Våren är som alltid en berg och dalbana.
Alltid en tid då nya ideer kläcks energin flödar och då jag med stora penseldrag försöker måla upp någon slags framtid,  men de är också då jag faller, handlöst, i tvivel och i mörka spiraler mot bottensedimentens virvlar, som en årlig influensa av kallsvettig sömn, ett oroligt innandöme, och  en tärande kontrollöshet. Av erfarenhet vet jag att min inneboende förmåga kommer att ta mig upp ur mörkret renad och stärkt men det känns fan så jobbigt. Känslan får illustreras av min barndoms  dova stråk av vemod och saga.