Platser kan i bland ha något mer än bara sin övergivenhet, de kan ha en oberättad historia, vara platsen där en helt fiktiv berättelse föds. Ibland mynnar det ut i något större något som når utanför betraktaren men oftast blir det något vi bär med oss i vårt inre som en del av en dröm kanske eller bara som ett ärr på hjärnbarken som någon gång ger sig till känna som en fladdrande tanke eller känsla
Han rörde sig ovanligt långsamt och ändå gick förvånansvärt fort som om alla rörelserna var gjorda utan paus i ett gracilt och invecklat mönster där han tog sig över den solbelysta myren i riktning mot gråberget och den mörka öppning i den vägg av granar som likt vaktsoldater utgjorde dess fot. Det tog bara några minuter innan mannen försvunnit sin blå fiberpälströja och päronsäck av olivfärgad smärting, det var som om han slukats det blyfärgade urberget och dess drapering av mörk urskog.
Hon fick en känsla av att allt kändes som de var en skickligt koreograferad dans föreställning.
Hon hade strax innan stannat bilen för se om hon kunde få kontakt med google maps vägvisare eftersom hon tappat täckning på telefonen sedan hon lämnat riksväg 45 men nu återigen hade en mast inom synhåll när mannen plötsligen likt ett djur kom gående från tillsynes ingenstans rätt över vägen ner i diket och upp på myren utan att där fanns tillstymmelsen till stig.
navigatorn berättade att det var 7 kilometer kvar till Kvarnfors och sedan skulle hon ta av till höger och fortsätta 12 km norrut mot Björkvattnet.
Hon hade den sista timmen kört på den asfalterade länsvägen genom ett till synes oändligt myrlandskap och där vägen på några stället höjt sig över landskapet på några tvärgående flacka åsar passerat några byar de flesta till synes tomma även om där ofta stod bilar parkerade utanför som ett slags tecken av att de forfarande tillhörde någon ungefär på samma sätt som att sätta petunior av plast i köksfönstret. På något ställe stod en gråhund och skällde samtidigt som den sprang fram och tillbaka i sin löplina mellan lagård och den stora Tallen på gårdsplan. på en annan hade det stått en man och kapat ved med motorsåg
Hon hade mött en timmerlastbil på hela vägen och den där märkliga lite drömlika känslan av övergivenhet kom över henne. vad gjorde hon här?
Framme vid Kvarnfors fanns det en liten lanthandel ICA-nära med en bensinpump och bredvid den två tomma före detta butikslokaler och mitt emot en som nu mera var loppis och kafeskyltad men av blekningen på fasaden och de nedmonterade bokstäverna att döma hade sålt skor. En bil stod parkerad framför butiken som invändigt i stort sätt inte var mycket större en någon av de pressbyråer som hon brukade köpa sin kaffelatte på innan hon satt sig på pendeltåget till jobbet om mornarna. I kassan på livsmedelsbutiken stod en lite satt kvinna med friskt utseende och en storlockig kalufs Hon funderade på om även den här kvinnan hade en fysioterapeut som talat om för henne vikten av att någon gång i timmen ändra arbetsställning eller om det helt enkelt berodde på hennes relativa kroppslängd. Ett halvt kilo kokkaffe och en påse gifflar och en påse tortelini och tre dosor snus.
Grusvägen tog vid och var precis som hon mindes den som barn grå men inte dammig och inte våt men fuktig och rak och slät ända till helvetsbäcken passerats då Grankälskurvan började och vägen tvättbensräfflad klättrade utför den branta åsen i norrläge. här uppe öppnade landskapet upp sig milsvitt och ås på ås i blå schatteringar som avslutades i den milt kuperade fjällkedjan i väster. Jimmy Olsson bodde i den enda av de fyra gårdarna som var bebodd och var känd som en av traktens bästa Mekare, hela gårdsplanen var som ett bilmuseum mest Amerikanare från 60-tal men också Ford Cortinor och Opel Kapitäner. Jimmy hade gjort sig känd som slagskämpe beväpnad med motorsåg kedjor och avkapat hagelgevär hade han skapats sig ett namn långt upp i Lappland. satt inne några gånger för misshandel men aldrig för någon annan kriminalitet, och nu var han tämligen beskedlig hade slutat supit och levde för att få liv i en 6 liters V8 och låta brölet eka över de annars väldigt stillsamma åsarna och några gånger på sommaren åka ner till samhället bränna lite däck och cruisa mellan festplatsen och Ok/Q8-macken.
Från Grankälen var det en svag utförsraka hela vägen ner till bågbron över Lillån vars utlopp ur Björkvattnet här bildade en grund ganska lång strömsträcka. Hon stannade upp mitt på bron och såg uppströms och minns hur hon som barn suttit vid elden många gånger när hennes morfar antingen metat Stenbit (namnet på de små nästan svarta öringar som pilade kring bland de större stenarna i forsen ) eller håvat sik vilket gjordes på hösten gärna samma dag som första snön kom.
först ängen med ladan där någon skrivit ”Gud hör bön” för 40-år sedan när väckelserörelserna fortfarande for över de små byarna i norrlandsinland Sedan körvägen ner till badstranden hon cyklat så många gånger och därefter Andersson lagård som var stenputsad nedtill och rödmålad i trä på höloftet och på bron upp. Vira vevade ner rutan och drog ett djupt andetag. när det var inte det samma . Andersson sålde korna i början på 80-talet behöll några kalvar för köttets skull men när dessa gått till slakt försvann sakta doften av den svenska kobonden.
En avtagsväg tog av till vänster och på en gamma vägskylt med präglade svarta bokstäver stod Näset 1,5 och under den hängde på trekvart en annan gammal skylt denna hemsnickrad och med stora sirliga blå bokstäver stod det ”KONST.
Blå-Johan är var traktens konstnär som vid tre tillfällen fått ställa ut på Liljevaljsvårsalong och gjort porträttet på förre landshövdingen som som hänger i länsstyrelsen stora konferens rum han ska ha gått i lära hos Tord Leander Enström sonen till den store Per Leander Engström och fått rådet att bara måla de färger som känns men inte syns i verkligheten. Men främsta anledningen till att Blå-Johan kom att kallas just för blå-Johan var den gången Han fick en vält fel beställning av Ultramarint färgämne och istället för de de vanliga 800 grams burkarna av pigment fick två på 25 kilo och trots att han bara betalt för den lilla. och eftersom mycket där uppe på gråbergstorpet hade börjat flagna så bestämde sig johan helt enkelt att måla allt i ultramarin utblandat med zinkvitt och linolja. Först Målade han själva torpet sedan laduården som förövrigt används som ateljé och därefter först den ena ladan sedan den andra och i bara farten kom ha att måla både gärdsgården och björkstammarnas längs uppfarten. Till detta en cykel samt skaften till diverse redskap.
Detta hade gjort honom till lite av en lokal kändis. Och Länstidningen hade för några år sedan gjort ett reportage i en sommarbilga, till och med lokal_TV hade kommit på besök men den dagen det skulle sändas så var det fyra ungdomar från kusten som krockat med en timmerbil, varav tre omkommit, så av detta blev det inget.
De få gårdarna i Björkvattnet låg som ett glest radband utplacerade längs sjöns nordöstra strand. Först Johanssons sedan Lindgrens därefter det gamla missionshuset som köptes upp av ett tyskt par som besöker det någon vecka i Augusti varje år för att plocka bär och svamp sedan Granlunds och sist innan hon skulle svänga av Bobergs. Hon körde in på den lilla grusvägen med grästräng i mitten och uppför den flacka, backen upp mot huset. Lägdan nedanför var slagen och även gräsmattan framför huset såg ut att ha klipps åtminstone några gånger i sommar.
Det var Annette som skickat henne nycklarna när bodelningen var klar. Hon hade berättat att JÅ (Jan-Åke) hade tittat till huset lite då och då och som han sa såg till att ”kåkjäveln inte thåg övergiven ut, för fan vet vilket patrathk som då skulle leta thej hit och ockupera å förthöra”. Jan-Åke Håkansson hade längre tillbaka råkat ut för en jaktolycka och skjutit bort delar av underkäken och kom där efter att kallas för JÅ . JÅ var ogift och bodde sedan hans mor gått bort själv längst bort i byn och var den som plogade på vintern och grusade på sommaren och som såg till att byns åtta belysningsstolpar fungerade och gav byn i sitt förmenande dess särställning som sista utpost före obygden.
Det stora huset kändes mindre än vad hon kom ihåg som barn. Som om även själva huset hade kroknat av ålder som om färgerna hade grånat, tyllgardinerna i fönstren hade blivit bleka och sköra på samma sätt som de människor som en gång befolkat, ladan bredvid hade likt ett diffust minne börjat falla och upphävde snart tyngdlagarna medan smedjan till höger hade fått ett nytt tak och såg ut att ha fungerat som garage med tanke på den väl tilltagna dubbeldörren . Huset som en gång var benämnt som Strömbergsgården på Björkvattenhöjden gick nu under betäckningen Björkvattnet 3:401
Sommarkvällen gick in i sitt fortfarande ljusa men skugglösa när solen sänkt sig bakom granarna och skogsbrynets Rallarrosor tycktes lysa av sig själv.
Hon klev upp på farstubron mindes när hon satt där med morfar som rökte, borkumrifftobak i en sån där rak pipa som alla män rökte i reklam på 50-talet. De båda drack kaffe, hon sitt första kaffe med kaffegrädde på fat och med en sockerbit i munnen hon var väl fyra eller fem. Hon kunde just nu betala vad som helst för en kaffe.
Låset var enkelt men ytterdörren hade svällt något och hon fick kämpa för att få upp den .En doft av gammalt trä och något hon glömt förträngt slog emot henne. Det var svårt att se något i det skumma ljuset och elen tycktes inte vara påslagen. Hon gick in genom hallen och såg siluetten av en fjällvråk breda ut sig i fönstret halvägs upp längs trappan till ”kammarn” Hon hade varit föreseende och stoppad ned en ficklampa i den lilla ryggan hon bar på och lyste sig in till köket som med sina två fönster ändå var övergripbart i kvällsljuset. På bordet låg en lapp.
Hon lyste med lampan och läste samtidigt som hon letade efter tändstickor för att tända fotogenlampan som stod i fönstret. Det låg en ask på vedspisen.
Kära du!
Vad ska du hit att göra. Huset är stort och dragit och behöver målas om. en del takpannor behöver tittas till, vattnet fryser lätt på vintern och vedförrådet börjar sina. Och du som är själv och inte har nån kar men du gör naturligtvis som du själv vill. Hur som så är det bara att komma ner i fall det är något, det är ofta någon hemma annars kan du ju alltid höra med Jan-Åke om det är något praktiskt. /Annette Boberg
PS. Huvudsäkringen är urskruvad så du vet.
DS. Mitt telefonnummer är 0656-11810
Proppskåpet satt i hallen, hon skruvade i huvudsäkringen, testade att strömmen fungerade genom att tända den lilla taklampan, men släckte genast som om hon inte ville störa störa det gamla huset som precis hade börjat vakna.
Snart hade hon fått upp eld i vedspisen hämtat vatten från brunnen på gårdsplan eftersom vattnet ur kranen var rostigt och brunt efter att inte ha använts på en längre stund. Hon mätte upp kaffe på samma sätt som hon sätt sin morfar göra. Hon korkade upp vattnet och hällde i så pass mycket kaffe att det bildade en ö i mitten av pannan och lät det därefter sjuda upp precis så att det nästan kokade över, upprepade detta tre gånger och lät det sedan stå några minuter, hällde sedan försiktigt på en halv kopp kallt vatten för att ”klarna” och kaffet var färdigt att avnjutas. Kanske var de torra gifflarna inte det fikabröd hon föredragit men gott nog för en trött kvinna som just gjort entre till sin barndom.
I nedre
kanten av lägdan där den planar ut mot björkdungen började sakta en försiktig dimma krypa upp ur diket och likt en vag vålnad sprida ut sig över ängen, någonstans därnere bakom träden kunde man skymta Björkvattnet som stilla tog till sig av den smultronfärgade sommarnatten.
Elden falnade i vedspisen, hon skruvade ner fotogenlyktan till den nästa slocknade och blåste ut. Fjällvråkens gula ögon i glas tycktes stirra på henne hela vägen längs trappen upp fast det var nästan mörkt. På övervåningen fanns en liten hall där det i ena ändan stod en sekretär och i andra ett gammalt allmoge skåp med målad kurbits det fanns fem dörrar varav två var pigkammare med varsin kattvind
Bäddade rent i tältsängen i den av kattvindarna hon brukade sova i under de somrar hon bodde här som barn men bestämde sig ändå att ligga i den sovsäck hon haft med sig.
I morgon skulle det kanske klarna. Hon skulle ringa Annette.
Teodor Arvid Strömberg född 1920 död Björkvattnet 1990
Hanna Elisabet Strömberg född 1922 död Björkvattnet 1972
Anna Maria Strömberg född 1948 på Sollefteå lasarett död uppsala 1985
Johan petrus Strömberg född 1949 Östersund död Björkvattnet 2015
Monika Elisabet Strömberg född 1952 status okänd
Och nu var det bara hon kvar eller.
Anna Maria var hennes mor, cancern tog henne . Hon försöker komma ihåg hur hon såg ut på riktigt och inte som på de blekta fotografier som hon tittat sig sönder på. Hon var ju bara 5 år när det hände . hur hon än försöker så är det bilden från Akademiska den lilla fågelugnskvinnan med de små fjunen på huvudet och de kloliknande händerna som höll tag om sjukhussängen som fblir synlig s i hennes inre när hon stod där vid sidan med sin hand i morfars.
Mammas lillebror Johan levde själv och tog hand om sina föräldrar. sp+elade orgel i näs kyrka och arbetade som brevbärare på trakten
Till sist Monika ja var var Monika? hon försvann någongång i slutet av 70-talet till Australien, gifte sig med en grek i Darwin skilde sig och flyttade till Adeleid. Tror att hon gick med i nån sekt men vi vet inte kontakten upphörde och trots upprepade försök att att finna Monika så lyckades ingen knyta kontakt med henne någons tror det var en gammal skolkamrat att hon hört att hon emigrerat till Brasilien och jobbade på et barnhem för ursprungsbefolkning andra menade på att hon helt enkelt börjat använda sig av tyngre droger gått under radarn och när hon väl dött gjort det i under en annan identitet.
Morfar dog 1990 och sedan hade hon inte besökt Björkvattnet. Hon var uppe på Johans begravning i Näs kyrka men åkte aldrig förbi här eftersom hennes far aldrig klarat av att återvända hit efter hennes mors död. Kontakten med morbrodern upphörde.
De var Annette som meddelade att han gått bort, tydligen hastigt i en stroke, han hade metat harr på vårisen nere vid utloppet till l Lillån när isen plötsligt brast och han föll i men lyckades kravla sig upp från det relativt grunda vattnet men blev så kraftigt nerkyld att han föll ihop på hemma på gårdsplanen när han försökte ta sig från bilen och in i huset. Hjärtat höll inte. Men han hade inte varit sig själv sedan Anna Maria gick bort 5 år tidigare
–de e då fan att man ska överleva sin hustru och sina barn sa han ofta men urskuldade sig med –det är ju tur att jag har dig.
Sommaren hade nåt sin pik och hon vaknade av att solen letade sig in genom det minimala fönstret och träffade precis i hennes ansikte, en ensam husfluga dessutom runt och letade efter varje tänkbar yta av bar hud för att manifestera sin närvaro. Det var dessutom okristligt varmt och trots att klockan inte ens slagit sex så fann hon det omöjligt att ligga kvar. Väggarna i den lilla pigkammaren i kraftigt obearbetat timmer och på väggen satt en stringhylla med några gamla deckare uppställda en gulmålad pinnstol stod i fotändan på tältsängen och något fick henne att tänka Van Gogh.
Hon gick ut i kammarhallen där papptaket hade börjat få rosor av fukt kring den enkla ljuskronan som hängde där. När hon nu gick nerför den svängda trappen såg fjällvråken sorgligt skräpig ut och de gula ögonen som följt henne igår kändes lika döda som sillen i en ättikslag.
Det mesta var sig annars väldigt likt och väldigt lite tycktes ha ändrats på de närmare trettio år som gått sedan hon sist var här. Trasmattorna på trädgolvet i hallen telefonbordet där till och med den gamla dialogen stod kvar även om det måste ha varit ett tag sedan de kopplade bort ledningar in hit. Johan hade ju skaffat mobiltelefon sedan de fått täckning på den här sidan sjön. Hon kom ihåg att han ringt och berättat att han att på älgpasset vid Ormtjärn och sett en björn, måste förövrigt varit den sista gången det talat med varandra runt 2010. I köket var det samma pastellfärgade sneda köksskåp som man drog åt sidan och porslinet det som mormor köpte på 60-talet på varuhuset inne i stan. Köksbordet klassiskt med perstorpskiva och köksstolarna i furu av nån snickare på bygden, klumpiga men funktionsdugliga. Taklampan med skärm i orange plats allt det där som så tydligt byggt bilden av hennes barndom väsentligt mycket mer en radhuset i Tallkrogen och senare trean inne på södermalm dit de flyttade efter moderns död som bar på en tyngd nåt osjälvklart ouppklarat som om hon ständigt hade resväskan packad men aldrig lämnade eller kunde lämna. kanske för att hon var rädd att den bara skulle stå ouppackad var hon än begavs sig vart hon än flyttade. Visst hade hon varit ute och rört på sig gått på folkhögskola rgort en Grand tour till Asien och Australien kanske med nån slags tanke om att kunna möta sin moster Monika men alla försök att hitta henne hade varit blindgångar och hon kände hur hon sakta bröts ner av rädslan att i sökande efter sin mor skulle möta en moster som var så fjär att de få dagarna av lycklig barndom, vilket kändes som det enda hon egentligen ägde skulle tas i från henne.
– Ja det är Annette! Hon kände genast igen rösten den var tjärv, lite kantig. Annette hade bott grannar med hennes morföräldrar hela hennes liv och var en tio år äldre än henne. Men den ända som fanns här uppe på somrarna. Hon tog sig an rollen som stora syster på gott och ont lärde henne att simma, cykla och delade gärna med sig av de hon tyckte i alla möjliga frågor. Om hur killar skulle vara, om stadsbor i allmänhet och stockholmare i synnerhet.
En sommar när hon kom opp var Annette gravid och vänskapen och rollen som storasyster övergick i något annat, mer distanserat blev mer som en av alla andra vuxna någon som inte längre såg vad barnet ser blev oförmögen Tilla låtsaslekar föreställningar och att ta fantasin på allvar om hon nu egentligen någonsin hade de kvaliteterna utan mer lekte med för att de inte fanns några andra barn i byn.
Nu hade hon ringt upp Annette för att få hjälp att reda ut saker och ting. Oavsett vad som skulle hända med gården så behövde hon börja rensa bland bohaget det hade nu gått dryga fem år sedan morbrodern gått bort och mostern hade varit försvunnen i nästan 20 år. Hon hade skrivet en ansökan till skatteverket om dödförklaring av Monika vilket skulle innebära att strömbergsgården med de 5 hektaren åkermark och de 10 skog skulle vara hennes. Med ett värde av knappt en miljon.
–jaha och går det med Monika då fortfarande ingen som vet något om henne? Om det nu blir du som ärver ska du sälja då? Ja menar man vill ju inte ha nån som bara kommer hit till älgjakten och tar bort hela skogsremsan nere vid sjön och sedan bara låter det förfalla.
Hon förklarar att hon nu först och främst måste börja städa upp lite fixa lite och faktiskt se om det finns något av värde i huset.
–Nähä du det tror jag inte det mesta är nog rat, möjligen kan du få några tusenlappar för allmogeskåpen och den där klockan i sal’n
Att det var affektionsvärdet, berättelserna, ledmotivet till hennes liv. nycklarna till hennes inre hon letade efter sa hon aldrig utan bekräftade att det mesta nog skulle på tippen.
–Ja jag kommer över med lite städgrejjer i eftermiddag när jag har varit hos min sista brukare, ska jag ta med lite älgkött från frysen du? kan få både färs och en liten stek.
Annette arbetade sedan barnen Emil och Lina flyttat ut som hemvårdare bland traktens åldringar d.v.s de som fortfarande bodde kvar i sina kåkar i byarna runt och hjälpte till med städ matlagning och i några fall dusch. Hon trivdes bra med att åka runt fick på så sätt nån slags helikopter vy över hur trakten sakta förändrades vilka gårdar som förblev tomma efter att dess ägare dött eller hamnat på äldreboendet borta i samhället. Hon såg också på så sätt till att bli det där navet, den där som håller någon slags ordning på byn den som vet men inte skvallrar i onödan.
Hon kom ihåg när hon och Annette för många år sedan cyklat upp till buvallen och genat genom beteshagarna där korna gick glömt att häkta på elstängslet när de passerat och hur korna då gett sig av i skritt ner mot byn vilket fick JÅ att senare komma rusande upp på gården och fråga -vem fan ha glömt å thänga grindjävlen till hagan nu e kuan över hele byn. På frågan om hon stängt efter sig nickade hon fast hon visste att hon kanske glömt detta. Anette skällde sedanpå kvällen ut henne efter noter men sa aldrig något.
Hon försöker vara så metodisk som möjligt i sitt sökande städande och slängande hon hade också lånat en Släpvagn av Annette där det sakta byggdes upp en hög av gamla madrasser vaddtäcken i röd viskos och en hel del av de kläder som morbrodern måste ha haft i skogen eller på jakten. Där la hon en gammal soffa i furu med noppriga dynor och årgångar av jaktmarker och fiskevatten, tidningen Land och Hemmets Journal. bra och ha kartonger snörstumpar trasiga tumstockar all sköns bråte
–men det där ska du väl inte frakta bort, de där bränner du väl på kasen nedanför ladan,
sa Annette när hon kom förbi med en sockerkaka.
Den närmaste veckan flyter på, Skurhinken föres runt i relativt systematisk rörelse längs golven och den gamla dammsugaren från Electrolux som morfar köpte av en dörrförsäljare för 50 år sedan låter som ett gammalt jetplan. Å sakta sakta lägger sig en doft av grönsåpa över det lie gamla och fadda. hon åker ner några gånger till ICA i Kvarnfors och handlar beställer hem en box vin eftersom affären är ombud. På vägen hem knackar hon på hos Granlunds som är nästa granne efter Annette och berättar att om de undrar vem det är som håller på ”härjar ” borta i Strömbergskåken så är det hon som städar undan lite.
– Ska du sälja säger Patrik Granlund som nu tagit över efter fadern Göran, som bodde där sist hon var uppe men nu flyttat in till en lägenhet i samhället Hon kom ihåg Partik som den där lille lite runde killen som började köra motorcykel när han var fem år och hur de grusat upp en bana på ängen utanför huset och hur det lät som en hel getingsvärm här han och pappan i varv på varv körde runt , de hade till och med byggt upp några gupp för att tränat hopp med crosscyklarna. Hon kom ihåg att hon läste att patrik under några år på 00-talet var mycket lovande och i Sverige eliten men att en ryggskada hade hindrat honom från att köra en VM deltävling han var uttagen till och därefter slutade.
Rundheten var borta men han var kollosal säkert 190 och vägde nog en bra bit över 100 kilo. krossbanan var också borta och istället stod där två islandshästar på frågan svarad han
–ja du vet Jessica min fru hon gillar ju hästar så de gick inte riktigt ihop sig crossåkandet och Nova vår dotter hon gillar nog också hästarna bättre.
–Vi tänkte grilla på lördag, kom förbi om du har lust vi har kött så du behöver inget annat en lite att dricka, om du inte är vegan det vill säga då får fixa maten själv.
Hon har börjat äta i salen, det känns mer som att hon äter middag som om hon dukar upp för sig själv som hon hade en butler som serverade henne och hon kunde sitta där vid det stora gamla slagbordet i masurbjörk och titta ut över ägorna eller åt mot den del av lägdan som vätter ner mot sjön, detta gav henne en känsla av att var förmögen men också kusligt ensam.
hon tog upp sin telefon och insåg att andelen missade telefonsamtal under den tid hon befunnits sig i mobilskugga var noll förutom det som redan sorterats bort av spam-appen hon insåg också att hennes far fortfarande stod längst upp ibland favoriter fast det var över två år sedan han också gått bort, i en bilolycka i Thailand. Hon hällde upp ett glas vin och ställde hallspegeln på en stol på andra sidan bordet höjde glaset till en skål.
Nu var hon här och det kändes som om det inte längre hade samma betydelse om var hon befinner sig vad hon gör hon är en kvinna i fyrtioårsåldern som inte har barn som inte har några syskon och som inte har sina föräldrar i livet.
Kanske är det dags att plocka upp den packade väskan i hallen och bege sig ut på en resa mot okänt mål. Vem bryr sig! hon hade en billig liten bostadsrätt i Björkhagen som hon köpt för delar av det arv som hon fick efter försäljningen av faderns trea på Renstiernasgatan på södermalm och som nu hyrt ut till en yngre kollega. Hon hade sagt upp sig som utredare på kulturdepartementet i frågor kring genus fast hennes chef hade försökt få henne att ta tjänstledigt. Nåja hennes ex ringde i mellan åt i något lite försök att i alla fall få dem att gå ut och äta en bit mat, se nån bra teater, de var ju trots allt goda vänner de hade de ju kommit överens om. Och varje gång kände hon sig tvingad att hitta nya undanflykter , eftersom de just skulle vara goda vänner även om hon på förhand visste att han skulle börja med att göra upp någon slags plan om nån resa de borde göra till Brugge eller kanske Wien flanera och titta på museer just som goda vänner och hur han sedan sakta började tala sig lyrisk om de fina stunder de haft den där sommaren på Sudret på södra Gotland. Och precis innan notan kommer säger att han har en flaska champagne som stått alldeles för länge i hans kylskåp och bara väntar på att bli öppnad av två goda vänner.
Hon hatar saker som är mördande förutsägbara i samma veva som hon känner ett kolossalt behov av sammanhang. Han heter Fredrik och är namnet under hennes far på listan favoriter i telefonen. Varför behöver hon honom, är frågan hon hela tiden ställer.
Hon trycker ut ett glas rött till ur boxen och skålar med spegeln igen samtidigt som hon försöker se lite intagande avslappnad ut, sedan dukar hon av och bär ut i köket diskar upp innan hon kryper till kojs med en av de deckare som står uppradade på stringhyllan i pigkammaren ”James Hadley Chase” med estetik ur det förgångna så långt från den kulturpolitiska elit hon verkat i de senaste åren "Skyskrapornas silhuetter avtecknade sig mot en grådaskig gryning, när jag lämnade polishögkvarteret. Jag kände mig i ungefär lika god form som en självmordskandidat" i morgon skulle hon förutom att byta ut glödlamporna mot led också börja gå igenom de papper, som finns hjälpligt ihopsparat i ett antal plastmappar i en samling blå arkivpärmar som står i allmogeskåpet samt i en Amerika koffert i salen.
Ett svagt regn smattrar på taken ovan och James Hadley Chase får vänta.