Från Mellow till Mello
    Idag känns det som om det yttre och det inre landskapet har nån slags samklang även om det går i moll och är blåtonat som rutan på en limousin. Dagen är så där obestämbar dyster karaktärslös och dryper av solbrist. Självkänslan är nere i källaren och rotar, åker på måfå runt i dimman och fastnar så småningom för en glänta i Alkärret. Kanske är på nytt pappas devis om att "det håller på att skina upp" som trots allt gör mig på bättre humör, inte så jag visslar men tar bort lite av klumpen i magen. Jag tar några bilder av Kärret och åker hem får ett telefonsamtal från jobbet där de lottar ut Mello-biljetter och frågar om jag är intresserad? Tänker, Ja va fan jag har ju aldrig varit intresserad förr  och just därför kan det ju vara lite skoj.

_DSF1199-Pano-Redigerajpg