Återgå till blogg
Lyckopiller och hettande kinder

En del dagar tar tungsinnet över... och hela världen ligger i skugga. För mig så är brytningen mellan vinter och vår en tid då jag helt obegripligt brukar dala ner i källarplanet och mycket av det jag företar mig brukar kännas tämligen meningslöst, självkänslan darrar en aning och självförtroendet får jag be om bland vänner och en stackars familj.
Emellertid så  finns det botemedel och i mitt fall nån slags prozak på fruset vatten, en dag på is  tillsammans med en god vän som jag inte pratar med utan egentligen bara åker skridskor med och samtidigt låter den frusna marssolen lägga ett bitande rouge på kinderna gör ändå att demonerna håller sig på armlängds avstånd och att när solen börjar leta sig ner mellan trädtopparna så känns det ändå aningens ljusare.

Att vara stålskodd på fruset vatten

_DSF9678-RedigerajpgFå om något sätt att färdas ger en sådan känsla av frihet än den att med långfärdsskridskor ta sig igenom ett landskap som under övriga delar av året är stängt  (med undantag av möjligen kanotister) Att få access till dessa undangömda vikar med fallna torp, små öar i vildmarkssjöar bortom vägnätet och de pampiga herresäten som visar sina fasader mot sjösidan där vi sommartid stoppas långt långt från huset från landsidan där bestämda påbudsskyltar och en kilometerlång allé ger utrymme för en fantastisk upptäckarglädje. Att få hela den rymd som ett större vatten ger och att färdas över detta i ett meditativt rörelsemönster som ett kroppsligt mantra mot obruten horisont på ett fruset hav ger snudd på religiösa upplevelser