Europas tak

På vandring genom Svanetien

Resan

Klockan är 03:30 lokal tid när planet från Baltic Airlines går in för landning på Tbilisis sparsamt upplysta flygplats. Stora grå militära fraktplan från Nato kantar infarten mot "gaten" Man håller som bäst på att evakuera utländska medborgare och personal från Kabul och Tbilisi är en av hubbarna.

Pass och covid-proceduren går snabbt och snart står vi i ankomsthallen och spanar efter den man som ska ta oss upp till Mazeri med taxi/minibuss.

Han är i övre medelåldern har grått hår ser vänlig ut och kan prata engelska om än knackigt, Gocha heter chauffören.

Fordonet är en grön mercedes minibuss som byggts om från ”hantverksbil” till en 7-sitsig transportör.

Vi är väldigt snart på väg och tar oss igenom de halogenupplysta utkanterna av Tbilisi upp mot den motorväg som så småningom är tänkt att gå hela vägen till Bautumi ( dock tyvärr inte ännu). Vi har 9-10 timmar framför oss och jag går in i det där dvalande tillståndet mellan sömn och vakenhet som brukar vara signifikant för att sitta och sova i bil när man är trött. Vi stannar efter någon timmes körande och handlar på oss vatten och snacks i en servicebutik, i öster dras ett tunt orange kritstreck upp av den dag som randas, och sakta när vi fortsätter, tecknas konturerna upp av ett landskap som ännu är höljt i dis och inte ger indikationer på det bergsland vi färdas genom än på flera timmar.

Motorvägen tar abrupt slut och kurvorna och korna tar vid. Kor är nog något av det mest påtagliga för den som för första gången kommer till Georgien. De är överallt, ståendes i trädgårdar under refugerna på bensinstationer och helst av allt sakta gåendes i vägrenen eller på körbanan med den värdighet just bara en ko kan ha. och vår chaufför i likhet med andra tar ingen större notis om dessa utan swishar förbi den på decimeters avstånd i dryga hundra km/t

Nu har jag ju ingen statistik på hur många olyckor som sker med kor i det här landet men märkligt nog så vänjer man sig snart vid koslalomen. Vi passerar städerna Kuatisi och Zugudi och sedan tar bergen vid och byarna blir allt mindre och färre. i långa serpentinsvängar vindlar vi oss fram längs den flod som skiljer Georgien från utbrytarrepubliken Abchasien. en petroleumblå kraftverks damm förföljer oss i dryga timmen och ovanför den kommer det grå glaciärvattnet furiöst kastandes sig mellan de lodräta dalgångar där även vägen går inspräng i det grå skifferberget.

Med en tendens till åksjuka efter timmar av extremt krokiga vägar på i för hög hastighet ser jag skylten ”Mazeri” samtidigt som det mäktiga Mount Ushba skjuter upp sina spiror mot den klarblå himlen. Det tog drygt 8 1/2 timme för att köra det 50 milen från Tblisis:s flygplats

Mazeri och Ushba

 Det har gått några år sedan jag var här (2014) vägen upp är numera belagd och fler pensionat och homestays har tillkommit. Grand Hotel som den norske journalisten Rickard Bærug är delägare är emellertid sig likt. Vi äter lite lunch,  soppa bröd och sallad och trots att vi ordagrant egentligen är helt ”slutkörda” så tar vi en lov i grannskapet upp längs älven . Det är svensk högsommarvärme på dryga 25 grader och ett flortunt dis bäddar in de omgivande bergen och gör dem om möjligt ännu mer imposanta. Vi följer grusvägen som leder in i massivet, gräset är slaget eller betat och ängarna omgärdas av de karaktäristiska oregelbundna glesa trästaket som löper längs de flesta av vägar na och stigarna här. Hesa jättejyckar noterar vår närvaro och markerar med growlanden att de har kolla på alla de kor som strövar fritt.

Det varma vädret har sett till att fylla älven med grått ogenomsiktlig glaciärsilt och insikten att alla försök att korsa den vore fatala. Fast det är i månadsskiftet augusti -september är fortfarande mycket i blom. Intensivt blå Gentsianor och en vacker gul vädd breder ut sig mellan Hassellundarna. De första kilometrarna är i det närmaste flacka och mycket promenadvänliga som försiktig start för åtminstone mig. En trevlig överraskning kommer efter c:a 4 kilometer där någon med sinne för vad en vandrare kan tyckas känna för efter lång dags fotfärd helt enkelt timrat upp ett kafé med enklare förtäring och naturligtvis kalla öl. Här är det Natakhtari gold som är storsäljare. Vi dricker upp och fortsätter uppströms in i det stora granskogen som tar vid men vänder när de första rejäla branterna kommer. Vi vandra tillbaka men nu på den västra sidan om älven och passerar en vacker liten kyrka, skråar över några branta ängar där en man går med lie innan vi kommer ner till den bro som leder vägen tillbaka upp mot ”Grand Hotel” 

Rummen är ljusa i vitt trä, stora fönster men fräscha sängar, goa duntäcken och riktigt bra kuddar. Det finns något väldigt smakfullt skandinaviskt över rummen  (kan hända att IKEA är inblandat)
Middagen serveras en trappa ner och består av  auberginesoppa bröd ost och därefter en mustig god Köttgryta och ett bra vin från Saperavi

Mount Ushba 4700 meter och enligt många det svåraste berget att bestiga i Europa .

51439248752_052b60b38f_kjpgFäboturen

Vi äter frukost relativt tidigt för att inte behöva jäkta sig igenom dagen. Vi ska ta oss igenom den täta men branta skogen på andra sidan älven och klättra upp till några Fäbodar gå längs en bergsrygg och ta oss över ett pass och vidare bort mot nästa fäbod innan vi vänder åter. En tur på c:a 16 kilometer och dryga 900 höjdmeter. Vi äter omeletter, bröd, ost yougurt och dricker kaffe. Köket har gjort iordning ett var sitt lunchpaket med ungefär samma sak ost, bröd, pannbiff, en mjuk kaka.

Vädret är högblått och dryga 20 grader och är egentlig mening kanske lite för varmt men vi tröstar oss med att första biten kommer i väsentlig del gå i skuggan.

Lederna är förvånansvärt bra skyltade om än stigarna ibland kan te sig lite otydliga. Vi viker av upp mot Bak som enligt skylten ligger en och en halvtimme upp. först genom snårig lövskog av mestadels hassel ,bergsek och allehanda för oss okända träslag. det är rejält brant och man får akta sig så man inte kanar bakåt i stigrännorna. vi kommer över en liten knix och lutningen är inte lika påtaglig om än brant. här börjar vi se bergsidornas verkliga jättar Nordmanns granen uppkallad efter den finske Zoologen Alexander von Nordmann (1803–1866) och är den gran som vi ibland köper som julgran i Sverige då under benämningen ”Kungsgran” eller möjligen Kaukasisk ädelgran. Höjden på de största här är nog dryga 60 meter men kan i gynnsamma lägen bli 85 meter höga (Sveriges högsta gran är/var den s.k Mölnbacka granen i Forshaga 49,8 meter)

Det är förunderligt att vandra omkring i så stor skog, vi hör hackspettar och nötskrikor och i luften ovan oss cirklar Vråkar. Om inte min kondition vore så dålig skulle jag kanske kunna njuta än mer i dessa brutala motlutor. Som i ett trollslag öppnar skogen upp sig precis när jag högt och tydligt sagt att –Fan, nu får vi väl ändå vara uppe! och i en glänta ser vi den första vallen med ett fähus delvis täckt av blå pressening, det är lite som hemma, det  lättaste sättet att tillfälligt åtgärda ett bristande tak. 

På vallen ovanför ser man de upptrampade kostigarna och kan ana den rikliga blomningen tidigare under sommaren. Som en månghövdad slagverks-ensemble spelar ett stort antal arter av syrsor och gräshoppor i varierande färg och storlek och fyller luften med sin sällsamma sensormmar serenad.  Några av dem vecklar ut sina blodröda vingar och flyger som eldflyn något halvdussin meter  under ett envist virveltrummande. Det är Trumgräshoppor. 

Vi är nu upp på dryga 2100 meter och tar ett stopp för energi och vatten. Några kor kommer gående längs bergsidan och utsikten är minst sagt härförande. Någon börjar nynna ”The hills are alive with the sound of music”.  och det pastorala når sitt crescendo. 

Den Gula krokusen (Crocus scharojanii) är i full blom olika varianter på röd ormrot, kaukasisk riddarsporre Gentiana, och kaukasisk stjärnflocka och likt våra fjällängars videsnår breder en låg tät matta av Rhodedenron ut sig på vissa sluttningar.

Vi har vissa problem med att hitta ledmarkeringarna vilket mestadels består av stenar målade med en röd och vit rektangel lite som en polsk flagga. även om vi ser passet vi ska mot så är det lätt att tappa stigen i björkskogen. det är väldigt varmt och jag får vid flera tillfällen fylla på min vattenflaska av det lilla vatten som rinner i de raviner vi gåt upp och ned i. vid något tillfälle hamnade vi i en grässluttning som var så pass brant att det endast var med nöd och näppe och med stavarna vi lyckades klättra upp.

Som alltid när man väl befinner sig på ett höjdpass så är världen 360° och allt slitande är bortglömt och om man dessutom har en lunch så finns det ingen plats man hellre villa befinna sig på.

En av sakerna med att vandra i berg och framförallt då man kommit upp ur skogen är att man får en överblick över vart man ska och rent visuellt kan känna avståndet konkret vi ser vår färdväg följandes åsen och hur stigen tycks vika av nedåt in bland björkar och rönn och någonstans därframme öppnar sig åter landskapet och ännu en sommarlagård.

Vandringen dit är lättsam skrå längs längs sidan på Berget Mazeer och efter bara någon halvtimme är vi framme vid ännu en alp idyll, allt påminner om en starkt kuperad golfbana där ett 30-tal tjurkalvar stillsamt går och betar och vyn är om möjligt än mer fantastisk.

Mount Bak med Örjan i förgrunden

Nedfrån berget var stigen lätt att följa om än tämligen brant sick-sackande sig genom  Granskogen i långa serpentiner. hade vi varit på humör fanns här en hel del svamp att plocka men  både ben och huvud började bli  möra. sista biten ner mot byn gick  brant ner längs några ängar och när vi väl va på körvägen så kändes det riktigt skönt att ha  någorlunda plan mark att gå på. En öl, en dusch och sedan ett dukat bord på Grand hotell , tre rätter  med vin och cha cha och man känner sig mycket väl tillfredsställd. morgondagen skulle vi splittra upp oss lite  och jag skulle stanna kvar på hotellet och invänta den femte medlemmen (Micke ) som skulle komma med Taxi från Tblisis emedan de andra ämnade att ta sig  upp via Gol-passet på 3000 meter  och sedan ner mot Mestia som är provins huvud ort för svanetien.

IMG_7240jpeg
Mazeri till Mestia över Goli-passet

Eftersom jag  inte gick turen till Mestia,  så blir det Matte som får berätta om detta:


Gryning. Det är med en viss nervositet som vi går nerför bygatan. Framför oss har vi tio timmars vandring som börjar med en stigning på 1400 meter. Sista biten innan Mestia är det brant nerför. Den biten vill vi hinna gå innan mörkrets inbrott.
Bönderna är redan ute på fälten, korna vi möter verkar veta vart de är på väg, vildhundarna håller vi på avstånd ivrigt viftande med våra ultralätta vandringsstavar i kolfiber. Som hjälp för att hitta rätt har vi Richard Bærugs noggranna ledbeskrivning. ”Runda fotbollsplanen, passera graven med bybon som stupade i Afghanistan , håll till vänster genom lerpölen,,,” En herde pekar uppåt. Han är van att se vandrare och vet vart de ska. Vi följer ravinen rätt mot Mt. Ushbas snöklädda topp 4700 möh. Där forsen delat sig är det lättast att gå på ryggen mellan forsarna. Högre upp där stigen smalnar av gör vi sällskap med ett gäng kor. Har de mask? Koskit brukar väl vara fastare? är tankar som far genom huvudet när vi halkar fram på den bajsiga vägen.
Efter ca 500 höjdmeter kommer vi till en liten kyrka. Förbjudet tillträde för kvinnor! Den är låst så det blir inget tillträde för män heller. Tre tyskar med guide rastar också vid kyrkan. De skyndar iväg bärandes på stora ryggsäckar och med kraftiga kängor på fötterna. Ur den kedjerökande guidens telefon strömmar en enformig lätt aggressiv rapmusik. Han trippar snabbt iväg iförd sandaler och stannar emellanåt för att vänta in tyskarna.
Efter ytterligare några hundra höjdmeter kommer vi till några fäbodar. Taken har lagats otaliga gånger med skifferstenar, rostiga plåtar och brädor,,, Utsikten över snöklädda toppar får oss att stanna och fota gång på gång. Det här är en promenad som vi vill bära med oss hem. Ovanför fäbodarna är det många stigar gjorda av betande kor. Vilken stig som är avsedd för vandrande turister är inte lätt att se. Vi skiner upp när vi ser vägmarkeringar. Esset i rockärmen är en app med offlinekartor som synkar med gps-en i telefonen. Det är bara att klicka så ser man var man är. Uppe vid Gulipasset 2954 möh försvinner all trötthet när Ushgulis bergsmassiv uppenbarar sig. Stigen fortsätter horisontellt längs bergssidan men först ska vi ner några hundra höjdmeter. Det är egentligen inte svårt att gå här men om man skulle gå här i regnväder och halka accelererar man förmodligen snabbt nerför grässluttningen till ravinens botten några hundra meter ner. Det växer gott om kvanne och vid bäckarna växer jättebjörnlokor. Det här är deras naturliga växtplats och visst passar de bättre här än längs stränderna vid Tromsø eller på andra platser dit den har spritt sig invasivt.
Framför oss ser vi människor som går på en bergskam och en bil? Jo, man kan boka skjuts upp till Koruldi Lakes 2700 möh. Det är brant och vi får senare höra av en chaufför att några turister förolyckades när deras egna 4wd muskelbil började rulla nerför berget.  
Sista biten mot Maseri sicksackar vi oss ner 1000 höjdmeter på grusstigar kantade av rododendron. Vi hinner fram till våra vänner vid hotellet innan mörkret och kylan sluter sig om bergsmassivet.




HÄSTAR

I Svanetien, ja överhuvudtaget i Georgien ser man väldigt få mopeder , motorcyklar. Här uppe i bergen tycks man i stället rida i mycket större omfattning om och med tanke på hur många av vägarna ser ut så är det inte helt obegripligt. dessutom är det många byar som ligger i väglöst land där de enda tillräkneliga transportmedlet är just häst både uppför och för att säkert ta sig över de många glaciärvatten som annars är både farliga och svårlästa . Hästarna här är av en småväxt men stark ras Megrelhäst vars historia minst sträcker sig så långt bakåt som till 1200-talet som förmodligen reds runt på samma bygator för närmare 1000 år sedan.

På frågan om hästkött äts i dessa trakter blir oftast blicken mörk

Svanetien eller som den gamle grekiske geografen Strabo skriver i sin bok ”Geographica” Soanes var en del av de Hellenistiska Colchisriket och har genom årtusendet legat strategiskt men också varit svårintagligt och är en av de få områden som aldrig intogs av mongolerna och egentligen först under andra hälften på 1800-talet som ryssarna drog nytta av de många blodsfejderna mellan de svanska familjerna och annekterade området.

I modern historia efter Georgiens frigörelse. kom Svanetien att bli en frihamn för en rysk maffia (law of thiefes) som hotade befolkningen och skrämde bort turisterna och först 2004 i stor raid lyckades dåvarande presidenten Mikheil Saakashvili  rensa ut de kriminella elementen och en ny era kunde startas, och sakta började turismen att blomstra. 

Idag bor det närmare 20 000 människor i Svanetien varav c.a 4000 i Mestia som är största byn.