Tblisi

Georgien och huvudstaden Tbilisi ett land som i mina tankar känns lite hittepå, lite Arlas tidiga Yoghurtförpackningar lite postsovjetiskt Boratland, Tintin, Tolstoy och Kaukasiska separatister. Men också kommunistiska propaganda affischer om det dignande matbortslandet med rödrosiga kvinnor i röda halsdukar som som leende visar upp mörkblå druvor mot den uppgående solen med de snöklädda bergen som fond.

Det är tre timmars tidsskillnad på Georgien och Sverige så klockan hinner bli halv fyra på morgonen innan vi tar mark. Vi ställer oss i kön till passkontrollen och jag förvånas (eller inte) över hur oerhört mycket fortare det går för “kamrat” Anders som väljer den enda kvinnliga kontrollanten.

Giorgi heter taxichauffören som står i ankomsthallen med mitt namn på en skylt. Jag plockar ut 1000 Lar från en bankomat (c.a 4000 kr) eftersom jag inser att cash gäller och att bankomaterna är väldigt få på landsbygden. Vi åker in mot stan och ljusskyltarna visar upp det georgiska alfabetet och ger ett första exotiskt intryck.

Guest house Panorama ligger ett stycke upp från frihetstorget en liten gränd in från paradgatan Rustaveli och som med sina många imposanta byggnader är det tydligaste arkitektoniska arvet efter den sovjetiska ockupationen. En medelålders mörkhårig blek kvinna i morgonrock, trött och med ett lite sorgligt utseende tar emot och visar oss på ett rum på nedre botten med fönster mot bakgården, Panorama?

Sömnen blir usel jag har svår spänningshuvudvärk och även Anders sover dåligt så när det bleka lilla gryningsljuset strömmar ner mellan huskropparna och in till oss genom de skira tyllgardinerna så kliver vi upp trots att vi kanske skulle behöva ett antal timmar av sömn till. Vi serveras en rejäl frukost i det lilla köket, den består av fårost kaffe korv bröd grönsallad och omelett, jag försöker koppla upp mig mot guest house:ts VIFI och kommer så småningom ut och får ett FB-meddelande från Valeri som lovar att komma förbi någon timma senare. 

Vi går ut i grannskapet för att få en första känsla av staden i vetskap av att de första intrycken lever kvar ganska länge. de små gatorna har gott om små små butiker som säljer grönsaker livsmedel och tobaksvaror. det är ganska gott om folk där de flesta inte tycks ha särdeles bråttom. som nåt slags kaotiskt lugn ibland påminnande om de man kan träffa på i Asien. Vi traskar några branta gator upp och får så småningom en ganska bra bild över staden med de rödvita radiomasterna som fyrbåkar på kullarna vädret är inte helt klart så de vita Kaukasiska bergen döljs i molnbankar.

På hotellet väntar Valeri och det blir ett kärt återseende (det är väl dryga 5 år sedan jag såg honom då han hälsade på hemma hos oss i Gnesta och tyckte att Sverige var alldeles för tråkigt då allt tycktes fungera och att det inte gav några oplanerade stopp och pauser i tillvaron.


Giorgi
Tblisi Volga

För att vinna tid och slippa leta upp en Machruska (linje taxi) så ringer han upp Giorgi igen som för en 150 lar kör oss upp till Kabegi och den ryska gränsen vilket är väsentligt mycket dyrare men skönt smidigt att bli upplockat vid hotellet. 
Om stadens människor har ett ganska otvunget lugn över sig så är trafiken den rakt motsatta den saknar egentliga trafikregler och går efter devisen först har företräde så det sicksackas fram i obefintlig filkörning med ändå ett anmärkningsvärt flyt. Vår man tar det dock ganska lungt, vi passerar märkliga nybyggda skapelser gamla ryska hyreskaserner och köpcenter i utkanten av staden Carrifour det franska är ett av dem. Ett lätt regn faller och det höstbrända kullarna runt floden går i oänliga varianter av gula och bruna nyanser i den rådande höstprakten. ute är tempraturen drygt 20° och i baksätet sitter Anders och sover.

I Prometeus skugga

Jvari passet 2379 m.ö.h

Kullarna reser sig något när vi letar oss upp längs Mtkvaridalen, här och var syns siluetterna av Ortodoxa kyrkor och kloster längs kullarnas horisontlinjer vi åker förbi den gamla staden Mtskheta med anor från antiken och det tidigaste kristna . Vägen övergår snabbt från 6 till 4 till 2 filer och regnet tilltar något. Kor och hundar börjar hindra trafiken och längs vägkanterna poppar tillfälliga försäljningar av grönsaker frukt , fårskinnsmössor. stickade sockar vantar etc upp, uppradade som långa loppisar runt byarnas utkanter. vägen slingrar längs med floden som nu är en biflod till Mtkvari (Aragavi) passerar Georgiens största bryggeri och ölsort Natakhari vidare förbi en stor fördämning och jadefärgad konstgjord sjö. Tunga molnbankar driver in mer regn när vi närmar oss de första 180 graders hårnålskurvorna och börjar den mödosamma klättring in bland molnen och det Höga Kaukasus. Uppe på 2200 meter ligger skidorten Gudauri där fallhöjden i lift systemet är dryga 1300 meter och lägg till där att med helikopter kommer man ytterligare 1000 meter upp. Byn kanske saknar en del av den charm som byar i Alperna har men det är å andra sidan till synes ganska modernt och en med en prislapp på knappt hälften,  ett väl så attraktivt alternativ..

Ett lätt lager av pudersnö ligger på marken när vi passerar det högsta punkten längs vägen Jvari passet 2379 meter över havet. Molnen lättar något och vi kan se in i den dal som för oss längre än det synbara in i fantasins och sagornas landskap, Landskapet är diagonalt och lodrätt, färgerna är mustigt brunt drypande. Ber Giorgi stanna taxin ta min kamera när Anders och jag går fram mot det avgrundsdjupa för att posera i ett klassiskt “klippkantsdans” foto. Platsen har också ett monument nån slags Georgiskt-Ryskt frihets bågen målat i propangandisktiska grälla färger där bastarder av de gigantiska Kaukasika fårhundarna lojt ligger på vakt, kanske för att få en bit mat av förbipasserande.


På vägen ner mot den Kazbegi och den ryska gränsen ligger flera bilar som kantrat av vägen i nyhalkan, rejält sönderbucklade men mirakulöst i all tre fallen mot bergsidan allt annat hade varit fatalt.

Georgian Military highway går mellan Tbilisi och Vladikavkaz Nord-Ossetien (Ryssland) är betydligt mycket äldre än vad namnet antyder och utan jämförelse den mest betydelsefulla passagen genom Kaukasus. Rent historiskt var Ryssland i behov av att kunna kontrollera såväl handel som de upproriska stammarna i bergen. dagens sträckning är den samma som för tvåhundra år sedan. Kanske är dess läge mellan de höga bergen och genom trakter som ansågs otämjda och farliga en av anledningarna att den har romantiserats i så stor utsträckning både i Rysk och Georgisk föreställning, tidigt av Puskhin som passerade här 1829. men det dramatiska landskapet inspirerade också Tolstoy Dumas och Gorky. Den ryske romantikern Mikhail Lermontov förla sin berömda novellsamling “Hjälte av vår tid” runt Georgian military highway. För georgierna själva så tar något av själva nationalkaraktären sin näring ur dessa berg. En utav grundgestalterna i den Georgiska nationalismen Ilia Chavchavadze som senare helgonförklarad av den Georgisk ortodoxa kyrkan hyllade den vilda friheten i ett Patriotiskt manifest “Letters of a Traveller” som genomlandskapets dramatiska klyftor och toppar beskriver något om hur det är att vara Georgier.

Hungern trycker på och vi stannar för en lunch på ett vägschapp, en rysk tradare står parkerad utanför. en öl var och en Katchapuri ( Georgiskt fyllt ostbröd) att dela på. obeskrivligt gott i sin enklaste form

Kazbegi

Vår slutdestination blir Stepantsminda (Kazbegi stad och som det fortfarande i folkmun benämns) har knappt 2000 invånare och är ursprungligen namngiven efter den helige Stepan som var Georgiskortodox munk

Vi stannar på torget i byn och runt oss står några rumsmånglare för s.k. “Homestays” med erbjudande om middag frukost och varmvatten för 30 Lar (120 kr) . Det intensiva resandet har gjort oss trötta och orkar inte gå runt och leta utan tar första bästa, en kvinna som har en handfull engelska gloser och hennes något forcerande man som oupphörligen pratar ryska med oss.

Vi serveras te med stora ryska pepparkakor inne det trivsamma lilla turkosa köket det är varmt och gott från den gaskamin som väser ute i hallen. Rummet är stort men det är lågt i tak och vetter ut mot torget och har en vidunderlig utsikt mot Mount Kazbegi som med sin ständigt snötäckta topp klyver 5000 meters barriären och ger hela landskapet en svindlande känsla.


Stephansminda Mount Kasbegi

Den ryska litterarturens fader ALEXANDER PUSHKIN diktar så här

High above the family of peaks,
Kazbek, your royal tent
shines with eternal rays.
Your monastery beyond the clouds,
like a flying ark in the sky,
floats, barely visible, above the peaks.
Oh distant long-desired haven!
Thence, having bid the gorge farewell,
I’d raise myself to free heights!
Thence, in my sanctuary beyond the clouds,
I’d stow away in the company of God!


Eftermiddagen bryter upp de betongtunga molnen och vi ser nu hela det majestätiska Kazbegi visar upp sina isblå snötäckta toppar högt över allt annat. vi går en vända runt längs de kullerstensförsedda gatorna i byn överallt går kor grisar höns vaktande av gigantiska Kaukasiska hundar ( förmodligen de största hundar jag någonsin sätt). Parallellt med gatorna löper röda gasledningar till varje hushåll, någon har sagt att den Georgiska staten subventionerar gasen kraftigt i de här bergstrakterna för att få befolkningen att stanna kvar. I utkanten av byn ser man också andra spår av det strategiska läge platsen har haft.

Bykrogen Vi hittar inget som såg aptitligt ut

De Sovjetiska militärkasernerna, idag övergivna smutsgula kolossers som bryter av det annars väldigt småskaliga som präglar samhället. Den ortodoxa kyrkan ringer in och folket i byn samlas utanför för att ta emot smörjelse av prästerna.

Skuggorna faller längre och vi går nerför gatorna mot torget och restaurangen vid. Jag ler igenkännande åt inredningen i den lilla restaurangen rustika träbord och stolar omålat trä på väggarna i taket på golvet och en dito tillyxad bardisk. varför ser alltid restauranger i bergen ut på samma sätt på hardangervidda sydtyrolen sälen och i de Georgiska kaukasus!?  En lucka i väggen öppnas och en liten mustaschprydd man sticker ut sitt huvud ungefär som i ett barnprogram. På det yxade bordet ställs två Cha-cha vilket är den Georgiska varianten av mar/raki/grappa alltså ett destilat på druvrester. I vårt “Homestay” är middag beställt till klockan sju, så vi beställer inget att att äta trots att det som bärs ut bland borden ser väl så delikat ut.

Det mörknar vid halvsextiden så vi går huvudgatan (Military Highway genom byn och över till nästa för att se vad en lördagkväll har att erbjuda, här och var finns små hål i väggen som med små neonliknande skyltar som signalerar både kafé, kasino och resturang. 

Tillbaka hos våra värdar har man dukat upp i det lilla köket med både en soppa med bröd klyftpotatis samt lammkorvar och sallad, ett grumligt ryskt rosévin serveras till, vinet smakar precis så gott som de låter men ger ändå den insomningseffekt som behövs för att kunna gå och lägga sig vid 10-tiden, Inga problem för bagare Anders men jag ligger vaken bra länge och lysnar till den oupphörliga kör av ylande hundar som belägrat sig på gatan utanför.

Vaknar mitt i natten och kan inte sova, tittar på klockan och räknar framåt tre timmar 02:15 lokal tid fullmånen lyser över den nedsläckta gatan men några figurer rör sig långsamt längs kanterna på huskropparna och när jag tittar efter närmare ser jag att det är gamla kvinnor som sopar upp löv, besynnerligt, högst besynnerligt.

Känslan, långt bort, blir glasklar och ögonblicklig när morgonreveljen utgörs av höns och tuppar redan innan man slagit upp ögon för att få referenser till var man är. Ett flortunnt lager av frost i det morgonblå landskapet där det brinner av morgonsol över Mount Kazbegis glaciärsidor. Berget där prometeus fjättrad i kedjor sitter fången. Prometheus som av gudarna stulit elden och skapat människan och som straff i all oändlighet, varje dag får sin lever uppäten av en väldig Kaukasisk örn för att den under nästkommande natt växer tillbaka.

Gårdagens hotande himmel är trillfälligt bortsopad och morgonen hög och klar. Vi funderar om hur vi ska spendera dagen om vi ska vidare, bo i någon av de avlägsna byar som finns långt uppe i dalgångarna eller om vi ska ta en natt till i Stepantsminda. Så här i slutet av oktober kan snön komma hastigt dramatiskt förändra vandringsförutsättningarna på hög höjd.

På torget står några rysktillverkade Jeepar och när vi passerar vevas fönsterrutorna ner och vi frågas om vi vill ha skjuts. En liten man med en otänd cigarett i mungipan och den grå stickade mössan nedtryck över ögonen viftar med en karta och någon slags prislista på vad det kostar att låta sig köras längs de sargade vägarna upp i någon av dalarna. Jag hade gjort min research och visste att det långt upp i den dal som kallas Sno-dalen ligger en by som heter Juta som lär ska ha något boende (homestay). Vi gör upp om ett pris med Sergejev som chauffören heter. Vi tränger in oss i den lilla Nivan och Sergejev startar bilen med två kablar eftersom nyckeln saknas.

Sergejev

Den första biten upp till Sno är asfalt sedan blir vägen i stort sätt oframkomlig utan fyrhjulsdrift och hög markfrigång. Vi passerar några till synes öde byar och några dammanläggningar längs flodbädden som speglar landskapet vackert (läser senare att dammarna används för att odla Öring)..

Dalgången smalnar av, en bil har kört fast vid flodbädden och vädjar till synes om hjälp, Sergejev viftar avvärjande mot den andra bilen vänder sig till oss och säger,

-No good car, this good car. och så klappar han försiktigt på instrumentpanelen. 

Efter en knapp timme kommer vi till vägs ände vid den högt belägna byn Juta. Husen är i sten med träbalkonger och i erbarmligt skick, ingen människa syns till. Sergejev försvinner snabbt i väg och vi blir lämnade åt vårt öde.
Vi vandrar upp bland husen och ropar hallå när vi går för bi för att se om det finns någon i “byn” överhuvudtaget. Efter ett tag visar sig en man i svarta gummistövlar kamouflagebyxor och en färgobestämd överrock och en fårskinnsmössa i en dörröppning. Han har ett stort skägg och det ena ögat skelar ut till höger. han är tandlös men ser glad ut. Han talar nåt språk och vi vet inte vilket. Med hjälp av gestikulerande försöker vi utröna om det finns någon som hyr ut rum och om man kan få en bit mat i byn. En kvinna som kan vara mor eller dotter till mannen kommer ut och pekar, dom känns vänliga men vi gör oss inte förstådda så vi vinkar och går vidare. Längre bort i byn och snett nedanför ligger ett hus som åtminstone verkar vara bebott. En äldre Toyota jeep står parkerad och det ryker ur en skorsten. Vi knackar på och en medelålders kvinna öppnar. Hennes språkkunskaper är tillräckliga för att hon ska nicka och visa oss på ett rum.

Vi lägger ifrån oss ryggsäckarna på bäddarna och sätter oss på terrassen för att dricka en kopp te. Det är rejält kyligt häruppe och jag ångrar att jag inte fick med handskar. Molnen smeker sig mörka in över de höga topparna från norr och Ryssland så vi beslutar att ge oss i väg upp i bergen och se hur långt vi kommer innan vädret eller annat tvingar oss att vända
 Vi får av kvinnan var sitt bröd och en stor bit ost och några tomater med oss i matsäck sedan frågor hon oss om vi behöver hästar. vi avböjer och ger oss in i dalen.

Här börjar ett område Chevsurien ett område befolkat av Chevsurier, en ortodox kristen grupp med starka inslag av hedendom, mytiskt beskrivna som en en spillra från det medeltida Georgien där män fortfarande bär svärd och ringbrynja vi högtidliga tillfällen. Detta Kaukasus som i framför allt äldre tider varit en exotisk tillflyktsort i den ryska litterarturen, naturens brutala skönhet, de otämnda folken, farorna det drev de ryska 1800-tals författarna hit i sin jakt på ära och äventyr.

Tolstoj låter sin huvudkaraktär i “kosacker” en ung aristokrat ta värvning i den kejserliga ryska armen för att ge sig in i dessa berg och blir sedan så på alla plan förälskad både i landskapet, en kvinna och dess befolkning att han byter sida för att försvara kosackernas självständighet gentemot Ryssland.

Juta En av Europas högst belägna byar

Vi följer en av de dalgångar som mynnar ut i byn Juta, längs de kala trädlösa sluttningarna går hästar och kor och betar av det höstfärgade gräset. Under de Kaukasiska 1800-tals krigen avverkade ryssarna en stor del av den skog som växte här som en form av biologisk krigföring för att delviskunna fördriva bergsbefolkningen som då varken hade ved, byggnads material eller någonstans att ta skydd.

Efter någon timmes vandrande närmar vi oss vad som ser ut som en gränspostering, jag tar upp kikaren och ser en Georgisk flagga. Vi är alltså väldigt nära den Ingussiska gränsen. Vi går ytterligare femhundra meter och jag plockar ner kameran i ryggsäcken eftersom soldaterna börjar vifta med sina kalashnikovs. Vi vinkar, negativt, de markerar med all tydlighet att vi inte är önskvärda.

Ingussiska gränsen Hit men inte längre

Så vi vänder till baka ner mot Juta igen och det börjar snöa och ett lätt missmod kommer över oss när topparna försvinner i snömodden och kurandes ihop bakom en sten ätandes lunchen så känns det intes om om vi vill stanna i byn bara för att invänta kvällning och lägga sig tidigt i ett ouppvärmt ganska mörkt rum. så en stund senare framme vid huset dricker vi en kopp te, tackar för oss och börjar sakta gå de dryga två milen ned genom Snodalen.  Snön faller och på de branta sluttningarna tar man in det sista höet.