Peaks of the Balkan

En vandring genom de bortglömda bergen. En vandring genom de skiraste Bokskogar, över de kargaste av pass, längs de svartaste stup, genom snö, över stock och sten, på de vackrast blommande alpängarna  till de avlägsnaste byar där bondgårdens hela genuina matkonst dukas upp och bjuds ut med vin öl och där vaggvisan sjungs med en raki i strupen innan man somnar in i en nybäddad säng. 

Anders Mohlin /Albanien Maj 2019



Kyrkan i Theth

2012 bildades ”Peaks of Balkan” med målet att skapa inkomster för lokalbefolkningen och för att stoppa avfolkningen och ödeläggelsen av dessa svårtillgängliga bergbyar i Albanien, Kosovo och Montenegro, men också för att stärka regionen och föra dessa länder närmare varandra. Nationella turistbyråer och lokala vandringsföreningar fick hjälp av den tyska biståndsorganisationen för att skapa denna 20 mil långa transnationella vandringsled.

           

Vi är 7 vänner som känner varandra mer eller mindre väl  och som ska ge oss i kast att vandra valda delar av denna tur. En hel del planering har gjorts hemifrån via Booking och facebook men annat får också ordnas på plats vilket visar sig betydligt enklare än vad vi trott.

För att ta sig hit kan man antingen flyga till Tirana (Albanien) Pristina (Kosovo) eller som oss till Podgorica i Montenegro lite beroende på var man vill utgå från och vilka flyg som finns tillgängliga.

Att vi valde just Podgorica var att det gick ett direktflyg från Skavsta och att det har en relativt bra access till Theth där vi startar vår vandring. 

Ett ihopsatt kollage av Henrik Silvers mobilfilmer (notera vägen i början, inget för känsliga) 

Dag 1 

Stockholm-Podgorica-Theth

          

Flyg från Skavsta till podgorica 2:45 minuter. eftersom vi inte är i EU-land så tar det en liten stund att ta sig igenom passkontrollen. Utanför står vår chaufför ”Mikis” och väntar på oss. vi bokade via   https://www.gomontenegro.me/ och fick ett pris på 160 Euro för de dryga 3 timmar det skulle ta upp till Theth. De hade dock ingen aning om hur vägen var de sista 17 km från passet där asfalten slutade och ner till byn. ett alternativ är https://thethi-guide.com/services/car-and-horse-transportation/Rekommendation är nog att man gör upp med ägaren till det Guesthouse man bokat att hämta med Jeep eftersom vägen är så pass dålig att man svårligen tar sig ner med en vanlig bil Vi blev mötta ungefär halvvägs av Arben ägaren till vårt lilla ställe. ( dessutom kan man få räkna med upp till en timme vid gränsövergången mellan Montenegro och Albanien. Vi åt för övrigt på en sagolikt god vägkrog precis efter gränsen. på Resturang ”Cavaliero” lokala specialiteter så att de stod ut genom öron på oss och slutade med en Trilece som är en väldigt typisk dessert i de här delarna av Balkan. De hann bli nästan mörkt innan vi kom fram till Guesthouse Marashi och ett lätt regn skapade ett dis som höljde de högre topparna runt dalen. Värdshuset är rent och prydligt och har varma duschar men jag kan saknar ett allmänutrymme när det som nu är ganska ruggigt. DSCF0563jpg

Dag 2

Theth - Grunas waterfalls - Ndrlysaj - Blue eye -Theth

22 km 1100 höjdmeter


Dagen började svalt och tungt, det hade regnat stora delar av natten och den prognos som norska YR gav såg väl inte så hoppfull ut om än med sprickor i molntäcket. Naturligtvis kom detta på skam och vädret visade sig bli riktigt bra. Vi hade beslutat oss att följa floden (Lumi i Shales) nedströms som efter det rejäla regnandet blivit grå och våldsam. Vägen slingrar sig förnöjsamt ner längs vattnet mot de sista husen i byn och kantas av glesa trästaket. Husen är i sten med väldigt små fönstergluggar, en häst står och betar mitt på vägen och gör ingen som helst notis när vi passerar tätt. Vägen viker av över en liten bro och en skylt visar upp mot Grunas Vattenfall och vi följer en stig  som tar sig relativt brant upp bland träden. Det är ett vackert vattenfall, vi stannar och tar rast. 

Grunas vattenfall

Tillbaka dit vi lämnade vägen fortsätter vi nu längs floden och passerar över en smal bro en mäktig djup canyon och kommer upp på en körväg som tar oss vidare söderut efter 3 km öppnar sig dalen vid byn Ndrlysaj och här tar vi till höger och får lite hjälp med riktningen av bybor som gestikulerar. Maria 70+ dyker upp i tofflor och vill guida hon följer med oss ett par hundra meter ungefär som en sån där sällskaplig hund som man ofta har hängandes i hasorna till byn tar slut,  då svansviftandet slutar och jycken återvänder till sin rättmätige husse. Maria lommar tillbaka och vi kommer fram till ännu en vacker canyon med några fina fall och ett kafé nedströms Vi fortsätter upp i nästa dal och kommer efter en timme upp till det som kallas "The Blue Eye" en naturlig turkos pool 

Blue Eye

Vi gör ett kort stopp vid "Blue Eye " och köper läsk innan vi går tillbaka till restaurangen/kaféet nere i  Ndrlysaj beställer lunch får rostad paprika, omeletter, sallader, bröd, ost, lite soppa och "peja" öl

Nderlysaj Resturant

Det är nu 7 km tillbaka till Theth efter körvägen. Några av oss missade den lilla avstickaren vi kom på och fick längre upp vådligt krypa över några järnrör med den skummande floden under. Väl framme i Theth tar vi några öl och en raki på det lilla skyffel längts ner i byn. Solen sänker sig och gör om möjligt de omgivande bergen än mer dramatiska


Dag 3

Theth - Okol - Theth 

10 km 155 höjdmeter

Natten var kylslagen och eftersom husen inte har några värmekällor (förutom den varma duschen) några hade frusit men vi kan konstatera att det varit klokt att ta med sig ett underställ.

En av oss har lite feber och känner sig hängig och kommer att tillbringa dagen i sängen så vi andra planerar att bara göra en mindre promenad denna dag, fler av oss känner också av gårdagen eftersom alla inte är lika tränade. Efter en stadig frukost bestämmer vi oss därför att helt enkelt  göra en vandring upp och ner genom dalen i måttligt tempo . Första stoppet blir den lilla Katolska kyrkan (hela den här dalgången är för övrigt Katolsk emedan nästa och den in på Montenegrinska sidan är Muslimsk och två dalgångar bort är människorna Serbisk ortodoxa

Dalen är så där lagomt sömning och så fridfullt det kan bli när vägen ser ut som den gör och hastigheterna aldrig går över 30 km/tim och att fordonsflottan är reducerad till några lastbilar ett antal jeepar och en minibuss som kör upp och ned längs bygatan. Vi passerar en liten skola en minimal sjukvårdsmottagning och en minimarket och några kaféer. Vi tar en kaffe sedan fortsätter vi uppströms för att försöka hitta varifrån leden till Valbone startar.  Sedan igår har floden smalnat och vattnet sjunkit betänkligt och vägen går fram på det klapperstensfält som omger denna. Vi passerar en talldunge och kommer in i ett område som framför allt präglas av sluttande ängar betande får och några kor. vi går ytterligare några kilometer innan vi vikar av mot vad i alla fall på håll ser ut som ett förtäringsställe. Och om det ser ut som ett sådant är det ett sådant. När vi frågar efter lunch blir vi hänvisade en trappa upp och det skjuts ihop några bord läggs på pappers dukar och dottern i huset som studerat i Milano tar emot beställningarna och svara på en blandning mellan engelska och Italienska. Vi tar en öl och serveras variationer av samma lokala specialitéer som tidigare. ost soppa sallad tomater picklade grönsaker  och lite kött (lamm). Vi hamnar på 30 Euro för oss sex personer. Vi vandrar sakta tillbaka ner mot byn och vårt gästhus Jag stannar till och sätter mig jämte en den slöaste fårhund jag sätt och njuter full ut av det pastorala . Känns på det stora hela väldigt bra att ta en sådan här dag där den fysiska aktiviteten är ganska måttlig. Vi avbokade middagen och besökte i stället ett närbeläget lite större värdshus för att få lite variation i maten och förhoppningsvis lite varmare  än det uterum  som vårt har. Vad vi inte visste var att det just den kvällen befann sig ett alldeles enastående musiksällskap från Edinburgh bestående av unga folkmusiker som kombinerade vandringen med  att spela på de ställen man bor på. Vinet flödar, kvällen blir oförglömlig och tårarna ligger nära i allsången.

Dag 4

Theth - Valbone

20 km 1200 höjdmeter

Morgonen är hög och klar, vi äter en rejäl frukost, te friterade bullar ost marmelader ägg etc. Två hästar står redo att bli lastade  med vår packning för att vi ska slippa bära så tungt över passet och bara behöver ta en liten dag rygga. Vi betalar 50 € per häst (vi bad värdshusägarinnan  att ringa och fixa) Vi tar adjö av Arben och Violetta och ger oss av upp i dalen för en redig 3 timmars klättring upp mot passet. Morgonen bjuder på hög klar luft även om eftermiddagen är siad annorlunda. De unga musikerna från gårdagen tar samma väg som oss och när vi frågar dem så kommer de att bo på samma värdshus så vi får lova att på något sätt bidra med något svensk  efter en timmes promenad enas vi om att  sjunga Visa vid midsommartid vilken vi nu går och trallar på när lutningen tilltar väsentligt och tillslut blir så påtaglig att vi stumnar både ben och i strupar. Vi delar upp oss i två grupper eftersom några i gruppen fortfarande är lite hängiga och att vi aldrig låter någon gå själv eller bli avhängd. Vi gör höjdmeter på höjdmeter tar oss igenom fantastiska bokskogar ser de första snölegorna i norrskugga kommer ut på alpängar tar drickapaus och fyller på med energibars nötter russin (som vi haft med från Sverige). 

Några kilometer innan passet ligger ett litet Kafé dit någon burit upp alla  burkar med läsk och öl  och snacks och där någon  bakat pajer för att förse oss vandrare när vi kommer förbi.  Jag tar en iskall lemonsoda njuter av vilan och utsikten sedan ger vi oss av igen vidar in i bokskogen som ganska snart avlöses av pinje här kommer vi också tillbaka in i våren med blommande vitsippor och tussilago. och ganska snart är vi uppe på passet. att säga att utsikten är vidunderlig är en underdrift. På andra sidan är vegetationen kargare  mestadels gammal tallskog och väsentligt mer snö vilken bitvis gör det aningens besvärligt att passera eftersom det är svårare att hitta på leden och att snön är tämligen porös och det är lätt att glida iväg. (vi fick senare reda på att en av hästarna bildligen hade stupat nedför en av de snöklädda rasbranterna) lyckligtvis missade vi och såg aldrig hästen nere i ravinen. Här och var lyser Gentianan upp marken med sin oefterhärmeliga djupa blå färg.  Vi tar rast vid ett stort överskutande stenblock och förser oss med nötter  russin och chocklad innan vi sakta fortsätter ner genom terrängen och åter närmar oss ädellövskogarna med Lind bok och Valnöt. Bergen är dimhöljda och ett vattenfall kastar sig utför slttningen och försvinner in i det gröna de första ängar börjar dyka upp och det känns som om vi närmar oss bebyggelse. Den första byn heter Rrogam och därifrån går en körväg vi lyckas stanna en transport och få lift med de av oss som var allra tröttast (fanns ju lite sjukdom i gruppen) vi andra traskade trötta men glada vidare längs den steniga flodbädden de sista två-tre kilometrarna och kom slutligen upp på asfaltväg strax innan vi nådde världshuset. Tänk vad en öl kan vara saliggörande. Den kvällen blev  vi återigen underhållna av de unga skottarna och vi fick bidra med en vår lilla folkvisa..

Dag 5

Cerem och en runda i grannskapet

8 km 400 höjdmeter

Dagens stora fråga var, ska vi ta ytterligare ett högt pass idag med tanke på att det utlovade vädret inte skulle vara nådigt, 25 mm regn under eftermiddagen och att det skulle vara en hel del snö uppe i terrängen. Vi valde att lifta med vår packning de 2 milen landsväg (1 1/2 timme) gupptäcksfärd på lastbilsflak. Cerem är en förtjusande utpost med endast några gårdar och ingen elektricitet. värdparet tar emot och kan i princip ingen engelska. Vi hade haft korrespondens med dottern som driver parets Facebooksida och kunde på så sätt boka  https://www.facebook.com/GuestHouse-Kujtim-Gocaj-Çerem-1322090004613470/ (tror vi betalade 20 Euro per person med middag  frukost och lunch) Vi langar snabbt in våra saker i de två rummen vi har till förfogande och ger oss därefter ut för att ta en rejäl runda i grannskapet, följer en ledad väg men förstår ganska snabbt att vi är på väg mot fel håll så eftersom vi har en karta och en kompass tar vi ut rätt riktning och sneddar tillbaka upp mot några öppna alpängar, det blommar för fullt av flera olika orkidéer och en mängd andra växter vi hittar så småningom en en vacker brant där vi beslutar oss för att ta  lunch. Molnen driver in och vädret skiftar blixtsnabbt, ett kraftigt ljussken exakt samtidigt som en våldsam knall gör oss nog alla vettskrämda. vi bestämmer oss för att bryta upp lunchen och fortsätta uppåt. Det börjar nu regna  men molnen är mörka åt alla håll och några beslutar sig att fortsätta,  jag och de andra att  vandra sakta tillbaka mot värdshuset för att om möjligt ta en promenad senare på eftermiddagen. Men regnandet upphör inte utan tilltar rejält bäckarna runt Cerem fyll till bredden och det smattrar dånande på den paviljong som man låtit bygga som matplats. Vi huttrar och spelar kort  det bärs in en kittel med glödande kol för att hålla värmen och solfångarna ger lite  elström för lågenergilamporna i taket. När vandrare börjar ramla ner från berget blöta som disktrasor känns det som om det var ett rätt beslut att inte gå hela sträckan idag.  Vi blir "in alles" 20 personer som trängs i den lilla paviljongen och jag häpnar över hur de lyckas med att göra så mycket god och skiftande mat på ett så litet kök utan ström. VI sitter uppe tag och dricker några öl ute är det så svart att ingenting kan skönjas över huvud taget. några har pannlampor och andra bara mobiltelefoner att lysa med.