Långa dagar och fria nätter

Nomaden i mig får utlopp när jag befinner mig på sommarviste. Kanske är det något som vi alla egentligen har i oss, viljan att bryta upp från baslägret hemma och under en sommar bara bära med oss det lilla vi behöver och kunna njuta av det just därför att vi återvänder, och kan så, till skillnad mot de som är på flykt, på riktigt. Samtidigt en befrielse att smita undan från en del av det sociala ansvar som förväntas av de flesta av oss, åtminstone i vardagen.

Glider initialt in det förgångna med en James Hadley Chase deckare från en tid där allt är så förlegat att det i sig själv blir något slags startskott för den resa som tar sin början i mig själv långt innan allt klarnade och jag insåg att sikten var sämre än jag trott. Nu ligger jag alltså på slafen till en hemmasnickrad våningssäng i en sommarstuga en litet stycke in från västkusten och läser

 "Skyskrapornas silhuetter avtecknade sig mot en grådaskig gryning, när jag lämnade polishögkvarteret. Jag kände mig i ungefär lika god form som en självmordskandidat"  

Detta med takdropp utan för fönstret och en insjö nedanför med vattenytan blästrad av västsvenskt sommarregn. Någonstans där i bakgrunden sammanfattar P1 dagens politikertal i Almedalen. Från i morgon har jag absolut ingen aning om vart dagen tar mig.

Typiskt Västkustskt

Det västsvenska mättade landskapet med sina ensilagepaket utspridda i odlingslandskapet under en himmel av uppstudsiga sommarmoln. Kryssande över Risveden på vingliga asfaltvägar ner mot det brutna bohuslänska med betande kor mellan urbergsknallarna och byar med ”hem till byn” prägel, ”blev” jag på väg till Eva, en gemensam vän till mig och min fru. Efter att ha passerat en i raden av många kyrkor stannar jag till vid en gammal stenbro på ett sånt där ställe som man aldrig åker till, men när man passerar ändå finner det värt att stanna till vid, och tänker ”Va fin bro med den strömmande ån och allt, det här kommer jag nog aldrig att passera igen”

Och kanske är det lite så att även denna iakttagelse får en djupare betydelse, att söka efter något som man inte visste fanns, förvånas, för att sedan konstatera att det redan passerats och lagts i det sammantagnas minne för att ge färg till det kollektiva intrycket snarare än att vara en tydlig bild i sig självt. Läser på en skylt att bron byggdes 1813 eller 1819 och togs ur drift 1972, samma år som jag fick mina första denimjeans. Jag noterar ”Vadbacka” på uti fall jag ändå skulle behöva komma ihåg. Jag ringer Eva för förhöra mig om jag ska inhandla något på Systemet i Lilla Edet för om jag nu tar omvägen om Norge på vägen norrut så kan det vara bra med att bunkra lite alkohol för dagar av ensamhet. Jag köper en kava och en flaska whisky och en kasse öl.

Eva har ett bedårande litet vackert hus på Göta-älvs västra strand vackert inneslutet i en prunkande trädgård där syrenen och kaprifolen nu tyvärr är utblommade. Det blir en lång kvällssittning på det där sättet när man är två som inte känner varandra så där väldig väl och därför får ett samtal som är ganska osentimentalt och befriat från ständiga gemensamma referenspunkter ett innerligt samtal om hur det är att vara människa helt enkelt. Somnar precis innan det börjar ljusna. och väcks som det känns strax efter av ett större fraktfartyg som stånkar fram uppströms älven det lätta regnet är tillbaka.

Eva vinkar av, och nu då? Norrut mot E6 sen får vi väl se.

Passerar Ljungskile, en vacker insprängd Bohuspärla med fjorden krypande mot motorvägen på ena sidan och den gamla träbebyggelsen och berget på andra sidan, vädret är svenskt ambulerande och själva skiftningarna ger precis den där lynnigheten som är så kännetecknande så befriad från den statiska kvalmighet eller tryckande oväderskänsla som man känner längre ner på kontinenten. Närmar mig Uddevalla och tar beslutet att, köra Norge, vilket innebär handling, tankning och viss komplettering. Det finns något visst med att fylla upp bilen med varor tillräckligt för att klara sig några veckor ute på vägarna eller till fots, det där med att planera in måltiderna i detalj med den känslan av oberoende och frihet det innebär att avkunna stanna var man vill när man vill, äta, sova och uppleva, fullständigt på sina egna villkor med sina egna tankar. Detta ger ett rus i sig men på samma gång en sorg i det att man måste vara ensam med detta. Någon näringslivsmänniska drar sin entreprenörhistoria i ”Sommar” och spelar skittråkig musik men jag känner att jag inte riktigt vill lämna den svenska sommardomänen innan jag kommit fram till Svinnesundsbron och vägstrecken byter plats med bottenfärgen på vägskyltarna och gult blir vitt och vitt blir gult.




På andra sidan gränsen, de stora gårdarna är målade vitt i glänsande oljefärg och den miljongamla skandiska bergskedjans veckningar börjar göra sig gällande. Jag tråcklar mig igenom den Norska huvudstaden, passerar mängder av vägavgifter, osäker om man överhuvudtaget kommer att betala dem. Molnen är låga och Oslofjorden orolig, viker av upp mot Hönofoss och upp in mot det landskap som fostrat Grieg och Hamsum. Mot de berg som inspirerat den store norske trollmålaren Theodor Kittelsen där han satt på sin kammare i Lauvlia och illustrerade folksagor och sin mörka dystopiska bok Svartedauen om pesten. (noterbart är att det norska black metall bandet Burzum använder en Kittelsens ”svartedauen ” illustrationer till ett av sina omslag.) Vägen kantas av bergskammar som fortfarande är skogklädda med knotiga tallar och som stråk i dess raviner strävar långresta granar. Här någonstans under eftermiddagshimlens indigo moln tar den Norska folkloren sin början. Här någonstans tar de tusen bäckarnas land vid och Peer Gynts vandring mot bergakungens sal startar.  


Jag kör från Gol till Ål till Hol längs Hallingdal och folkmusiken tycks eka mellan den kringgärdande ”Lierna” kanske var det här man dansade den urnordiska dansen halling en hastigt medryckande stundtals akrobatisk form av snoa i 6/8-deltakt. De första fjällen med kvarvarande snölegor visar sina blå vita skalper ovan skogsranden och landskapet blir raskt kargare och temperaturen sjunker Himlen är i stort sätt klar violett men mellan topparna driver skyar in och en ödegård fångar kvällssolen. Ödegården heter Larsgardstølen och låter sin tjärblonda fasad bryta mot den intilliggande fjällbjörkskogen som i nåt slags protest mot det övermäktiga fjället, som en David kamp mot Goliat, frågan är bara hur länge det dröjer innan vintrarna, snön, blåsten och solen bryter denna ståndaktiga boning och mal ner huset till den mossa som omgärdar gården med dess myrodlingar. Tänkte stanna och laga ett varmt mål mat men vinden vrider på nordväst och sylvassa skurar vandrar med jämna mellanrum över fjällheden vägen bälgar fram i ett dramatiskt sommar landskap och bryts här och var och jag sväljs av biltunnlar på halvmilen eller längre, referenserna till Tolkien kunde inte vara mer tydliga, temperaturen visar på +4° så jag ska försöka ta mig ner från fjället ner i skogslandet ner i de djupa dalarna ner mot den grönskimrande älven som jag vet ligger där nere i sin hastiga färd mot kusten och mot något 10-tal grader till i temperatur. Ner i vertikalernas landskap.

Fjordarna

           

Dalgången ligger i skugga och jag har slagit upp tältet vid Aurdalsälvens strand på den blomsteräng som löper längs en fin strömsträcka, det är sent och jag sitter i campingstolen och äter enkel kvällsvard. Hur som, så finns få kryddor som kan mäta sig med den att sitta på en vacker plats efter att ha någon form av strapats bakom sig. Om man dessutom utökar campingmaten med lite ingefära ,vitlök någon chilli, lime kanske lite parmesan och några andra kryddor så är det kulinariska uppe i hela stjärnbilder.

Runt om mig har topparna på bergen målats röda och det är lite som att sitta i en gigantisk katedral. Kanske är det så att det var det här, den här känslan av litenhet, av utsatthet och av skalan mellan människan och naturen som man ville få fram när de stora gotiska katedralerna byggdes under renässansen. Diskar besticken hjälpligt, blåser upp liggunderlaget och kryper in i tält och sovsäck.

Forsen, strömmen, ljudet av forsen innehåller allt.

Överallt detta rinnande vatten som om Norge har mer vattenfall än resten av jorden sammantaget och i dess brus, det konstanta bruset finns all jordens berättelser, röster, djur maskiner. Befinner man sig vid forsens sida innanför en tältduk i gränslandet mot sömn så berättar det en godnattsaga som jag med lätthet skulle kunna somna till varje natt i resten av mitt liv.

 När man ständigt befinner sig på nya platser med nya utsikter utanför myggnätet i tältduken så är det på ett motto som att färdas i ett drömlandskap där jag alltid får ägna ögonblick av tvivel på verkligheten, som i ett hallucinogent tillstånd. Man vaknar nästan alltid tidigt i ett tält i det där flacka gryningsljuset som på ett sätt ändå skiljer sig markant från det i skymningen, som om färgskalan är en annan som om själva fukten lägger filter och på något sätt gör morgnar än mer fabellika än aftnarna. kanske för att åtminstone jag upplever gryning så mycket mer sällan än skymning.

DSC_0715jpg


Jag följer ständigt med strömmarna som kristallklart banar sig väg genom all upptänklig terräng och skapar fantastiska rum i dröm och i verklighet.

I den här delen av Norge är varje kvadratmeter mark som har en lutning mindre än att man måste hålla i sig med händerna tycks vara kultiverad, trähus i typiska färger som grön jord guldockra och engelskt rött trycker in sig i bergens skrevor eller följer vägens serpentiner upp längs bergsfötterna. Solen är nu en bit upp och målar guldfresker längs de kala bergväggarna som stupar rätt ner i evighetsdjupt blågrönt hav. Varje kilometer snor tid från förmiddagen och de hastiga höjdskillnaderna ger flera årstidsväxlingar längs vägrenen. Jag befinner mig i världens rikaste land och ändå får jag den bestämda känslan av ett långt mycket äldre mer gammeldags samhälle än jag föreställt mig trots att jag varit här så många gånger. Trafiken är måttlig längs de gamla fjällvägarna och på något sätt känns de få mötesplatser som finns ändå så väl anpassade att det är just där man möter någon ur husbilsarmadan som tyck vara det vanligaste fordonet på dessa sceniska vägar. Kanske är det så att oljeindustrin och det höga prisläget har förändrat turismen i Norge till man generellt åker husbil i stället för att ta in på hotell om man kan.



Fortfarande is på några av sjöarna vid de högsta vägpassen och vid foten av ett fjäll lyser ett signalrött dass som om det ville påkalla nödläge. och vid en snölega intill ett vattenfall går några får och betar i det just framtinade nya gräset. Det är nåt oerhört idylliskt över det hela snudd på propagandisktiskt. strax senare är man på nytt nere bland fjällbjörk och grånade sätervallar med torv på taken. Åker man omkring i den här delen av Norge når man alltid vägs ände, ibland är det bara att vända ibland finns en färjeförbindelse över någon de djupt skurna snitt som fjordlandskapet utgör. Laerdal där de Engelska lorderna fiskade lax på fluga redan för 200 år sedan och över Songefjorden och in i de södra isarnas fjäll, de eviga isarnas fjäll vilken i en ganska snar framtid eventuellt blottläggs. älvarna bäckarna är turkost mjölkfärgade och ryker av kyla när de dundrar ner för fjällsidorna och kränger mellan de knotiga fjällbjörkarna. Jag reser in i en av dessa skuggornas dalgångar med en dramatisk isälv som ligger i öst västlig riktning dit solen inte når. Våtedalen denna drypande vackra dal där älven strömmar fram frisk som om den vore ägnad för mjölktänder och i vars höljer silvervita öringar gömmer sig, den valsar sig fram bitvis skummande vitt och brant, bitvis snabbt över en tydlig stenbotten. på några ställen vältrar den sig i fall över väldiga stenblock för att landa bland Gråalarna nedströms och slutligen plana ut i en sjö som fördubblar det osannolika landskapet till svindel.



DSC_0997x3jpg

Jag kom hit för första gången för 13 år sedan i september med den goda vännen Jon för att fiska öring och har återvänt några gånger. Det regnar konstant och jag får upp tältet längs älven somnar till det stilla smattrat på tältduken vaknar framåt morgonen och ser att vattnet har börjat tränga upp ur golvväven, att tälta har även sina avigsidor. Somnar om och vaknar till att solen brutet igenom. Går sakta ner till älven som höjt sig något sedan gårdagen, prövar fiske lyckan med att kasta ut en maskkrok med en radband av små små rullblyn och låter denna dansa längs botten i skuggan under träden på andra sidan och känner hur det hugger direkt. Jag får tre sprattlande silver fiskar filéar dem snabb och går tillbaka upp mot tältet gör i ordning stormköket vänder dem i olivolja ingefära koriander och chili, steker dem hastigt klämmer en lime över. mer frukost än så här behövs inte. är nu helt inställd på att fortsätta den resan kryssande mig över fjordlandskapet. 36747315112_6077afd031_ojpg

vid lunchtid är himlen molnfri 3 timmar senare har taket återigen sänkts till att kapa topparna på de fjäll som kantar min väg. Åker förbi några mindre samhällen ser Esso-reklamen om ”en tiger i tanken” och ser samtidigt mig själv i baksätet på en Wolksvagen ”variant” som tioåring överlycklig av den gratis T-shirts som delats ut tillsammans med helium-ballonger vid premiärtankandet på nya Esso-stationen i hembyn. Ett öde hotell där någon ändå gjort sig till och placerat ut blommor på förstutrappen. på något sätt så är detta ett lite annorlunda Norge än vad jag förväntat mig. mindre nyrikt och betydligt mer tungsint och detta gör mig faktiskt konstigt nog gladare som om jag har upptäckt att landskapet och själen hör ihop. Lyssnar på Norsk melodiradio och försöker hitta en hastighet på vindrutetorkarna som stämmer in. passerar några fjordar med färja och himlen visar inga tendenser till att blottlägga sig. Åker längs Europas djupaste insjö Hornidalsvattnet och känner den där oviljan av att hitta en någorlunda bra plats för det fortfarande våta tältet och tillbringa timmar av väntan. Här någonstans måste jag ta ett beslut om jag ska styra rakt österut mot Sverige och den södra svenska fjällkejdan. kommer fram till Ålesund stannar och tankar, det skummar gråvitt på havet och den detaljerade kartan tar slut. Vänder och kör österut matt av vädret och dramatiken intaget är massivt hela kroppen suktar efter visuell vila efter att ha kört genom denna centrifug av landskap. siktar mot Röros via trollväggen och Romsdalen. Stannar till några gånger längs Rauma som älven heter liksom bara för att andas ut. Jag börjar längta efter ett mindre kuperat landskap ett landskap i solljus och blir en timme senare bönhörd. Hedmark gör verkligen skäl för namnet detta fylke som i sin karga morän breder ut sin ljung över dess nästan trädlösa kullar där minsta vattendrag har utmejslat meandrar och sandnipor ur åsarna. Jag tycks köra i evighet utan att det förändras nämnvärt mer än på det sättet att en märklig brungrå känsla lagt sig över heden i kvällningen och ger en kuslig bild av att allt inte är som det ska. Björkarna. alla Fjällbjörkarna saknar löv fast det är en bit in i juli.

Det är larverna till Björkmätaren som på våren efter relativt milda vintrar kan göra rent hus på 1000-tals hektar fjällbjörk, och tyvärr lär detta bli ett allt vanligare gissel i takt med ett varmare klimat.

Jag kommer så småningom fram till Glomma, Norges och Skandinaviens längsta älv. Klockan är sen och jag hungrig, måste försöka hitta nåt ställe för natten. Efter halvannan mil dyker en camping upp och längs älvbrinken ligger som på pärlband ett halvdussin campingstugor. Jag hyr den sista lediga av dessa och köper för säkerhets skull ett fiskekort av campingföreståndaren ifall lusten skulle komma över mig. Utanför de andra stugorna hänger de vattentäta skalen av andra fiskare på tork och lutade mot dess broar står rader av flugspön, på en av broarna sitter Bosse från Göteborg som pausat i Harrfiskandet för att ta en kopp kaffe och en whisky. vi pratar en stund ( det har jag äntligen inte gjort på flera dagar, mer än med mig själv ) ibland känns det där ganska oväsentliga småpratandet med människor som jag inte känner befriande ungefär som en eftermiddagsfika. man blir inte mätt men på bättre humör och det håller tillfälligt tröttheten borta. Vi talar mest om fiske, Bosse berättar om hur osedvanligt bra det varit i Glomma det här året och om gubbarna i de andra stugorna, om Björn från Stockholm om Lasse från Västerås – Du förstår alla som fiskar här är svenskar, norrbaggarna vill bara fiska lax fast de har ett sån sanslöst bra Harrfiske. Jag går in i den lilla stugan, lägger ut sovsäcken i en av underslaferna plockar upp en ljummen öl ur matbacken och skär en bit fläsk. Den goa värmen i stugan får mig plötslig att känna en sådan trötthet efter allt resande och jag ska bara… vila en liten stund innan jag ställer mig i älven och prövar kroka nån riktigt fin Harr.

Vaknar i eftergryningen, kokar kaffe. dricker det på bit ur kåsan och äter en bit ost . fiskar sedan någon timme i älven bakom stugorna utan nämnvärt resultat. Vinkar till Bosse och de andra fiskeentusiasterna och fortsätter norrut. Vackra tjärdränkta gårdar i nedbrytning ligger utspridda i fjällskogen längs vägen och mellan dessa några mindre vattendrag och blockterräng i granit. tycker mig själv se hur det mot den svenska sidan av fjällen några mil bort tycks blåare både bergen och himlen. Passerar Röros den gamla gruvstaden som idag tillhör Unescos världsarv för sina vackert bevarade trähus längs stadsgatorna. för övrigt här man bland annat spelade in en del av de Astrid Lindgren filmatiseringar som vi ser varje jul sedan något tio-tal år tillbaka. men nu är det Juli och nederbörden är regn och landskapet grönt. Jag Gränsar Vid Fjällnäs och svänger in på en Bensinstation för att tanka etanol (det är ju i avsaknad i vårt grannland

DSC_1218_19_20jpg

Min syster



Så fort den första rodnaden har börjat visa sig på kvällshimlen så dyker de upp. En del försiktigt betande i hyggeskanterna andra klumpigt kastande sig framför bilen längs skogbilvägen andra bara lojt stirrande från nåt skogsbryn dessa förvuxna tonårskalvar som är inne på sitt andra levnads år och nu förvirrade bortfösta av älgkon försöker hitta rätt i tillvaron.

Vi sitter i min systers bil. solen smyger fram under molnen och över bergkammen i nordväst och Oviksfkällens nordmassiv badar i vacker kvällsljus vi åker på en av dessa otaliga skogsbilvägar med grässträng i mitten och gamla torrakor står kvar som förkolnade statyer över en förryckt storhetstid på de stora hyggesytorna. vi känner båda två igen detta , vi har gjort det många många gånger, som barn suttit en sommarkväll i bil i jakt på något kanske en älgko en örn eller något annat. med i bilen sitter vår far fast han kör inte den här gången, han dog för fem år sedan men han är med.

Ett filosofiskt förhållningssätt som min pappa alltid hade när regnskyarna var tunga och vi befann oss långt från skyddande tak och värme, var att föra pekfingret i en båge över himlen och stanna där det trots allt såg ljusast ut och utbrista.

–Si du! je tror att de håll på å skin opp! oavsett åt vilket håll moln och väder drev.

Vi tittar på varandra och nickar. vi säger inte så mycket det behöver man inte när femtio år har gått och det som har sagts av vikt har sagts, jag skulle säga att dialogen är på ett annat känsloplan vetskapen om att vi inte bara delar genitik utan också något annat som ingen annan kan dela med oss. gör oss på ett måtto in i döden oskiljaktiga vare sig vi vill eller inte, vare sig vi umgås eller inte, så är den andre så inristad i den andras hela kroppsbark att även när den dagen då många av hjärnans funktion sakta stängs ner så delar vi ett gemensamt blodomlopp.  




Jämtland

Bygden. Bygden är liksom benämningen på ”platsen" när den ska tillskrivas vissa egenskaper och det vilar något nostaligiskt gammaldags över själva ordet, och i kombination hembygdsgård, bygdespel, bygdegemenskap som en benämning av det som det nya Sverige inte är, en era av folkrörelser, om armod och svält, om sånger och predikningar ordet bygd har färgen av korngult och grönt som en nyslagen äng, av rött som i ladväggarna och de slitna flaggorna i arbetarrörelsens 1:a majtåg. Bygd är inte helt okomplicerat i dagar då mörkermän pratar i nationalistiska termer, men det är också mitt ord.

Jag reser genom denna "bygd" Reser genom ett soligt och klart sommarlandskap som trots allt ändå befolkas av pensionärer och några enstaka semestergäster. Jag får bilden av det utopiskt lyckliga. Bilden då det är fest, då man samlas, då rummen fylls av liv och det doftar mat ur köket, gammalt trä ur trapphallen och sommar från buketten med Midsommarblomster, Rödblära, Prästkragar och Blåklockor. Ser en romantisk bild av en kvinna i gul klänning med ljusbrun hy, av män i skjortor och hatt och känner en smak av solvarma smultron med opastöriserad mjölk. Denna bild som jag skulle vilja ha som fototapet i evighetens frysta dödsögonblick.

I verkligheten fladdrar det till i ett trasigt fönster av en gulnad bit gardin i det vackra lämnade timmerhuset och tungsinnets estetik förbereder hädanfärden som ett skillingtryck om misslyckad glesbygdspolitik.

Om några månader i oktober kommer det enda tecknet på liv vara död, när ett skott ljuder och en stor älgtjur segnar ner och färgar den första nysnön röd och en Jämthund ger i från sig ett upphetsat skall




Hittar en gammal ödegård med en av det mest andmäktiga utsikter från förstubron jag har set

Vart blev du av? du som vaknade var morgon med denna vidunderliga utsikt, låg du i en säng på nedre botten när dina ben inte längre höll. Somnade du in en kylig höstdag då de brann i Asparna och glödde i Björkarna och dimmorna låg tjocka i dalen nedanför eller tynade du bort på ett hem för förvirrade tills njurarna gav vika. vem var du? hade du barn? snart är din släkthistoria upptagen av fjäll-lägdans gräs och en väldigt vacker plats har försvunnit från denna värld

Återkommer till huset med utsikten igen, det släpper mig liksom inte. Det... vad heter det nu igen... hemsöker mig och talar till mig på en märklig västjämtsk dialekt där bakom gardinen. Något om att "Du gett ta opp peren i måra de kan vål snön i vuckke, å ha du stillt kreka, å legg nån surve inpöne spissn

Kan inte riktigt släppa bilden på huset med den fantastiska utsikten utan tar mig ner i dalen för att visa dess majestätiska läge som ett mänskligt örnnäste med tusental av kvadratkilometrar inom synhåll.

I all enskildhet, i sin ensamhet grånar husen sakta av årstidernas växlingar, av snö regn vind och sol, lite som oss människor vart och ett med sin historia fyllt av glädjeämnen och svåra stunder men i slutet ofta minnestömda i glömskans irrgömmer när de som kan berätta inte längre finns.

Efterföljande natt följde jag en katt vilse på vägar som alla slutade med en mindre väg och till sist vid en jordkällare där katten smet in i ett så kompakt mörker att jag inte vågade mig in utan fortsatt längs en rad med röda trähus utan vare sig dörrar eller förnster. längst bort finns en liten skogsarbetar-barack dit jag går in och lägger mig i överslafen av sängen som står längs kortsidan och tittar på hur ett gäng tusenbröder (små Abborrar simmar omkring i vedlåren)

Vaknar som vanligt tidigt ochTranornas ropande från myrodlingarna känns som ett tydligt förebådande av att en ny tid är i antågande. Det är dimmornas, de snabba väderskiftningarnas och Tistlarnas, Rallarrosens tid.

Några dagar innan var himlen klar och från den fjälltopp där jag befann mig kunde en 10-del av sveriges yta ringas in. I dag växlar det och mörka moln glider in från väster och tycks förvandla dagen till en kojdag.  

Ibland känns det som om jag är med i nån gammal nationalromantisk melodram från 30-talet med undantaget att allt är färgmättat i dova klanger och inte i svartvitt och att ingen snusspottande farbror sticker ut ansiktet från någon av stugorna och säger nåt hurtigt om fäders gång innan de handmålade eftertexterna rullar på.

Det är någonting med mig och strömmande vatten. Gör en tankemässig genomsikts analys i mitt förflutna och inne i det kaotiska virrvarret så hittar jag dånet från Storforsen som hördes genom de dåligt isolerade fönsterrutorna till sovrummet på övervåningen i kronjägartorpet vid Piteälven någon gång under första halvan av 60-talet. Sedan har det förföljt mig som ett meditativt soundtrack genom de restrerande 50 åren och gjort mig trygg, precis som skogen och bergen och de blå vyerna... Sorry Gotland! but your not my baby.


DSC_1548-Pano-Redigera-2jpg

En fjällvandring


Någon gång varje sommar (inte alla år ) så kommer ett rejält högtryck inseglandes från sydost och förändrar allt. när vinden vänder är det ofta som att trycka på en knapp, helt plötsligt så kommer passionen och fjälldalgångarna fullkomligt exploderar av dag och nattsländor fiskarna blir som tokiga och i varje vatten så bildas otaliga vakringar av frossande fjällfisk.

Om man har möjlighet så är det just vid ett sådant här tillfälle man ska ge sig upp på kalfjället och låta de ljumma vindarna vidröra ens hud som vore den en annan människa, låta det öppna landskapet bada i ett vackert romantiskt skimmer under de skugglösa nätterna se hur landskapet i fjärran violett avtecknar sig mot den laxfärgade himlen.

I år hade jag möjlighet. SMHI hade föranmält just ett sådan väder och jag hade planerat in tre dagar i Lunndörrsmassivet. Efter att ha varit mer eller mindre helt utlämnad till mina egna beslut, nycker och tankar så skulle jag efter några veckor nu socialisera mig med andra. först och främst min son Olle men också Henrik hans son Tom och kusinen Kristian. Vi samlades vid en gammal bensinstation i Svenstavik där nu husman av svensk-thai serverades i rikliga portioner till ytterst rimliga priser. Vi rundade den östligaste punkten av den svenska fjällkedjan och ut på de raka tallmoränernas vägar i riktning mot Ljungdalen, svänger efter några mil upp längs Rövans dalgång, upp till Djävulshålet där vi gör ett stopp för att kika ner detta vattenfyllda gehenna som bryter fram genom den uråldriga graniten fortsätter sedan mot Tossåsens sameläger söder om massivet och ställer bilarna där och ger oss ut på den första biten som är precis så där lagom lättgådd för att hålla tre tonåringar på gott humör. Det är fascinerande att se hur dessa unga som normalt sätt sitter fördjupade i världar av en helt annat slag tar till sig det storslagna hur de på något sätt bar glider över i en helt annan känsla och bara köper hela fjället-grejjen Lunndörrsfjällen är dramatiska med fler parallella dalgångar som skär in i det jämtländska urberget från Härjedalens om om en jätte dragit med med en kolossal harv genom fjällveckningarna och efterlämnat djupa fåror som öppningar, dörrar in i fjällvärden. trots att det är mitt i sommaren och att himlen är molnfri så ligger den djupa nord-sydliga dalen redan i skugga och sandmygg och småknott gör middagen kortvarig hänger våra genomsvettiga kläder på ledkorsen och knyter oss. min son Olle har redan somnat när solen sveper över sitt sista uppe på kammen. Trots juli och högtryck är det nästan alltid svalt om mornarna uppe på kalfjället och jag kliver ur tältet för pinka och klättrar därefter sakta uppför fjällsluttningen i väster för att låta mig värmas av den likaledes klättrande morgonsolen i öster. En ensam fjällvråk seglar förbi och jag memorerar utsikten på samma sätt som en karta för att ta ut riktningen om hur vi ska vandra senare under morgonen, dagen. Är ingen utpräglad rutinmänniska men under just dessa vandringar till fjälls brukar maten vara ungefär den samma. Frukost: Gröt antingen på havregryn eller någon osötad müsli kokad med fruktsoppa och till detta två kåsör med kaffe och någon sockerbit. räknar ut att jag dricker ungefär en och halv till två liter kokkaffe om dagen . Lunch beroende på väder antingen något frystorkat (om det är skitväder) eller tortellinin med tomatsås medan kvällsmaten brukar bli mer lök/fläsk korv och couscous. Jag väljer att när jag bara är ute några dagar ändå ha annat än frystorkat med mig.

Vi vandrar förbi vindskyddet i passet som står rejält förankrat med storm vajrar för att hålla mot de mycket hårda vinterstormar som pressas genom dalen när nordanvinden är på sitt jävligaste humör. Stigen är fin och här nere i dalen är det förhållandevis flackt så det bär i dubbel bemärkelse emot att att börja kryssa sig upp längs de branta bergsidorna för att ta oss in i nästa dal. Men vi tjänar minst 12-13 kilometer och en halvdags vandring. I början går det bra att sakta klättra upp för den gräsklädda branten och emellanåt ta hjälp av Enris eller Videsnår, fast när lutningen ett stycke upp ökar i grad och vi tvingas ned på alla fyra så börjar höjdrädslan komma för en del av oss. Vi bestämmer oss då för att ta en rejäl rast med ryggarna mot en klippa och något märkligt händer. Utsikten är vidunderligt och pojkar ser med stora ögon in idolen bortom de skarpt avtecknade topparna närmast, bort mot de skimmer i olika blå och violetta toner som utgör fjällryggarna till stora delar av södra Jämtlands fjällvärld en värld som öppnar sig mil efter mil. De är till en början helt tysta, sedan kommer ett försiktigt –oh vad vackert, den andra fyller i det är så fint och den tredje säger bara wow.

När vatten druckits och rejäla grabbnävar med jordnötter choklad och torkad frukt har gett nödvändig påfyllnad på till energi portalen kryper vi vidare upp längs fjället och på något sätt har stoppet och naturupplevelsen också gett det extra mod som behövs för att stå emot höjdpaniken som var i antågande.

Strax innan fjällryggen när branten planat ut en aning ligger en liten smältsjö med bruna kanter där snön just legat och växtligheten ännu inte har brutit fram. Vi badar fötterna och lagar lunch.

De Norra jämtlandsfjällen.




När jag var liten var detta de fjäll som jag åkte till och de fjäll som jag fortfarande kallar ”mina” fjäll. De massiv som ligger utbrett i den norra jämtländska triangel som bildas av gränsen mot Norge Lappland och av skogsbältet i söder. De var de här fjällen jag suktade efter hela vintrarna och i mina drömmar såg jag gigantiska rödingar vitmenande simmande längs de klara stränderna i något av de vatten som vi på den tiden hade tillgång till i och med pappas samröre med samebyarna. de var i dessa fjäll jag fick känna på att bära tungt att det kan snöa mitt på sommaren och att de är minst en dagsmarsch ner till bilen. Jag gör ett hastigt besök upp i den by som som var startpunkten för många av de äventyr jag hade för 25-30 år sedan, Härbergsdalen. och här når jag något slags crescendo i min strävan efter mitt sökande efter det som varit. Byn ser nästa lika dan ut (nyare bilmodeller på gårdarna ) träden har blivit marginellt större i det subarktiskt kärva odlingsområde. men fjällryggarna är de samma känslan är den samma här uppe finns inga kalytor här är inget vatten reglerat här har inget nytt buggs. Jag ställer i ordning spritköket och lagar mat. Sitter på en sten med utsikt mot sjön och vattnet tar ett djupt andetag och reser med tidens hastighet svindlande tillbaka och vänder i en känsla som jag trodde hade begravts. Hela den Natten är jag upp och vandrar som i en nyförälskelse som om jag sprang omkring på en blomsteräng och försökte fånga fjärilar. fram emot 5-snåret börjar det regna och jag sätter upp tältet för att sova några timmar.



Mer lantlig blues längs de Nordländska grusade boulevarderna. Ett ackord så nedstämt av vemod att himlens gråterskor öser på så att granarna svartnar och gräset djupnar i sitt gröna. Gardinerna är fördragna såsom ögonen på den hädangånge i ett rum på geriatrikavdelningen och jag, jag fortsätter min resa...på ren magkänsla. Ibland blir den mänskliga närvaron i ett storslaget landskap det som ger det sin grandiositet. det som får oss att se vår förgänlighet och att vår historia är ändlig.

Södra Norrlands fjälltrakter. Bortom stugbyarnas fäbodsretro med "till salu" skyltar från storstadsmäklare. Bortom pistade spår och skoterleder. Bortom reklamutdelarens domäner med erbjudande om afterski och coverband på resturang fjällfyllan. Bortom det mesta.

Där ligger den svenska nybyggarsjälens boningar, den svenska vilda västern där det stektes kolbullar och dracks sprit bara på jul, midsommar eller om nån gifte sig. Dessa hus lär aldrig hamna som färggranna objekt i en glassig broschyr hos en mäklare på fin adress. De lär aldrig hamna hos en mäklare över huvud taget.

Kanske krävs det något av ens egen historia för att gå igång på den norrländska myren, denna våta tunggådda myggtäta rudimintära omark. Själv har jag en hatkärlek till myren som en öppning i den annars så täta skogen som ett område man passerar på väg upp på fjället eller till något spännande vattendrag. På något sätt känns myren karaktärsdanande.


En gammal lada är inget märkvärdigt men det ger ett perspektiv på att vår tid här är ytterst begränsad när även en lada som har hållit 6-7 generationer vid liv här uppe sakta segnar ner i den gamla slåtterängen och på kyrkogården börjar man städa bort gravstenarna på de som högg och timrade, slet som djur och dog tidigt i lungsoten, när spillrorna av släkten är i förskingringen och alla har glömt ”johan-olov” eller vilket dopnamn det nu var blir namnet endast kvar som en noteringen i riksarkivets digitalisering av kyrkböckerna om nu någon överhuvudtaget kommer att leta sig till dessa irrgömmor. Men ladan står fortfarande vid skogsbrynet.

Mitt i den lilla fjällbyn fanns en affär och ett pensionat som man mellan världskrigen i Lärartidningen annonserade om  

”Fru E. Jakobsson pensionat mottager gäster under juli-augusti, mottager gäster under juli-augusti, andra tider enligt överenskommelse. 3 rum med 6 bäddar, 12 r. m. i grannskapet, Helpens. kr. 4’: 50-4: 75 pr dag vid minst 5 dagars vistelse. Familj med barn enligt överenskommelse. ’Sällskaps r., radio. El. ljus. Roddbåt. Garage. Bil tillhandah. 600 m. till badstr. Tillgång till jakt och fiske i sjö.”



Sommaren övergår i sin mognare fas. Vägkanterna brinner av Mjölke, Mjölkört, Rallaros, Alamunk, kärt barn har många namn. Gullriset och Renfanan har lånat av solen Tortan, Stormhatten och Klockorna av Himlen. Cumulonimbus målar himlen dramatiskt vått i vått och himlens slagverkare bjuder på värmeåskväder.

Nere på myrängarna tutar tranorna som i ett tapto över sommaren även om det säkert är en månad innan gräset gulnar och de första kalla nätterna kristalliserar daggen i ena hörnet står en fjolårskalv och betar fredligt.

Någon mil ner i dalen, den dal som delar jämtland i två med sitt blå band, Indalsälven. hamnar jag för första gången sedan jag lämnade ”Staden” i kö som om att Åre på något sätt anammat och härmar alla storstadens attribut även de mindre klädsamma. Jag svänger av mot Ristafallen Sveriges kanske vackraste fall som delar upp åresjön i fler a olika strömfåror och förvandlar dessa till kaskader av skum mellan skifferterraserna. hit men inte längre kommer Gäddan abborren mörten siken och harren, ovan detta endast Öring och röding ytterligare halvannan mil nedströms går vägen parallellt med nästa fors prästfallet och på andra sidan sitter fjällturisterna bekvämt tillbakalutade bakom fönstren i de tåg som passerar några gånger dagligen, kanske hinner de få en glimt av det vilda vattnet men ingen kommer att se Strömstaren som vackert nigandes dyker upp och ned i vattnet i jakt på husmaskar och nattsländor. ingen av dessa kommer att höra de morseartade pipandet efter sträckande Morkullor eller känna doften av strandkanten i den syremättade luften. Det gör bara jag. Jag kokar som vanligt mitt kaffe och metar mig några feta Harrar innan solen går ner helt doften av djungel och beckolja gör mig berusad av återblickar och sorgen över den tid då hela mitt universum i sin begränsning gjorde att så mycket fanns kvar att uppleva är borta och att det nyupptäcktas magi är så oerhört mycket svårare att uppbringa. Det är nu också så tydligt att den norrländska sommaren går mot augusti och granarna blir åter svarta under småtimmarna. Här står jag en sommarnatt vid Prästfallet strax nedanför Undersåkerskyrka och "hurves" (ryser inombords) av det som går igenom mig


Sitter i bilen över fördämningen vid Håckrenmagasinet, det duggar lätt och sällsjöfjället har mist sin topp. i strålkastarljuset springer hararna och i morgon återser jag min familj




Återsamlingen, klanen har åter samlats och gör sociala nedslag i den norrländska bekantskapskretsen och så småningom lämnar vi det blånande vidsträckta och förhållandevis öppna jämtländska till det tätare och skogigare dalgångskuperade ångermanländska tillbringar några dagar i det smörgårdsbord av landskapstyper som världsarvet ”höga kusten” erbjuder och njuter tillfullo av sensommarens stämmningsmenyer med sammetsbad bland gula näckrosor och tusenbröder i klara svarta sjöar där grånade trähus är de enda åskådarna på de angränsande lägdläktarna runt vattnet. Vi sitter småhuttrande på en träbänk med noppriga frotterockar och ser hur skräddarna åter springer ut på den djupa ytan som nu tagit tillbaka granskogen efter barnens vattenkrig.

Augustimånen häver sig över skogsranden och alla i bilen är barfota. Vi kör på den slingrande grusvägen tillbaka till gården. tillbaka till en afton som gjord för rödvin och en paella över öppen eld. Det är den sista långa kvällen innan bilens farthållare återigen kommer till användning längs E4:an södergående, tills pärlbandet av Norrländska kuststäder passeras med behörigt infartsavstånd. den sista långa natten innan sovsäcken byts ut mot linnelakanen i ett välbekant sovrum, den sista långa natten i vilken man vill närvara tills den övergår i mjukt svävande rådimmor på ängen vid gråbergets kant.

I morgon är en annan årstid, då posten ska gås igenom, då gräsmattan ska klippas, kylskåpet ska fyllas, en årstid fortfarande lättjefull men i övergång till det invanda och till rutinerna.