Vid sidan av vägen

Jag passerar förbi här 100-tals gånger varje år, ser genom bilfönstret de fyrkantiga 10-12 våningshusen med platta tak torna upp sig likt ointagliga borgar på var sina kullar söder om stan, de ser respektingivande och lite skrämmande ut. Inte vid något tillfälle har jag egentligen varit speciellt nyfiken på att se mig om bland huskropparna att göra ett nedslag vilket är förvånande eftersom jag annars åker överallt för att dokumentera saker på mitt eget sätt. Det är 50 år sedan dessa "orter" byggdes och de är rejält slitna även om själva husfasaderna på sina håll fått en ansiktslyftning men mycket är eftersatt och det försätter också mig i ett särskilt känsloläge. Det vore en så upprapande schablon och plattityd att säga, att det känns som ett annat land, Men det känns lika långt från den välmående lilla köping där jag huserar som byn i nordvästra Jämtland gentemot Södermalm i Stockholms innerstad. Min första reaktion är att rygga tillbaka för de många skräpområdena med slyn krypande in mot parkeringsplatser där asfalt gett vika för ogräs och för den i mitt tycke aggressiva arkitekturen. jag tar några bilder försöker känna, hitta en berättelse. befolka detta med något. Jag reser runt mellan Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg tar panoramabilder och börjar få nån slags ide om var det ska landa i uttryck. Dagen är glåmig och det förstärker utanförskapet (mitt eget) bilderna blir lågmält dramatiska mörka med spår av någon slags övergivenhet. Kanske återvänder jag en annan dag då ljuset är renare, kanske får jag en annan känsla då. Detta är ju sannerligen inte mina hoods men det har väckt en nyfikenhet. Någonstans i mitt bakhuvud finns ett gammalt barnprogram "Pelle Jansson från Laxenträsk" som handlade om en Pelle som flyttar från byn i Norrland för att hans föräldrar skiljt sig och hamnar i ett höghusområde i en storstad. Och hur skrämmande just det där höghusen var på en 10-åring som jag från just en sådan by i Norrland.