genomavbrott

Han rörde sig ovanligt långsamt och ändå gick förvånansvärt fort som om alla rörelserna var gjorda utan paus i ett gracilt och invecklat mönster där han tog sig över den solbelysta myren i riktning mot gråberget och den mörka öppning i den vägg av granar som likt vaktsoldater utgjorde dess fot. Det tog bara några minuter innan mannen försvunnit sin blå fiberpälströja och päronsäck av olivfärgad smärting, det var som om han slukats av det blyfärgade urberget och dess drapering av mörk urskog.

 Rut Elvira Dockstadius, Vira, fick en känsla av att allt kändes som de var en skickligt koreograferad dansföreställning.

Hon hade strax innan stannat bilen för se om hon kunde få kontakt med google maps vägvisare eftersom hon tappat täckning på telefonen sedan hon lämnat riksväg 45 men nu återigen hade en mast inom synhåll när mannen plötsligen likt ett djur kom gående från tillsynes ingenstans rätt över vägen ner i diket och upp på myren utan att där fanns tillstymmelsen till stig.

navigatorn berättade att det var 7 kilometer kvar till Kvarnfors och sedan skulle hon ta av till höger och fortsätta 12 km norrut mot Björkvattnet.

Hon hade den sista timmen kört på den asfalterade länsvägen genom ett till synes oändligt myrlandskap och där vägen på några stället höjt sig över landskapet på några tvärgående flacka åsar passerat några byar de flesta till synes tomma även om där ofta stod bilar parkerade utanför som ett slags tecken av att de forfarande tillhörde någon ungefär på samma sätt som att sätta petunior av plast i köksfönstret. På något ställe stod en gråhund och skällde samtidigt som den sprang fram och tillbaka i sin löplina mellan lagård och den stora Tallen på gårdsplan. på en annan hade det stått en man och kapat ved med motorsåg

Hon hade mött en timmerlastbil på hela vägen och den där märkliga lite drömlika känslan av övergivenhet kom över henne. vad gjorde hon här?

Framme vid Kvarnfors fanns det en liten lanthandel icanära med en bensinpump och bredvid den två tomma före detta butikslokaler och mitt emot en som nu mera var loppis och kafeskyltad men av blekningen på fasaden och de nedmonterade bokstäverna att döma hade sålt skor. En bil stod parkerad framför butiken som invändigt i stort sätt inte var mycket större en någon av de pressbyråer som Vira bruka köpa kaffelatte på innan hon satt sig på pendeltåget till jobbet om mornarna. I kassan på livsmedelsbutiken stod en lite satt kvinna med friskt utseende och en storlockig kalufs Vira funderade på om även hon hade en fysioterapeut som talat om för henne vikten av att någon gång i timmen ändra arbetsställning eller om det helt enkelt berodde på hennes relativa kroppslängd. Ett halvt kilo kokkaffe och en påse gifflar och en påse tortelini och tre dosor snus.

Bygden
Grusvägen tog vid och var precis som hon mindes den som barn, grå men inte dammig, inte våt men fuktig, och rak och slät ända ner till att Helvetesbäcken passerats då Grankälskurvan började och vägen tvättbrädsräfflad klättrade uppför den branta åsen i norrläge. Här uppe öppnade landskapet upp sig milsvitt och ås på ås sågs i blå schatteringar som avslutades i den kuperade fjällkedjan i väster. Jimmy Olsson bodde i den enda av de fyra gårdarna som var bebodd och var känd som en av traktens bästa Mekare, hela gårdsplanen var som ett bilmuseum mest Amerikanare från 60-tal men också Ford Cortinor och Opel Kapitäner. Jimmy hade gjort sig känd som slagskämpe, beväpnad med motorsågskedja och avkapat hagelgevär hade han skapats sig ett namn långt upp i Lappland. satt inne några gånger för misshandel men aldrig för någon annan kriminalitet, och nu var han tämligen beskedlig, hade slutat supit och levde för att få liv i en 6 liters V8 och låta brölet eka över de annars väldigt stillsamma åsarna och några gånger på sommaren åka ner till samhället bränna lite däck och cruisa mellan festplatsen och Ok/Q8-macken.
Från Grankälen var det en svag utförsraka hela vägen ner till bågbron över Lillån vars utlopp ur Björkvattnet här bildade en grund ganska lång strömsträcka. Hon stannade upp mitt på bron och såg uppströms och minns hur hon som barn suttit vid elden många gånger när hennes morfar antingen metat stenbit (namnet på de små nästan svarta öringar som pilade kring bland de större stenarna i forsen ) eller håvat sik vilket gjordes på hösten gärna samma dag som första snön kom.
Först ängen med ladan där någon skrivit ”Gud hör bön” för 50-år sedan när väckelserörelserna fortfarande for över de små byarna i Norrlands inland Sedan körvägen ner till badstranden hon cyklat så många gånger och därefter Andersson lagård som var stenputsad nedtill och rödmålad i trä på höloftet och på bron upp. Hon vevade ner rutan och drog ett djupt andetag. näe det var inte det samma . Andersson sålde korna i början på 80-talet behöll några kalvar för köttets skull men när dessa gått till slakt försvann sakta doften av den svenska kobonden.

Blå-Johan är var traktens konstnär som vid tre tillfällen fått ställa ut på Liljevaljsvårsalong och gjort porträttet på förre landshövdingen som som hänger i länsstyrelsen stora konferens rum han ska ha gått i lära hos Tord Leander Enström sonen till den store Per Leander Engström och fått rådet att bara måla de färger som känns men inte syns i verkligheten. Men främsta anledningen till att Blå-Johan kom att kallas just för bl-Johan var den gången Han fick en vält fel beställning av Ultramarint färgämne och istället för de de vanliga k800 grams burkarna av pigment fick två på 25 kilo och trots att han bara betalt för den lilla. och eftersom mycket där uppe på gråbergstorpet hade börjat flagna så bestämde sig johan helt enkelt att måla allt i ultramarin utblandat med zinkvitt och linolja. Först Målade han själva torpet sedan laduården som förövrigt används som ateljé och därefter först den ena ladan sedan den andra och i bara farten kom ha att måla både gärdsgården och björkstammarnas längs uppfarten. Till detta en cykel samt skaften till diverse redskap.

Dettta hade gjort honom till lite av en kändis.