Återgå till blogg
En  njutbar vinterdag... men lite trasslig is

I våra trakter finns några små pärlor till vildmarkssjöar, sådana sjöar som saknar allmänt vägnät och bebyggelse på det stora hela. Sjöar där Havsörnar och Fiskljusar  hänger och där det inte sällan hörs ett "Boo ho" från klippkasterna i det småskurna landskapet när Berguven håller hov. Här är sjöarna näringsfattiga och saknar vass i större omfattning och lövskogen har fått ge vika för Tallarna som knotiga kryper längs de omgärdande klipporna och på hällmarkerna  runt sjöarna som troll på jakt. Vi är ute och "spanar" d.v.s letar is för eventuell tur under morgondagen, men nattens regnande och sedan snöande på redan våta isar har bildat en besvärande knottrig skorpa som avsevärt begränsar njutningen av åkningen. Men de är också en del av denna sport, förra helgen en makalöst medvindsdans över den kalla stålparketten, idag snöfräs runt pjäxorna och en blästrad sockersmet som tillåter färdvägen men begränsar framfarten.

Att vara stålskodd på fruset vatten

_DSF9678-RedigerajpgFå om något sätt att färdas ger en sådan känsla av frihet än den att med långfärdsskridskor ta sig igenom ett landskap som under övriga delar av året är stängt  (med undantag av möjligen kanotister) Att få access till dessa undangömda vikar med fallna torp, små öar i vildmarkssjöar bortom vägnätet och de pampiga herresäten som visar sina fasader mot sjösidan där vi sommartid stoppas långt långt från huset från landsidan där bestämda påbudsskyltar och en kilometerlång allé ger utrymme för en fantastisk upptäckarglädje. Att få hela den rymd som ett större vatten ger och att färdas över detta i ett meditativt rörelsemönster som ett kroppsligt mantra mot obruten horisont på ett fruset hav ger snudd på religiösa upplevelser