Blogg

Vårdagjämning vid den lilla sjön, gränsen mellan årstiderna blir allt tydligare
 

Det lilla isfalletSkogen känns aldrig så grön som när allt annat är grått

En gång ett nattkärl
Zinkadus

Gryning i mars.
Ute suddar ett tjockt fuktigt dimtäcke ut konturerna av närmsta omgivning. Jag kliver upp tar ett glas vatten och en Ipren, en försiktig huvudvärk mol mot tinningarna, jag kryper ner i sängen igen och försöker sova. Min skridskokamrat Kjell ringer och försöker få med mig mot kvicksund för en kanske sista skridskotur på Mälaren, men kroppen och lättjan säger nej. Jag ångrar mig en timme senare när värktabletten det första kaffet börjat göra verkan eftersom jag då inser att den enda boten en sån här dag är att mota Olle i grind och faktasikt ge sig ut och få både luft, ljus och lite rörelse i kroppen.
Så med termos, blåbärssoppa och digestivekex ger vi oss iväg mot kusten och Stendörrens naturreservat. Vem vet kanske det disiga vädret gör dagen extra vacker. Vi kör förbi en loppis, tittar in och köper en väldigt snygg lampa till hallen hemma. småpratar med butiksägaren och kör vidare. Det sörmländska landskapet är vattendränkt och på flera ställen har storasjöar bildats och i dimman som nu tätnat bildas helt nya scenerier och nere vid havet framträder träd som nya individer isolerade av den begränsade sikten, landskapet skiftar för var meter och en tråkgrå färglös marssöndag blir till ett sällsamt mystiskt äventyr.

Ett utmärkt ställe att plocka fram termosen

Gås I dimma
Dimman besjälar skogen med ljus

Jag inser åter igen hur rik jag är, att få ha dessa fantastiska män vid min sida i så många år, på så många ställen, göra så många saker och med så många hjärliga skratt. Tack för en fenomenal och äventyrlig skridskohelg med ett boende (i huset närmast) som det anstår riktigt goda vänner och med mat för kungar(slottet bakom). Vi har i tre dagar ömsom krigat oss blodiga mot kärv och lömsk överis, frossat i semlor på vinterrtomma bryggor och i övrigt glidigt fram i tillvaron med ett ständigt leenden på läpparna övervakade av örnar och makter ej ännu uppfunna 

Jag har varit en lat människa vad beträffar min närvaro på min egen blogg, men det blir så ibland. Jag tänkte att jag summerar upp det hela med lite lösryckta delar av min bilder och funderingar sedan vintern 2023 gjorde sitt antågande.

Så då var du igång, inte för att det egentligen gör någon skillnad mer än kanske nån grad ner och en något klarare dag. Men vi har gått över gränsen, den där osynliga men obevekligt påtvingade gränsen som för all framtid förhindrar oss att återvända på annat sätt än i i tillbakablickandet och minnets sakta borttynande brus.
Tjugotjugotre, från nattens mörkt dimmiga men glada skogspromenad hem, till nyårsdagens krispighet och känslan av förhoppning som skär längs ytan av ny bärighet.

Innan snön faller. Trettonhelgen börjar på is emedan de första flingorna drar in med ovädret. Det rister i den frusna vindjackan och det blå landskapet visar upp en scen där de 12 kavaljererna på Ekeby mycket väl skulle kunna komma åkandes i en rissla över isen. Fast platsen är inte i Värmland utan på LIdsjön i Sörmland och de vi möter är istället goda vänner som varit uppe och vänt vid Vibyholms slott på Båven.

Tror faktiskt inte att det blir vidrigare än just nu. (vi pratar om ute-statusen) några grader plus, tätt hårt kallt rått regn och en grå gryning som blir en lika grå skymmning utan att man hunnit äta lunch. Min Ipren i dystopin blir ändå att ta mig ut i denna dränkta väderdepression och som en medberoende försöka tillstå att det finns en viss dragelse till det fina i jävelskapet som gör att man står ut i melankolin.
Och som i repris: Jag fortsätter att simma på i den subarktiska pestmånaden med sökaren strax ovanför vattenytan. Här och där sjömärken av det slaget som gör att man fortsätter att manövrera sig fram mot en förhoppningsvis ljusare morgondag
Eftermiddagsljuset och den fallande temperaturen skapar med det påkomna diset nya okända landskap i det nära bekanta.
Det sörmländska bondelandskapet är söndagsfint och bjuder upp till fest på Storsjön, Björnlunda.
Vi är 16 som samlats i långdans i språngdans på skoklädda järn. idag är vi bjudna av dimman till dans.
"Visa vid midvintertid"

Tänk vad 5 minusgrader kan göra för själsfriden i Januari. Plötsligt går det att andas och ljuset åter vänder från himlen till jorden eller i alla fall till träden. En viss kyla gör mig glad, snudd på lycklig.
En bordsduk med den vackraste av spetsknypplingar har lagts över vinterdagen.

Funderar tätt som oftast vad det är i mina trakter som drar dessa snuskigt rika människor hit. Naturligtvis är det inga dussinkåkar de köper men ändå. Jag och mina vänner åkte i söndags skridskor på Storsjön i Björnlunda och passerade denna romantiska lilla herrgård vackert placerad på ett näs som nyligen gick för 127 miljoner, där ägaren en IT-Miljardär är god för 14 miljarder enligt Forbes lista över de kusligt rika. Vi fick för övrigt hålla mer än armlängds avstånd från land för att inte skadesjutas av den svärm av hagelskurar som genomfor terrängen. Några av offren letade sig i sin sista flykt ut på isen där de blev liggandes i blodspillan.
Fasansfullt! var ordet innan fågelhundarna kom utspringandes för apport.

För att kunna erbjuda så bra turer som möjligt för andra skridskoåkare är alltid det bästa sättet att själv reka dagen innan så att isen håller, så att det finns bra ställen att parkera på, så att man kommer ut på isen och så att om olyckan skulle vara framme att man har lätt och nära att komma till med bil. Och naturligtvis att det finns något mysigt fikaställe att ha sin medhavda bulle och kaffe på. Idag åkte vi (tre personer)på Sjön Misteln som nog blir morgondagens tur och innan dess på Lockvattnet som visade sig inte vara säkert nog för att ta ut en större grupp på.
 
Plötsligt stannar solen upp innan den hastigt dyker bakom horisonten. Vårvintern gör entré, men ännu är det länge innan björken knoppas.

Att lägga saker på is betyder inte nödvändigtvis att man skjuter fram förloppet till ett senare tillfälle, det kan också ha innebörden av att konservera själva tillfället och dra ut det under en längre tid än vad man normalt gör. På så sätt blir en annars kort grå vinterdag både längre och ljusare om den förläggs på is (särskilt i kärt sällskap)

En annan sak med att färdas på is är att man kan smyga sig nära corpe de logi, herrskapsbyggnader, rikemansbarrar, herrgårdar utan att mötas av grindar, staket och långa alléer med krattade grusgångar. Här är ett gods som jag aldrig sett förr

Jag tog en korg och gav mig av mot både kända och okända svampmarker.
Korgen förblev tyvärr tom. Istället fick jag med en känsla av att hösten anlänt och att det inte på något sätt kändes oangenämt med vind och 16 grader lagom mulet och färger som nu övergår i allt dovare och jordigare färger, särskilt efter den gågna helgens rötmånads skrik.
Kanske att svampen tittar upp om en 7-10 dagar efter gårdagens 30 mm nederbörd

Vår trädgård känns förtrollad

 I ständig förändring där hela tiden nya rum visar sig, där hemliga dörrar ger fantasin fart. Ett litet land i ett litet universa där jag kan strosa omkring i och känna mitt.

Storleken är ungefär som en fotbollsplan, svagt kuperad ås som i öst vätter ner mot den rengskogsliknande Sigtunaån, som just vid mig tar fart och bildar en liten ström där strömstararna hänger på vintern och hägrarna hittar sina fiskestenar på sommaren. I norr sträcker sig en barriär av långa smala granar (barrskogsbältet) som skydd mot kalla vindar och till skydd för de Älgar och rådjur som emellanåt kommer på besök, Ugglor kråkor och skator och en mängd småfåglar både bor och finner mat här. Och på ängen framför växer typiska skogsblommor som Skogskovall, Blåklockor , Johannesört. Bland träden och björkarna bakom vilar dessutom enligt Riksantikvarieämbetet bronsåldersmänniskor, kanske en Tyrgil eller en Jorid.

I söder mot väster omgärdar en gigantisk syrenhäck husen och frälser oss på våren  med sin väldoft och skyddar i övrigt från insyn. Gården har två bostadshus och ytterligare tre byggnader där det äldsta, Torpet, är från 1700-talets slut och huvudbyggnaden från den senare hälften av 1800-talet ytterligare ett bostadshus fanns som brann ner på 60-talet. I övrigt finns en tvättstuga och ateljé/förråd, en gammal verkstad och ett trädgårdsskjul.

Ett halvdussin gamla fruktträd står utspridda, de är vackra och har karaktär men ger kanske inte så mycket frukt längre med undantag av Åkeröäpplet. Delar av gräsmattan har blivit äng och klassiska buskar som forsythia, olvon, häggmispel och smultronjersmin ger de olika delarna karaktär.
 Listan över prominenta besökare kan göras lång. Men förutom älgen rådjuren och hararna håller ofta en grävling till nattetid runt knuten även en räv stryker omkring då och då. Både mink utter och bäver huserar nere vid ån och på andra sidan har vargspår setts. fågelrariteter som kungsfiskare och berguv

Man skulle kunna lägga ner precis hur mycket tid och pengar som helst på denna trädgård, men min och vår tro är att något då skulle gå förlorat om man klippte ner allt till gräsmatta om man hela tiden anla nya rabatter och planterade nya buskar, träd. Det är skillnad på att vårda sin trädgård och att tämja den.

Jag tror att hemligheten ligger i låta den övergå i just det otämjda ju längre från huset man kommer vilket naturligtvis förenklas när man inte har några grannar. Jag tror också att det är i  barnets behov av att hitta fantasi  som finns i oss alla, att låta sagan skapa trädgården.
Att ha en stor trädgård är som att ha en stor familj, det händer alltid något och är sällan tråkigt.

Frukosten på pensionat Angela är av det slaget att inget tycks fattas utom möjligen fibrer. Uppläggningarna är av den sort som skulle platsat utmärkt i "husmoderns kokbok" med rosor av morötter och vackra spiraler av gurka, och där finns förutom den vanliga skinkan, osten och de hårdkokta äggen och äggröran de för östra Centraleuropa typiska majonässalladerna, de inlagda grönsakerna den syrade kålen också sådant som sedan länge är borta från våra hotellfrukostar, den rökta ålen, den skivade fiskaladoben rullskinkan med ost, berlinersyltan. borden är dukade som ett svenskt bröllop med linnedukar och stolarna är draperade med vitt tyg. Hotellet är fullbelagt men det äts i relativ tystnad, inga åthävor eller skratt, till och med de få barnen låter maten tysta munnen. Det finns något strängt om än inte påtvingat snudd på nordiskt eller kanske snarare tyskt. Jag förser mig kungligt av delikatesserna men undviker oavsiktligt fibrerna vilket senare skulle straffa sig och tänker på Gunter Grass roman Blecktrumman som utspelade sig i dessa trakter när östra Pommern fortfarande var tyskt. Dagen ska för övrigt ägnas åt ökenvandring eller i alla fall så nära man kan komma i Europa på dessa breddgrader. Nationalparken XXX består av ett gigantiskt flygsandsområde där ökenräven Rommel enligt vissa källor skall ha tränat inför landstigningen av Libyen. till detta kommer också att temperaturen denna dag når en bra bit övertrettio grader som för att spä på Ökenkänslan än mer.
Vi cyklar åter igen genom den vackra tallskogen nu västerut och kommer efter en 7-8 kilometer fram till den plats där det vägen tar slut där det helt enkelt inte går att komma längre annat än till fots och även detta sker med ett visst problem då sant är både lös och flyktigt och man sjunker ner till en bit över vaderna ungefär som det skulle vara snö. Stora delar av nationalparken är skyddad och avgränsas med stolpar som på sina håll försvunnit helt när det stora dynerna har rört på sig (upp till 7-8 meter per år  är inte ovanligt)

Så då befinner vi oss här i detta rara men lite sömniga sommarsamhälle (Kristianopel) med sin historia, sina pittoreska små trähus, och sin obrutna horisont över Östersjön även om man på håll kan ana Långe Jan på Ölands sydspets.

Kanske är det just denna insikt om havet och vad som finns på andra sidan och hur det förenar och skiljer oss, länder som sekler genom sekler krigat, slutit fred, och bytt herrevälde, som får oss att googla upp diverse färjelinjer från det närliggande Karlskrona och slutligen fastnar för Gdnynia i Polen. Det går en färja dit om 4 timmar klockan 21:00 framme i Gdynia 07.30. och det finns en hytt med fönster mot havet. Vi tar den.

Så när solen sänker sig över den Blekingska residensstaden är vi på väg mot ett nytt ovisst äventyr. Vi äter i oss väl mätta på ala carten ombord, Havet är lugnt och durrandet från fartygsmotorerna försätter oss i nästan omgående i sömn och i morgon börjar något nytt på platser vi aldrig varit förr. Vi vet inte var vi ska bo eller hur det kan tänkas se ut eller ens åt vilket håll vi ska åka. Ska vi ta vägen över Suwalki och in i Litauen och åka tillbaka över Östersjön från Klapedia eller blir det att stryka längs den polska nordkusten och ta en färja antingen från Swinoujscie eller i tyska Rostock norröver. Vi sover på saken.

Jag läser på lite om den historia som kustlandskapet och landet framför oss har men inser snabbt att jag går vilse i namn och begrepp och att jag snabbt skulle blotta min okunnighet och jag försökte mig på ett försök till förklaring.

Reveljen går 06:00 med Rod Stewarts I’m Sailing (på min tid spelades den normalt när det var dags att packa i hop och gå hem och sova eller nåt) Stor frukostbuffé vi rullar av båten på 07:30 på utsatt tid och kör iväg utan att visa pass eller något annat Passerar genom Gdynia och dess förorter på väg norrut mot kusten. Trafiken är tät, många tycks vara på väg mot den polska rivierans verkliga ädelsten Hel-halvön men vi hittar inget som helst vettigt boende alternativ nu när alla polacker ger sig mot sommarsemester vid havet där, dessutom  är den till stora delar stängd för biltrafik alltså ett fantastiskt ställe att cykla på.

Så valet faller på den lilla Staden Łeba och den intilliggande nationalparken Slowinski.

Łeba (utalas veba) är under stora delar av året en sovande kustort belägen på kusten 14 mil norr om Gdansk. Men som nu under några hektiska sommarmånader blir en myllrande kur och badort med tivolin, "piratskepp" ambulerande vaxkabinett, stor utomhusscen med allsköns uppträdande även internationell sådan,  där strandbarer och badvaktstorn ligger strösslade på en smockfull sandstrand.  En barriär av tallskog som skiljer staden från stranden där ligger gator med mängder av souvenirbutiker, krimskrams-affärer och snabbmatsställen. Det är flera stora campingplatser i tallskogen och överallt ses skyltar om semesterlägenheter och hotell. Ett myller av spendersamma semesterfirande polacker gör att cykeluthyrare, turförsäljare och en mängd andra månglare har att göra. Hade detta legat i Sverige hade jag förmodligen vänt och tyckt att det kändes aning för skramligt för mycket kommers och för mycket folk. Vilket kanske är en anledning att svenska turiststäder inte ser ut så här (där är det snarare padelbåtar än paddelbåtar som ligger längskanalerna) . Dock ska tilläggas! Är det rent och städat överallt på gator såväl som längs stränder och i skogen. Skulle nog säga att det är renare än i Sverige.

Vi tar in på ett gammalt klassiskt pensionat ”Pensjonat Angela” även där slås vi av renligheten och att det tycks vara så välhållet trots att det förmodligen byggdes åtskilliga decennier tillbaka, "pyntet" är nog det som vi reagerar mest på, det snudd på smakfullt kitchiga utan spår av ironi, blomsteruppsättningarna i foajén, trädgården med alla sina stockrosor, klättrande klematisar pelargoner,azaleor m.m  och den persikofärgade fontänen mitt i. Huset självt har svällande järnsmidesbalkonger mot en limegul puts och hotellnamnet i stora rosa bokstäver.

Ägarinnan (Angela antar vi) är en parant dam +75 i svartfärgat hår med en lätt lila anstrukning , hon är välskräddad och har tillsynes allt i minutiös ordning. Hon tar emot oss vänligt och lämnar sedan kanske lite ovilligt över till den medelålders sonen när vi inte pratar polska.

Vi får ett rum som går i samma stil som allt annat med volanger i vitt och mocca en melerad heltäckningsmatta och stora medaljongtapeter med ovala oljemålningar. Det doftar starkt av parfym, en sort av parfym som åtminstone får mig att tänka på kafferep bland kyrkans tanter med min mormor när jag var barn och som jag inte förnimt sedan dess.

Här är lite bilder från hotellets hemsida
https://pensjonatangela.pl/galeria

Vi har bokat upp oss på 2 nätter och parkerat på innegården. Vi har cyklar med och eftersom nätet av cykelvägar och cykelbana stigar är så stort bestämmer vi oss för att så fort vi fått i oss en första polsk lunch besöka den ena delen av nationalparken.

Vi cyklar österut  genom staden och överallt är det folk med solstolar, picknickkorgar  efter ca 2 kilometer någorlunda belagd väg övergår vägen till grus och tar  några hundra meter senare slut  

Tallskogen mot kustremsan ger en sällsamt ljus med sina mjuka sandkullar och de låga rostfärgade lite vindpinade tallarna. Stigen är slingrar  sigbort längs kusten in i den östra delen av parken, här och var löper små stigar ner bland träden och man kan på några ställen ana sanddynerna. Vi möter lite andra cyklister och några som går men eftersom biltrafik är förbjuden här och det är en 3-4 kilometer att gå så glesnar det snabbt. Stigen blir sandigare och sandigare och svårare att cykla på  så när vi viker av mot stranden får vi kliva av cyklarna, det är bara ett fåtal badgäster som hittat hit och stranden ser i det närmaste oändlig ut.

Visst är det tvekluvet. Men känslan av att bilen är fulltankad och att vi faktiskt inte har den blekaste aning om var vi är på väg mer än att vi åker söderut ger ett mått av omedelbar frihet som en resa med allmänna kommunikationer inte gör.

Jag sitter i passageraresätet och googlar förstört på boende mellan Östergötland och Skåne bara för att ha någonstans att starta.

Svänger av E4 i Linköping , det är eftermiddag och samhällen som Rimforsa , Kisa ,Ydrefors passeras. Landskapet är ikoniskt för det sydsvenska höglandet med stora ekar betande kor, stengärdsgårdar och faluröda bondgårdar.

Vi rullar in i Eksjö och hittar ett charmigt litet hotell i den gamla och väl bevarade trädelen av stan. Sängarna är sköna och rummen andas lite lagom boutiquehotell. Min fru frågar varför jag fnissar och jag säger att hela situationen känns väldigt vuxen medelklassig men försvarar mig med att vi trots allt bara bokat ”on the fly” med en timmes framförhållning och att vi faktiskt inte vet mer än att vi är ju här just nu och att morgondagen är höljd i ovetskapens dimma.

Vi äter en köttbit på Stadshotellet i staden. Tallriken som kommer in ser lite tråkig ut med en sparris över biffen och en lite färglös potatiskaka, men skenet bedrar och det smakar utmärkt. Sover med öppet fönster vilket även grannarna ovanför/under gör vilket får mig osökt att tänka på Kjell Höglund.

Dagen därpå fortsätter vi vår resa söder ut, passerar Kalmar stannar till i Kristianopel och nu då? Vi skulle till Österlen men inser att det är helt fel tid på sommaren om man inte förbokas eller känner någon så det får bli något annat. Fortsättning följer...