Försöker ibland förklara för de i från söder vad glesbygd i norr är och vad det gör med en att växa upp i den. Berätta om det stråk av melankoli, av sammetslen svärta man alltid bär med sig och hur ogästvänligt och isolerat det än kan värka har en livslång dragningskraft, även om jag sedan länge accepterat att jag ”nog” inte skulle klara av att leva där. Likt fisktärnan som från sitt förhållande behagliga liv längs Namibias och Sydafrikas kuster letar sig långt långt in i den svenska fjällvärlden söker jag mig ständigt upp norrut så fort sommarljuset trollat bort den meteorologiska natten bara för att läka något, minnas något. Genom en glipa i det täta Nibustratustäcket kastar det sista av solen sina laserstrålar mot de rangliga granveteranerna som ännu en gång sluppit undan avverkningsmaskinernas giljotiner på Sällsjöfjällens sluttningar. 
I det följande midnattsljusets dunkel sker förtrollningen, hur allt oknytt kliver ut ur sina skuggor och om hur jag påbörjar mina samtal med de döda. Framför allt med Pappa som alltid finns där och visar mig var Älgen står och hur jag hör hans röst i dimmorna vid forsen när han ropar att Kaffet är kokat. Men jag hör också mormor hur hon skrockar, inga ord, hon ler bara vänligt och tar min hand som är väldigt liten. Och andra för mig nyss bortglömda irrar förbi i myrkanterna bakom ängsullens irrbloss . I morgontimmans trötthet kör jag planlöst över de böljande åsarna, längs de raka grusvägarna mellan glömda byar där mjölkpallarna står kvar och där telefonstolparna ännu inte blivit utbytta. Det sista av nattens förtrollning ger mig på nytt upplevelsen av de otaliga gånger jag på en 28 tums Crescent med ballongdäck utförde balansstycket att med björkklykan med nyfångad öring i ena handen och haspelspöt i den andra och samtidigt hållande i styret försöka styra mellan tjälskotten i nedförsbacken och i det minnet av hur jag försökte fånga de guldglänsande och största öringarna I den svarta skogsbäckens djupa höljor. När sedan solen går upp ser jag i motljuset den vackra Maria från Åsen som jag aldrig fick kyssa men som jag pratade med en evighet precis en sådan här morgon för dryga 40 år sedan jag undrar vad hon blev av. En timmerbil kommer brölande och förtrollningen är bruten.
