Gatans färger: november 2019

Traditionellt är gatufotograferandet  gjort med en Leica runt halsen, med ett relativt vidvinkligt objektiv någonstans mellan 24-35 i fullformat, det är ganska mycket "up in your face" och det ska ha ett inte så litet stråk av antingen humor eller utsatthet framför allt ska det göras i svartvitt. jag har varit med i ett antal sådana "street" grupper och oftast  kommit på mig själv att tycka det mesta är ganska tramsigt och väldigt bundet till något slags "manifest"  eller regelverk där man i brist på berättande och bildkunnande ägnar sig åt diskuterar huruvida det är "street" eller inte. Så nu har surgubben talat.

Jag menar på att man ska uppfinna sina egna regler vad det gäller vad och hur man vill skildra människor i urbana miljöer endast då kan man utveckla , berätta och bli en unik skildrare av stadskulturer och de människor som rör sig där. Jag har fokus på färg i första hand eftersom jag tycker att just färger är en så tydlig stämningssättare. De  bilderna som jag visar här är tagna senhösten 2019 mellan centralstationen och SVT på min väg till och från arbetet. jag går ganska sakta, hittar en sorts scen och väntar på att den ska få sina aktörer (ibland finns de redan där) fotograferar lite på håll, konfronterar aldrig, ler och brukar vinka lite.  Jag använder i huvudsak en 50 mm  med bländare 2.0.