Den stora Sömnigheten

Den stora Sömnigheten

_DSF7387-Pano-Redigerajpg

Någonstans nu inträffar något märkligt, det är som om kroppens varningslampor börjar blinka till men inte lysa rött, som om varje lem i kroppen saknar syre och gör små microprotester, som om det är här det ”geografiska” året tar slut som om det är först nu jag märker i det vaga morgonljuset att skäggstubben blivit allt gråare och att ögonen ser tröttare ut det är i november det där skovet av åldrande kommer och hur mycket man än snoozar så är det fan i mig oundvikligt att skjuta upp. Det är en stor trött sorg som kommer över en, inte den där smärtsamma svarta eller den uppflammande kaotiska utan den som lägger ytterligare en årsring i barken och pressar ner mulmen i benen. jag är sjukt trött när telefonen väcker mig med harpmusik och det är mörkt ute och jag försöker bota det med pulverkaffe i ett kyligt kök, jag är sjukt trött när jag går från tåget i samma mörker 10 timmar senare och jag inte ens kommer ihåg vad jag åt till lunch. Jag blir sjukt trött när jag vet att helgen inte ger energi nog att till fullo ladda upp depåerna.

Tillvaron är ingen begravning men ett konstaterande att just nu blir det inte roligare än så här.

Fast för all leda och verk finns terapier

så..

Jag tänkte mig upp tidigt i morse för att ”fånga dagen”

Det regnade och kudden var lagom sval och täcket lagom varmt så det fick bero.

Vid 9 slutar det regna så efter en kaffe ger jag mig iväg för att leta känslor, Det sörmländska landskapet dystert brunt utan att lysa. Etta James ur högtalarna förstärker melankolin. Plötligt tänds skogen upp som lamporna i en julgran och mellan molnen strömmar ljus fram som på en gammal altartavla och fyller mig med förundran och estetiskt välbehag. Högtalarna fortsätter att spela blues men det svänger mer och svider mindre_DSF7440-Pano-Redigerajpg_DSF7424-Pano-Redigerajpg