågar varför jag fnissar och jag säger att hela situationen känns väldigt vuxen medelklassig men försvarar mig med att vi trots allt bara bokat ”on the fly” med en timmes framförhållning och att vi faktiskt inte vet mer än att vi är ju här just nu och att morgondagen är höljd i ovetskapens dimma.

Vi äter en köttbit på Stadshotellet i staden. Tallriken som kommer in ser lite tråkig ut med en sparris över biffen och en lite färglös potatiskaka, men skenet bedrar och det smakar utmärkt. Sover med öppet fönster vilket även grannarna ovanför/under gör vilket får mig osökt att tänka på Kjell Höglund.

Dagen därpå fortsätter vi vår resa söder ut, passerar Kalmar stannar till i Kristianopel och nu då? Vi skulle till Österlen men inser att det är helt fel tid på sommaren om man inte förbokas eller känner någon så det får bli något annat. Fortsättning följer...

52261580892_949e345c9d_kjpg52263036215_a1058131bc_kjpg
Mellannorrland


Att i moderat tempo färdas fram längs grusiga vägar i centrala Norrland, ibland på ställen där jag tidigare aldrig varit, fyller mig med en obeskrivlig känsla av upptäckarnyfikenhet.

Jag hittar avstickare till fäbodvallar som stått obetade sedan 1900-talet, kör genom karg granskog svart, skäggig av hänglav och ännu större skog av kusligt swishande vindkraftverk som i den låga solen sveper sina skuggor över hela landskapet som om stora jätte fåglar flög i jakt på den ensamme. Ibland passerar jag några ödegårdar eller någon by där en baklastare står parkerad framför farstubron. Klockan är mellan eftermiddagen och kväll, jag har inte mött någon bil på över en timme. En vägskylt talar om att ”här slutar allmän väg” men enligt min karta så går det att köra vidare och komma ut på en annan väg som leder in i ett nytt kraftfält.

Jag är en stor förespråkare av vindkraft, men det är som om dessa jättar på något sätt stör skogen, stör friden, tystnaden, tiden. Det är inte ett mjukt uppvaknande av en trakt som legat sovande sedan myrslåtterns och hässjornas tid. Det är ett ilsket alarm om att det nu är en ny era där alla tillbuds funna medel måste användas till att rädda planeten och detta är en av de bondeoffer som spelas ut för att vi ska kunna fortsätta i det vid kallar acceptabelt drägligt. 

Jag kör ner från det höga åsarnas skogar i östra Jämtland mer mot Ådalarna där Faxälven Fjällsjöälven skär ner i landskapet och där en viss bondebebyggelse tar vid även om både bönder och byaffärer sedan länge är nedlagda som bor det ändå en del folk.

Klockan närmar sig 22 och jag stannar på en av kommunen iordningställd tältplats nere vid Ångermanälven som mörk och tefärgad flyter förbi, på andra sidan lyses en enskilt hus upp av den sista solen och en mycket kall nordanvind trycker ner temperaturen under 10° jag lägger mig i tältet och kryper ner i sovsäcken.

52256293519_9bc76b8784_kjpg52256010406_faccd98154_kjpg52256010111_b3b4ee2e70_kjpg52256032363_b3241b35a6_kjpg52255044787_60e94e9c62_kjpg52255044887_faefb1d3f5_kjpg
Och vattnet strömmar.

Den vackraste resan man kan göra i Sverige är att följa ett vattendrag från att det blandar sig med det bräcka havsvattnet längs vår Bottenhavskust och via någon av de stora älvarna uppströms genom skogbygdens kulturlandskap med stora timrade gårdar och hässje-försedda lägdor, längs meandrande åar genom myrlandet för att sedan klättra upp igenom den täta fjällnära granskogen upp bland björkar och når slutligen den grönskimrande tjärnen på fjällheden och rännilarna från snölegorna längs topparnas nordsidor.

52230396675_f7cc5df9bd_kjpg52232542045_99748c35fa_kjpg52232542045_99748c35fa_kjpg
Den bitterljuva ensamheten på en svensk småort

Just sommarnätter på mindre orter blir i sin avsaknad av synliga människor som melankoliska nedslag och ger en känsla av övergivenhet eller ensamhet trots att spåren ändå är där och är tydliga om att någon finns.
Ett radhusområde blir sett utifrån på det här sättet så avskilt från betraktaren och en gata med ett överdimensionerad hus ger känslan av att man ville något mer

52210010673_77e3394b86_kjpg
Så förflöt midsommaren

Sommarnatten är ung och jag är på väg till tjärnen med det svarta vattnet för att plocka pors, den pors som ska ge midsommarsnapsen sin milda grönska och sin friska örtiga smak för att skapa helig allians med matjessillen och färskpotatisen. Oknytt och osett gömmer sig bak stammarna i skogen och en enkelbeckasin skrattar spöklikt med sina vingar. 2-3 dygn behöver nu de späda kvistarna ligga i brännvinet för att bli det ungdomliga elexir som skapar sägner en jensmässafton.

Mycket är jag beredd på att avskaffa, annat är jag beredd att dö för, för att få behålla intill tidens ände. För även om de små grodorna och själva stången nu får vänta till att nästa generation får någon på lekhumör så är midsommaraftonen med blandningen av sin lättsinnighet och sitt allvar så central i min sekulära årscykel, långt mer än både jul och nyårsafton. Det är här man i blandning av berusning och sentimental nostalgi bearbetar sitt liv fram till nu med de vänner som kanske betyder mest fram till dess att himlen färgas röd av Auroras fyrspann.

52176504583_f2aa0b1e7d_kjpg52176505696_28e01fb0d1_kjpg52176503843_06fa084a55_kjpg52175476017_4e57b606a2_kjpg52176503933_4fce9696dd_kjpg52176755074_deb51a7edf_kjpg