Sommaren till vinter i pandemins tid 

26 maj

101274472_10220005403580281_1692580078015217664_ojpg
I en osedvanligt vacker dalgång mellan bergen ligger denna undersköna plats, nästan precis så man klarar FHM:s rekommendationer på 2 timmar. tystnaden är nästan smärtsam, inga bilar på håll och när den Gök som fått fladder för att ekot mellan bergssidorna kastande tillbaka galandet 4 gånger slutligen tystnade av förmodad utmattning så inträdde de stora lugnet, den absoluta vilan med ingen som helst teckning på något mobilabonnemang. Vi sov i ett vindskydd och vandrade i två dagar genom ett i stort sett helt orört vildmarksområde i stor vacker granskog över höga klinter och längs vidsträckta mossar.

28 maj

100092808_10220022866256837_9162540761479118848_ojpg
Utsatte idag kombon nya vedköket och jägarpannan från Muurikka för ett ”eldprov” med att göra kolbullar i fält.
Resultat: paltkoma

31 maj

Den förtrollande sommarnatten är här, den som man på inget sätt vill sova sig igenom. På väg hem från ett rapportpass, det är söndag och jag tar några minuter vid en sjö för att skölja bort Trump, corona och rasistiska dråp, om än bara tillfälligt ur min hjärnbarks vindlingar. Får ändå känslan av hopp. En Gråhäger passerar över himlen som ett eko från urtiden

2 juni

capere ad vesperam101092701_10220071623235731_3330497694937382912_ojpg

5 juni

Idag är en annan sommardag, när inte solen lyser eller blandvädret bullar upp fantastiska molnformationer och barock-dramatik. Idag är det lågmäld sommar på ett sånt där lite försiktigt sätt som åtminstone sätter mig i preteritum med den lätt rotsöta doften av dikesrenarnas Hundloka, det knappt förnimbara svirrandet av lågflygande Ladusvalor på distans och den mjuka övergången mellan järnoxidrött och det kompletterande omgivande gröna landskapet.
Palletten är så mild den kan vara så här års, Precis som jag kom ihåg.

I bland när jag är ute och far...
Förflyttas jag till någon slags litterära idéföreställningar, något som inte finns i verkligheten utan som utspelar sig i en roman inne i mitt huvud. platsen är i allra högsta grad fysisk och där, men inte jag, utan befinner mig redan i en känsla i det som inte syns. Här befolkar jag genast huset med människor som kanske är lyckliga eller precis tvärtom med mina egna idyller och föreställningar om ett annat liv på samma sätt som som de låtsaslekar som 11-åringen inom mig spelar upp som om jag fortfarande lekte med de som jag sedan länge glömt. Jag går in i huset i tanken och låter scener mellan olika människor spelas upp, ibland är jag med, ibland ser jag bara det hela som genom de skira tyllgardinerna. Det hela är så nära drömmandet fast jag är mycket medveten om jag står still vid en torpknut och inte ligger i en säng. Efter regnet kommer så småningom myggen fram och Jag sätter mig i bilen och åker där ifrån.102575414_10220105676687046_5760957746230747044_ojpg

6 juni

...för övrigt så är nog detta det mest nationaldagsfirande jag kan uppbåda i blågul väg. Skål och skit i den där diktatorgubben som är skälet till att vi firar.102762069_10220105957494066_7027231117974158547_ojpg

7 juni

Det går inte sova sådana här nätter.
När kvällsljuset sakta faller under den tidiga kvällen äter jag hastigt upp middagsmaten och ger mig iväg för att åter igen träda in i dessa tavlor. Lite som att passera gränsen för det reella och bli ett med fantasin. lite som Narnia, att kliva genom spegeln.
Den här lilla sjön blir kvällens berättelse där en råbock skäller lite skräckinjagande på andra sidan, en Lom ropar och en Gädda slår i strandstarren.
Hällmarksskogen är obeskrivligt röd i efterljuset och allt har blivit skugglöst

13 juni

Rapportredaktionens coronaisolering upphör från och med kommande vecka och vi lämnar Måsfamiljen på taket utanför de fönster där vi huserat. Tyvärr tycks den ha decimerats när en unge försvunnit.101692886_10220127466311773_6241907560434292090_ojpg

14 juni

Varje år vid den här tiden tar jag mig ut en sommarnatt för att smyga längs nån liten skogssjö och ta några kvistar av detta "måste" på midsommarbufféns mest centrala plats. Om jag stoppar några av dessa i ett bra rent brännvin hinner jag precis få den örtigaste och friskaste kryddning till de klassiska sillarna.
Serverad kall i isade spetsglas. Klockan är elva och det är fortfarande rejält ljust, himlen är som hallon och blåbär.

15 juni

Efter att ha åkt bil tre månader till och från stan känns det återigen spännande att utforska Stockholm med en kamera gåendes på väg från östermalm mot centralstationen. Skönt att få lite omväxling till de sommarsockrade naturbetraktelserna. Så lite sommar-street

20 juni

105048521_10220226292502366_8116584747513246535_ojpg
Vid midsommartid

26 juni

En varm kväll i juni på Lilla Sigtuna106132202_10220285319778011_3829537926219525492_ojpg

27 juni

Ibland får jag de där skuldkänslorna över att livet är på många sätt så bra. Skuldkänslor över att de finns de som har det så väldigt mycket sämre och jag inte är tacksam nog och att den stjärna som lyser upp min färd har ett väldigt milt sken. Detta funderar jag på då jag sitter och dinglar med benen på bryggan nere vid ån i min egen Sörmländska bakgårdsdjungel. Jag och Olle har varit och käkat middag på Byns bistro och suttit en stund i trädgården innan. "Please to meet you" sjunger Rosenfinken och jag sitter kvar 10 minuter innan jag varm och hel i själen går upp till huset igen.

29 juni

11 juli

Det där med julikvällar på våra stora öar, med ljuset och det flacka landskapet, med den ljumma havsdoftande och syremättade luften. Det är något med att dela detta med riktigt goda vänner.

21 Juli

Melankolins vägar
DE fuktiga men inte blöta eller leriga grusvägarna skär som minnen genom mitt inre. Likt breda grafitgrå streck delar de upp de stora floarna och myrmarkerna i norra Jämtlands inland i raka milslånga markeringar mellan de avfolkade byarna på åsarna.

21 juli

Landskapet är inte insmickrande charmigt i sin brukade avverkade skepnad. Det är inte ombonat eller turistbrochyrsvänligt, det är inte ens befolkat, Men det griper tag i mig, fyller mig med svärta, vemod och tillhörighet. Det är en livsnödvändighet, en påfylldnad av det jag andas och ur det grundämne jag bygger min existens.

22 juli

Jag har inget riktigt namn för det, kanske att nån kan hjälpa mig.
Det finns en estetik som sitter hårt i mig som jag ständigt dras till som egentligen behandlar saker som jag antingen finner skrämmande, okänt eller generellt har svårt för. Förfallna miljöer, övergivna byar, ytterkantsområden men det kan också vara ödsliga hyggesavverkningar, stränder döda av vattenregleringar. Ibland är de kanske ett sätt att bearbeta något, en del av mitt konstnärsskap, någonting som jag vill berätta, på mitt eget sätt.
Den här kalytan vid fjällfoten hade ett snudd på apokalyptiskt uttryck när jag fick syn på den i det sena ljuset som letade sig in under molnbankarna och över kanten på den jämtländska fjällkedjan i väster.
.

25 juli

Vädret är brutalt och oberäkneligt uppe till fjälls så vi kullkastar våra planer på en fjällvandring och ger oss ut i nordligaste av den mellansvenska skärgården på den fyrförsedda ön Örskär

4 augusti

Det blev en hemmadag. Ni vet en sån där åka till återvinningen, rodda runt lite i trädgården, fika, laga mat och ändå vara lite lat-dag.
Så detaljer ur ett villaliv.

6 augusti

Egentligen är Bohuskusten mig lika främmande som många av de landskap jag stött på utanför Sveriges gränser (Jag är faktiskt mer bekant med den Norska atlantkusten där jag som barn tillbringade veckor i någon av de hytter mina föräldrar hyrde för att få omväxling från de knott och mygginferno där vår ”sportstuga” i Jämtland låg)
Likväl så omfamnar den mig ögonblickligen med sina varma röda sensuellt mjuka klippor och i sina färgskiftningar som kanske snarast påminner om en avlägsen ökentrakt i kontrast till det furiösa havet som i solgasset bubblar och fräser i alla tänkbara blå nyanser närmast land för att plana ut som ett oändlighetens osynliga vildmark mot sin konvexa horisontgräns där det lånar paletten från himlen.
Att barfota vandra på dessa mjuka urtidsformationer får en att bitvis känna sig som en jätte där var skreva består av ett landskap i miniatyr och det gröna gräset det sipprande vattnet mellan gölarna i urbergets jättegrytor och blommande Strandastrar och Kamomill blir små egna vykort, men det får en att också känna sig väldigt liten där ens eget och kanske till och med mänsklighetens närvaro än så länge har väldigt liten påverkan på den ebb och flod och de ismassor som under årmiljonerna format denna kust.
Jag var här en gång i tiden under min studietid på konstfack och målade, och känner åter en obändig lust att åter studera färgerna i denna natur genom att undersöka dem i bland målarlådans färgpigment.




10 Augusti

Eriksgatan är över
...och den svenska semesterns sista dag går mot sitt slut.
Kanske kan det bli några lata dagar framöver med, men i morgon ställs klockan och rutinerna ska ska sakta matas in i medvetandet.
Tack! för en riktigt fin sommar allt till trots.
Jag inser att jag är en lycklig skit med en älskad familj och många sköna nära vänner som jag fått hänga med under en dryg månad.

11 augusti

Landskapet igen
Det som vi går och bär på som är förankrat i oss som om det vore en del av vårt genom, och det är olika för alla även om vi bitvis kan samsas om vissa generella drag i det som gör oss hänförda.
Vad har ni för landskap inom er?
Jag har i sommar vandrat i kuperad Bergslagsterräng med diamanter till tjärnar draperade av mörk granskog. Jag har cyklat på flacka stengärdsgårdskantade Öländska grusvägar som emellanåt öppnar upp sig som ett nordiskt savannområdet på sina karga alvar. Jag har gått över de mjukaste hårda med den stora atlanten som glittrande fond på den Bohusländska graniten.
Och jag har låtit mina ögon svepa över 100 tals kilometer av blå bergryggar från min vinddrivna position på strax över 1000 meter på ett Jämtländskt fjäll.
Allt detta ger en insikt hur fantastiskt vackert vårt land verkligen är och om hur jag inte riktigt kan värdera var någonstans jag helst vill vara.
Men om det nu var så att jag var tvungen att välja en plats ett landskap jag inte skulle kunna vara utan, om det vore något jag skulle sakna något som jag inte riktigt finner på andra platser, något som är så förknippat med mig och min barndom, mina tidiga äventyr, något som hemsöker mig i drömmar som ger mig energi och som får mig att vilja sätta ”ögonblicket” på en evighetens loop.
Det strömmande vattnet genom skogen, bäcken, ån, den lilla älven, platsen för mitt äventyrsland där jag fångade mina första guldglänsande Öringar, där jag smugit på bävrar, sett Strömstarar niga ikapp med strömvirvlarna för att sekunden efter dyka i och komma upp med en husmask från stenbotten. Men också platsen dit jag gick och går för att sätta mig på en sten när jag behövde samla kraft och fundera över något, lyssnat på rösterna ur det forsande vattnet lika sirligt infogade som vackra intarsior av ädelträ i en barockmöbel. Jag upphör aldrig att betrakta de sofistikerade ljusspel som sker när solstrålarna letar sig ner genom Alarnas bladverk och studsa mot det ständigt rörliga vattnet och skapa ett skimmer bortom det återgivningsbara.
Det finns något begränsat flyktigt över strömmarna, jag känner mig hemma filosofiskt i hur det ständigt är på väg någonstans, mot något större men alltid återvänder som nederbörd till dess källor i det kretslopp som är dess väsen.

16 augusti

Det där ljumma kvällsbadet i den lika ljumma augustikvällen.
Skogstjärnen står i lågor både av kvällshimlens färgspel och av fackelblomsternas höstprakt.
Det är fortfarande ljust vid åtta men det skymmer snabbt så skynda att bada, skynda att bada, dagarna svalnar minut för minut.

18 augusti

Åter ett sånt där bad bortom begriplighet.
I sjön Likstammens kristallklara vatten (med ett siktdjup på 7 meter den klaraste sjön söder om dalälven)
Ljumt lent och saliggörande
allt medan solen sänkte sig bakom skogsranden.

20 augusti

Att jobba hemma har sina sidor. Å ena sidan saknar jag mina arbetskamrater att få tjata, fråga, spåna, skratta med. saknar redaktionspulsen och ibland faktiskt den där känslan att komma in till Stockholm och befinna sig mitt epicentrum. Å andra sidan är det väldigt skönt att få stänga ner teams, mail och en radda andra programvaror när klockan slår sex och ta fyra steg ut i en vacker sensommarträdgård och bara sätta sig på en stol med något att dricka.

23 augusti

Har så smått börjat inlämna mig i arbetsrutiner, fastare tider, mörkare kvällar och lite mer begränsat improvisationsutrymme. Fast de finns andra som snart går en väsentligt osäkrare framtid till mötes

28 augusti

Ibland känns det gruvsamt att ge sig iväg norrut när man vet att vädret kommer att bli risigare temperaturen sjunka märkbart åsså möts man av den klara tydliga hösten och utsikten över ett magnifikt landskap som ännu inte riktigt har slagit över i rött. Älskar Jämtland mer än nåt annat svensk landskap och det är sen gammalt.
Bunnerfjällen.
Jämtlandstriangelns "oupptäckta" granne. Det är ett fint lättillgängligt massiv där de flesta av topparna är högre än Åreskutan och dalgångarna väl så dramatiska som runt Sylarna. Det är lättvandrat gott om fina tältplatser och i det närmaste folktomt, för den som nu inte gillar den massiva anstormning som triangeln har fått i dessa hemestertider. Vi gav det en chans nu i skiftet mellan sommar och höst, och även om inte allt gick som planerat så kommer vi att återvända, mer om detta senare.

1 september

Det är som om det inte riktigt bestämmer sig om det är sommar eller höst, löven är fortfarande gröna här precis som de delar av lägdorna som är slagna, det har heller inte varit någon riktig frost än, även om dimmorna nu mer är regel än undantag runt den Jämtländska sjön. Det närmar sig Älgjakt och Älgarna samlar sig på åkrarna närmast byn eftersom de vet att de inte får jagas där.
Vi ska ge oss upp på Bunnerfjället för ett par dagars vandrande och sitter nu vid frukost och försöker utröna om YR eller SMHI har mest rätt vad beträffar det kommande vädret. Det ser inte lovande ut men ändras ständigt och det sista som överger en är ju som bekant…
Men det finns tillräckligt med blått på himlen för att sy ett par sjömansbyxor så vi ger oss i väg.
Vi har en knapp halvtimme med bil till Handöl och därifrån ytterligare en halvmil till Bunnerviken i Ånnsjön där det går en ett relativt tydlig stig upp mot fjället. Den är inte alltför brant, lättgången och skogen i detta gigantiska 1200 kvadratkilometer stora naturreservat är storslagen med granar väl över 200 år och mossdraperade bäckraviner innan stigen så småningom ger sig in i fjällbjörkskogen för att så småningom klättra längs en trevligt forsande å och sakta försvinna bort bland renstigar där fjällhedarna tar vid.


Det är ungefär 12 km vandring upp till Bunnersjöarna och ytterligare 4 kilometer vidare upp till Bunnertjärn som ligger på 1200 meters höjd.
Halvvägs börjar det regna och vi ser på håll att de blygrå regnmassorna väller in i dalen likt en stum vårflod.
Efter ytterligare en timme vräker det ner och det finns ingen stans på heden att ta skydd så vi bestämmer oss att så skyndsamt som möjligt få upp åtminstone yttertältet för att kunna laga till lunch.
Jag hör i det här läget det synnerligen otäcka ljudet av tältduk som revas upp när vi så snabbt som möjligt försöker få fast det över aluminiumbågarna. Jag svär högt och tillber alla ont sinnade makter att ge dålig karma till tälttillverkaren. Får upp yttertältet men inser att om det fortsätter att regna kommer natten att bli riktigt blöt. SMHI flaggar nu dessutom för rikliga regnmängder under kvällen med inslag av snö i högre terräng (läs:här) men med en kortvarig frist i regnandet under några timmar. Efter att vi rådslagit med varandra så kommer vi fram till att vi får göra två dagars vandring på en dag och helt enkelt bryta lägret så fort vi fått i oss den frystorkade maten (Pasta Bolognese) och ge oss tillbaka när det blir uppehåll. Känns surt men ingen av oss har någon prestige att till varje pris sova ute. vandringen ner blir vacker och eftermiddagssolen glimmar emellanåt till genom de omgärdande molnbankarna. Själv har jag åt helvete för små vandringskängor ( mina 40 år gamla skalkängor) där cellgummit torkat ihop och uppenbarligen har krympt skon en par storlekar och gör sluttningarna nerför mer och mer outhärdliga så att jag på slutkilometrarna i stort sätt får backa nerför de kraftigaste branterna.

4 september

Med ett trasigt tält och ingen vidare lust att gå till fjällstationerna eller stugorna så får man vackert göra dagsturer. En väldigt trevlig sådan är att ta sig upp mot Storsnasen från Enafors, för övrigt en väldig fin anmarsch till de ”klassiska” Jämtlandsfjällen från norr med bara 2 kilometer från Enafors station till dit leden startar, vid bron över Enan.
Efter några flacka backar genom granskogen är man ute på de stora myrarna som är relativt bra spångande och man är bums ute i fjällterrängen och ser hur Storsnasen tornar upp sig framför och hur en glittrande fjällbäck har grävt sig ner i massivet och bildat en rad mindre vattenfall varav det största kallas silverfallet. Om man inte har alltför för bråttom och en lagom stor ryggsäck så tar vandringen ca en och en halvtimme, 5,5 kilometer som man nu ska ha en siffra på sträckan och egentligen brant först på slutet, upp längs fallen. Väl uppe på kanten till det översta fallet är utsikten hänförande mot Storkjølen i Norge, Skäckerfjällen i norr och Åreskutan i öster. Det är en utmärkt plats för en riktigt god medhavd fika och en lämplig vändpunkt om man gör en moderat dagsvandring fram och tillbaka och om man som mig älskar att göra många små stopp för att titta på nån blomma studera en vacker martall eller bara njuta av panoramat. för den som vill stanna finns ett utmärkt litet Pensionat nere vid Enafors.

8 september

För vart år blir jag allt mer främmande för de siffror som följer med, eftersom de har allt mindre och mindre att göra med vem jag är och hur jag definierar mig, inte för att jag på något sätt inbillar mig att jag druckit hinkvis ur ungdomens källa och oberörd har gått genom livet som en annan Dorian Gray, utan för att det helt enkelt inte har med mig att göra.
Jag har haft en underbar dag i medborgarnas tjänst och sedan förtjänstfullt slutat denna med sydafrikanska bubblor på verandan och därefter käkat korv och mos med en riktigt bra Tjeckisk lager. Konstaterar att året varit ganska bra om än annorlunda och att jag egentligen inte förväntar mig något speciellt av nästkommande mer än att jag ska ta tillvara och förvalta det på bästa möjliga sätt

9 september

Det var en onsdag i september... Jag stod på ett bekant utsiktsställe och spanade ut över överklass-savannen. Där nere vandrade de vanliga hjordarna av mellanhundsägare och Twillfitjoggare och en och annan riskgruppare. Klockan hade än så länge inte blivit så pass mycket in på eftermiddagen att högdjuren i sina Teslor samlats i dess ytterkanter för att få rusa av sig stress och testosteron innan de sedan återvänder till sina nästen med stuckatur i taket och Italiensk marmor runt sina Ilvespisar.
Vid återvinningsstationerna var det fortfarande glest, kanske hade fladdermussjukans härjningar drivit de fattiga utkantsmigranterna tillbaka till sina gamla jordar.
Solen var fortfarande så behagligt värmande att en del tog sig ut från ambassadvertikalerna för att få några minuter i stillhet innan de återgick till "viktig" aktivitet. Själv lämnar jag hyllan bakom mig och drar mig inåt för att delta till den allmänna beskrivningen av den 9 september 2020

10 september

Dagens Gärdet-skildring blir lite mer romatisk än gårdagens, lite så brittiskt sekelskiftesmåleri så där lagom salongsfähigt. Jag har nu snudd på dagligen på varit granne med detta stycke gräsmark, i snart 35 år, ända sedan de dagar jag tecknade, målade och drack vin på konstfack då det låg på Valhallavägen, till idag då jag dricker vin hemma men tecknar och skapar på SVT. (och föresten långt före dess i allehanda märkliga punkpestivaler och drakfestivaler)

12 September

15 september

Klockan är 06:30 den 15 september.
Jag är på väg genom morgondimmornas förlåtande landskap mot Linköping och det s.k. dubbelmordet. Det är precis så där vackert som en höstmorgon kan vara. Men innan dagen är slut så har jag fått ta del av en helt annan morgon som startade i sin vanliga lunk hos en helt vanlig familj där barnen var på väg till skolan, pappan till sitt datorföretag och mamman som mellan sina studier skötte marktjänsten hemma.
Dagen går brutalt ner i mattsvart ondska när den yngsta i familjen besinningslöst huggs ihjäl av en psykiskt sjuk yngre man som sedan försvinner under radarn i 16 år.
Familjen slås nästan helt i spillror, det är bara tack vare sin sammanhållning som man överhuvudtaget överlever och i dag kan sitta här i rättssalen och förhoppningsvis åtminstone kunna gå vidare på något sätt efter att detta är över.
Själv sitter jag bakom ett stort glasfönster och tecknar rättegången och kanske känner jag mer än vanligt någon slags skuld i att jag bara kan resa mig upp från min stol maila iväg materialet till redaktionen och sedan åka hem till min egen familj och fråga mina barn hur de haft det i skolan idag. Fast just idag kanske jag inte ska ställa den frågan utan bara ge dem en stor kram.

20 september

Septembersommar
Jag kan inte påstå att jag längtat efter att få hänga i kvarteren runt Sergelstorg och det är nu också länge sedan jag de facto passerade här, faktiskt inte sedan de där märkliga dagarna i början av mars då hela tillvaron tycktes sättas i gungning och insikten att en ny tid var i antågande blev uppenbar.
Jag hade en middag inplanerad för kvällen och tog ett tidigare tåg in till stan i det vackra septembervädret med någon slags underliggande tanke om att försöka göra en generell uppdatering kring statusläget i kungariket sett med mina ögon genom en kamera.
Det första som slår mig är ändå att det fortfarande är förhållandevis få människor för att vara en fredagseftermiddag som cirkulerar runt det svenska epicentrets glasfallos, men tillräckligt många för att ändå skapa den brokiga väv av röster och rörelser som kännetecknar ett storstadshjärta. Förvånat blir jag som ett barn på nytt och går på upptäcktsfärd bland Hötorgs-skrapornas takterasser och hängande trädgårdar. Ser Stockholm ur ett helt nytt perspektiv, postcovid. Jag slår mig ner på en av de större bänkarna vid rondellen Sergel/Sveavägen och bara låter allt passera. En kvinna som är yngre än mig men som förmodligen aldrig kommer att uppnå min ålder slår sig ner och frågar vad jag tar för bilder, berättar att hon gått en fotolinje på en folkhögskola men att sedan annat kommit emellan. Jag tänkte först fråga om jag fick fotografera henne … men hela hon var ett så stort smärtsamt ärr av tillvaron att jag ryggade. Hon såg sorgesamt på mig och mitt tvivel och sa – Men du! ha det fint! så gick hon (såg henne senare på sittande på knä med en annan olyckssjäl på gatan mitt i vimlet av fredagsmänniskor på Drottningatan) Jag reser mig upp stöter till en annan kvinna ber om ursäkt och får ett skevt leende till svars från Sveriges kulturminister. På diagonaltorget (Sergel) delar en väckelseförsamling ut gratis biblar till ett gäng folkölsdrickande rastas med kolossala Crowns (stickade mössor) en man spelar Amazing grace på trumpet som på nåt konstigt sätt gifter in som en cool remix med den världsmusik som en Dj lirar på andra sidan torget för att fira att kulturhuset återinvigs. Jag går mot Hötorget, över allt går det runt byggnadsarbetare som nån slags neonsmurfar och försvinner in i diverse byggfuttar i det ständigt pågående bygget av den nya s.k. sergelstaden.
Konserthustrappan denna pålitliga institution är de små informella mötenas estrad som den har varit i snart ett sekel, små kvartssamtal som hålls företrädesvis vänner emellan. I stånden framför ropas allt mellan himmel och jord ut till det sedvanliga ”halva priset”. Tar Drottninggatan tillbaka till torget inser att var sak som sker på de där svarta och vita triangelfälten blir en händelse en performance en förställning vare sig man vill eller inte och från dess balustrad betraktar jag åter igen en serie av små berättelser. Jag måste verkligen säga att jag är fascinerad av denna plats men lycklig i att kunna åka ifrån den. Men först en middag med kära vänner

22 september

24 september

Att vakna upp en morgon se ut genom sovrumsfönstret och inse att världen där ute bär på en berättelse som aldrig förut har förtäljts och som nu jag måste berätta även om den är så vag att det blir upp till betraktaren att själv fylla i luckorna. Men kanske är det just så den blir en historia, en sägen, befolkad av väsen som egentligen bottnar i var och ens personliga förmåga att framkalla fantasier och låta de ledas av viljan till en handling.
Min story tar sin början just här, i de dimmiga konturerna av ett mellansvenskt landskap, ett landskap som bildar fond för ett parallellt tidlöst universum, där dimman precis som mörkret kan maskera det uppenbara, vilket genererar de unika händelser som vi alla går och bär på, på samma sätt som de drömmar vi hade innan mobiltelefonens väcksignal ryckte bort dem och där snoozen och dagens vita brus förvandlar dem till aska.
Var den slutar vet ingen…än. Kanske den aldrig slutar, men den börjar.
Det var en gång...

28 september

Håldagar!
Om man som mig jobbar oregelbundna arbetsdagar och ofta ganska sent blir det ibland en ledig dag mitt i ett arbetssjok men eftersom jag ofta jobbar kväll emot och tidigt efter så blir det just håldagar, som nån slags lång lång rast för att få andas och vila.
Dagens håldag, företog jag efter att ha sovit ut med en för mig typisk liten skogspromenad i närskapet, och minsann hade ändå inte den senaste nederbörden fuktat upp marken tillräckligt för att förse mig med både Karl-Johansvamp och Kamfingersvamp.
Kamfingersvampen är en av mina favoriter särskilt om man steker den relativt hårt i smör och olivolja med rosmarin, vitlök och peperoncino och vänder ner den i nån form av pasta lunga (typ spaghetti)strösslar rejält med parmesan och till detta ett glas sicilianskt vitt bordsvin.
I morgon loggar jag på systemet igen

30 september

Att ständigt försöka finna något som vill berätta något för mig, som påkallar uppmärksamhet, som kräver lyhördhet och att jag är beredd.
För sanning och säga så är det inte jag som finner bilderna de är de som finner mig och jag tar tacksamt emot.
Idag var det ett av Drottninggatans lejon som blåögd kisade mot mig i morgondiset.

2 oktober

Brittsommar, detta klara fönster av ekande sol och mjuk värme mitt i det pågående rusket. Ni märker hur jag uppehåller mig kring ordet sommar fast jag egentligen är en surpelle som tycker att sommaren är över när solen går ner före nio och fruktträden börjar ge avkastning.
Nåja! Det finns något väldigt avspänt den här tiden på året trots att de mesta rullar på högvarv (även ett år som detta) kanske är det just vissheten av att de är vardag och att det är långt till nästa gång som gör att vi faktiskt stannar upp i steget lutar oss tillbaka på en bänk eller trappsteg blundar in i solen och minns.
Hur vi fast vi känner oss lite kulna ändå tar första glaset på uteserveringen innan vi går in och spenderar resten av kvällen, hur vi liksom i en mässa till höstens lov samlar våra godaste vänner till en ”sista” grill och hur vi ändå ser på tiden då träden åderlåts på klorofyll som en slags årstidernas dessert, vackert upplagt med en bitterljuv sötma.
Ett axplock bilder från de senaste dagarna av temporärt obeskymmer som en punktering i raden av måsten.

3 oktober

Från krogen till skogen.
Dagsformen bestämmer vilken miljö som skildras. Just idag sökte jag mig ut och innåt för att leta rätt på oktoberskogen.
"Vi uppsöker gläntornas ljus
och bor till en del i städer
där vi är oss själva.
Ändå är vi vad vi är
ett granskogsfolk"
Harry Martinsson

13 oktober

Solen har sin gång
I tre decennier har vi rest runt, ätit gott, druckit rimligt och pratat i massor, om högt och lågt, om succéer och om fiaskon. Vi har tecknat och spelat kort och vi har skrattat långt mycket mer än vad vi gråtit och allt har vävts samman till en vacker berättelse om manlig vänskap. Tack älskade bröder för allt som varit och det som komma skall.
I detta lite speciella år har vi åkt så mycket utomlands vi kan inom sveriges gränser och hängt på sydöstra Gotland

Det finns ändå något konservativt lite gammalmodigt med fem män i medelåldern som oavhängt sin politiska hemvist finner det värdigt att i mitten av oktober cruisa runt på gotländska grusvägar i en gammal Jagga i jakt på känsla.
Romantiskt? ja i allra högsta grad!

15 oktober

Grannskapet stod för middagen.
Tranbär från en mosse vid Alsjön tidigare i dag, Karl Johan svamp från samma område. Potatis från landet och rosmarin och basilika från verandan. vildsvinssteken från Sörmlandsskogarna. #närproducerat den tjeckiska oktoberölen undantagen

22 oktober

Det västgötska skogslandskapet i all sin tidlöshet, har nog allt lite av ungdomens källa över sig tänker jag när Ingrid 91 rusar i från mig i de bergiga uppförslutorna i jakt på trattkantareller.
Oktober är mossornas månad, under ingen annan månad på året är skogen så djup och så grön.

– Pax för att vara Cruyff
– Jag är Neeskens
– Okej, Gerd Muller
– Rivelino
Vi är ett dussin10-12 åringar som delar upp oss och tar spelarnamn efter det lag vi spelar, ingen vill vara Staffan Tapper. Priset vi spelar om är en påse bullar från någons morsa och tetror med festis.
Inga vuxna som står vid sidan och ger ”coachning” Vi slår tåfjuttar rakt i målet men säger att vi skruvar dem som Rivelino, gör panterräddningar som Ronnie Hellström och finter som Johan Cruyff. Vi leker fotboll samtidigt som vi spelar, ibland i nån kamrats regi ibland vår egen. Ingen är speciellt begåvad men alla är med och får vara stjärnor.
Sedan på hösten började vi spela fotboll på skolgymnastiken, då dog något.

24 oktober

Varje gång jag tar lite extra tid på min promenad mellan arbete och tåg blir det som om jag undersöker något, litar på intuitionerna att finna något. Försöker se tiden i detaljerna av en stad genom sökaren, försöker fånga det jag bara anar i ögonvrån och frysa 5 hundradelar av en sekund av det som passerar mitt liv. Torsdagen den 22 oktober, Stockholm.

25 oktober

Idag blev den en riktig söndagsmiddag.
Norna har flytt pandemiernas Uppsala och pluggar hemma några dagar så vi passar på att skämma bort henne med renstek, potatiskroketter med citroncest och västerbottenost ( finpotatis från landet) egna polkabetor och karljohansvamp, Tranbär som vi plockade tidigare idag rörda med råsocker i en panna och till detta en rejäl rödvinssås.

29 oktober

Vi närmar oss slutet på färgernas månad då paletten snurras i 180 grader och lövträden visar hela spektrat och inne i djupet av barrskogen skimrar mossorna som smaragdgröna sammetsmattor. Snart kommer allt att bli monokromt då höststormarna och den första bitande frosten med påföljande snö gör hela alltet monokromt. Idag toppade temperaturen en bit över 10 grader och allt var stilla. Som gjort för en utflykt i närskapet.

30 oktober

Vaknar relativt tidigt, ser ut i det fuktiga grådiset och tänker, jomen det här kan bli en fin dag.
Dis och dimma kan vara magi om man ger sig ut för att skildra landskap, allt bäddas in, isoleras, skapar nya bilder. Jag åker iväg till ett närbeläget naturreservat "Misätters ekhagar" och går runt bland jättar som stått där sedan Sverige blev reformerat. Var och en av dessa, individuella varelser som med sina fårade knotiga grenar fångar upp hagmarken och gör anspråk på dess ägande som bara en ek kan.

Herrskap och folk
Och allén av ädellöv som leder mot de krattade grusplanernas domäner där en Porsche Cayenne står snett parkerad mot den runda rabatten i mitten och en setter springer runt sin husse som är klädd i tweed med en Barbour rock ledigt hängande över axlarna.
Vägen viker av strax innan så jag slipper få de där blickarna på mig av att vara på helt fel ställe och skämmigt sakta få backa ut från singelgruset.
Sörmland är fulla av dessa Corpes de logi där de flesta nu i och för sig har införskaffat stora järngrindar på behörigt insynsskyddat avstånd från gården.

" Mot okänt mål
Vi är renliga utav oss i vårt land
Fast det luktar lite skit om en och ann
Men det löser sig till slut om man bara härdar ut
För man vänjer sig vid lukten efterhand
Och om du bara kniper käft och tiger still
Knogar på och ligger i och bjuder till
Handlar rätt och visar vett och håller tätt med vad du sett
Kan du säkert klara några vändor till"
Naturligtvis är det Allan Edwall

När dimmorna belägrar nejden skapas minimalistiska landskap. En slags dov estetik, där "less is more " bilderna stockar sig i kamerasökaren. Jag måste ju ändå säga att jag gillar det här novembervädret, eller rättare sagt,lärt mig att gilla det.

Fortsätter med bilder i serien: "Det spelades bättre boll..."
När det slutas spelas fotboll så är det på något sätt också det yttersta tecknet på att något är riktigt galet. Den ultimata kulturskymningen, om denna världens största lek överges är det som när ögonen täcks med en opal hinna och vitalitet, närvaro och livslust försvinner hos en gammal människa och allt bara blir en palliativ väntan på det sista.

bland har jag en idé om att mina bilder är en illustration, en filmaffisch eller kanske ett bokomslag till en berättelse som var och en som betraktar, själv får sätta ihop i sin egen fantasi, det bör alltså finnas något längre in i bilden, något bortom de synliga pixlarna som triggar.
Vad som händer här eller längre in i bilden är alltså inte min sak att avgöra, men jag gillar tanken att någon annan ser det

5 november

Var dag har en historia att berätta , även om den bara består av en liten promenad i grannskapet. Kanske är de i dessa tider av isolation vi lär oss att se vad som faktiskt befinner just utanför ytterdörren. Lite som när man va liten, äventyret finns överallt, det exotiska ligger i inte i hur långt vi åker utan i hur brett vi tänker.
Dagens bilder är enkla men ändå med lite upptäckarkänsla.

15 november

När jag tog mig runt i den Sörmländska novemberdagen var fortfarande gatubelysningen på trots att jag just bytt kanal från högmässan på P1, och just till trots är det ändå något med detta begränsade fuktmättade dagsljus som gör mig upplyft, kanske för att det är ett ljus och att om jag inte befann mig här ute så skulle jag inte ens märka det innan eftermiddagen slår ner som en kolgrå bomb och gör mörkret ogenomträngligt och all vistelse utomhus meningslös utan en riktigt stark pannlampa.

Fortsatt i november
"Denna bländande frånvaro av ljus"
för att citera den arabiske författaren Tahar Ben Jelloun

21 november

Jag har en tung molande huvudvärk som inte riktigt ger sig fast jag matar på med Ipren© och kaffe, Ligger framför TV:n ( okej vi har ingen riktig tv utan streamar via cromecast) och halvglor på ”Vinterstudion”, känner mig lite rosslig i halsen men ingen feber. Ja ni fattar! precis så där höst-illa som en man i min ålder kan va utan att vara så sjuk att någon egentligen tycker synd om sig. Fönstret ut mot gatan motsvarar precis den sinnesstämning jag är i, regnet rinner i sakta ilar längs rutan likt pärlor i grått glas och man gitter inte ens titta ut. Öhh...usch
I går var en helt annan dag även om mitt fysiska jag redan då visade tecken på funktionsbegränsningar med huvudvärken och hostan, men jag var ändå ute i det kalla klara och jagade ljus runt om i mina häraden. Och sånt ger märkligt mycket energi även om den kroppsliga Barometern pekar kraftigt neråt. Solen rör sig längs en flack bana som ideligen spelar sitt ljus mellan trädstammar och torptak längs de grusvägar jag färdas. jag stannar till vid några tillfällen och kliver ur bilen går några hundra meter bara för känslan att gå längs den upplysta stigen ( Sendero luminoso) för att använda en gammal vänsterklyscha. Några bilder tar jag också innan jag åker tillbaka hem och bäddar ner mig i min gubbförkylning.
I morgon lovas Novembersol igen. kanske tar jag mig ut och kan låta solen i alla fall skenbart ersätta värktabletterna en stund.

23 november

Mörkläggningen fortgår även om ett sällsynt besök av en allenarådande sol ger den typen av livgivande injektion som en god kopp kaffe kan göra efter en sömnfattig natt.
Och ja må ju säga ett det är också en ynnest att bara ha 15 meter från trädgården ner till glittret i Sigtunaån. Hörde dessutom av en "skådare" att de sett Kungsfiskare, så jag går väl ner en liten stund och låter solen värma mitt ansikte även om det är en chimär och ser om jag får syn på juvelen.

25 november

Varje samhälle med mer än en kyrka och en bensinstation har i sina utkanter ett övergivet torp eller lada som efter några decennier i träda blivit ett slags tillhåll för det sunkiga det amoraliska, ett ställe dit traktens barn och ungdomar i sin jakt på det otillåtna uppsökte, ibland av ren fascination och nyfikenhet och ibland för att utforska det förbjudna, förflytta gränser bortom det anständiga.
Under mina barndomsår på sjuttiotalet var dessa stugor oftast där någon av traktens särlingar, människor i marginalen bott och som sedan antingen av kommunen tvångsförflyttats till någon av de nybyggda ”pensionärslägenheterna” inne i samhället eller helt enkelt gått och dött. Det var människor som ”blåhåringen” som bodde i en timrad koja med ett dussintal stora hundar för att bättre hålla värmen under vintern och som färgade sitt gråa hår med methylenblått. Där var Nisse Flint som bodde i ett annat ruckel till stuga där han höll den dagliga fyllan i schack med vad han kunde finna på bensinstationen och ändå levde till sin 80-års dag med levervärden som en 35-åring, där var Hoppsan och Korpen och Vråken, människor på samhällets utsida som endast efterlämnade små gistna bostäder som ingen ville kännas vid efter deras frånfällen.
De av dessa som låg närmast samhället blev nåt slag inofficiellt gömme för diverse skymningsaktiviteter. Där kunde man hitta högar med porrtidningar i svartvitt där mittuppslaget, det enda i färg var ohjälpligt igenkladdat. Där låg drivor av mellanölsburkar från Till-bryggeriet, tomma ciggpaket och spår av de äktenskapsbrott som begåtts i form av artefakter från Adamson-automaten vid BP. På de spruckna kakelplattorna i köket hade någon skrivit ”Kilroy was here” med kol från vedspisen och på golvet låg tomma tuber av Solution som sniffats. Allt andades smuts och vuxenspänning och var nån slags kittling som Jag som 13-åring storögt betraktade, som att titta in i värld som jag inte ville in i men ändå var nyfiken på.
Dessa förmultnande torp har sedan agerat kulisser i en del av de fåtal mörka drömmar som jag haft.
Idag finns intet kvar av dessa, möjligen en murstock och nån stengrund. Kanske brann det opp nån gång på 80-talet när det lokala brandförsvaret gjorde en skarp övning, eller helt enkelt mejades med marken av nån markägare som tröttat på åsynen av det. Och ingen kommer att minnas eller prata om dem om vad som skedde bakom dess väggar.
Nu är det nya torp som gått samma öde till mötes. som huserar en ny generation som gör nya hyss i marginalen. porrtidningarna är borta och de äktenskapliga snedstegen är inte längre lika stigmatiserat. Men känslan av ungdomlig vilsenhet och dragen av destruktion finns där men istället för tomma mellanölsburkar är det nu tomma burkar av sprayfärg och någonstans känns ju detta ändå mer kreativt. Så jag är hoppfull!

26 november

SKOGEN
Vad är det man säger nu igen?
Man ser inte skogen för alla träd. Kanske är det så att skogens sanna storhet uppfattar man inte när man befinner sig i den, såvida man inte lägger sig ned i mossan och spanar upp bland trädkronorna , då blir förvisso träden mäktiga men fortfarande inte skogen.
Skogen är som ett helt eget väsen och då i synnerhet granskogen som jag måste säga är den skog som går djupast in i just min kropp.
Tallskogen är hög och villande, rödbarkad och frisk, den är som en marsch som visslas glatt, utposterad som ett fotbollslag vid avspark. Den är ljung, den är hed, den är mo, öppen som ett bönehus. Den är rak och ärlig
Björkskogen är som en saga, grönskimrande blond och som vackrast när solen aldrig går ner, smäcker och finlemmad i syd, krokig och karaktärsbyggande i norr.
Bokskogen är resan till någon annanstans och jag beundrar den för den vildvuxna park jag ser den som, likt illustrerade barnböcker på andra språk.
Men granskogen är moderskogen den evigt gröna omslutande, den rikast möblerade skogen som befolkar de djupaste ravinerna som sällskapar de väldigaste flyttblocken övervakar de grönaste mossorna. Det är skogen som ger skydd när höststormarna driver in, skogen som i fjällbranternas myckna nysnö bygger iden till de vilsnaste ungbjörnar och dag-gömmor för mård, ekorrar och järpar, skogen som under midvinterns stillaste och kallaste dagar skapar en arme´ av vita gnistrande fotsoldater där tystnaden är smärtsam och där sedan natthimlen böljar av gardiner i cyan och smaragdgrönt.
Granskogen är de små individernas skogar, den uppstudsiga Gärdsmygen, Skogslämmeln och den exotiska Nornans hemvist.
Granskogen är skogen, såsom vi känner den.
Men hur var det nu med skogen och alla träd, jag tror man måste se skogen med alla sinnen, att se den utifrån och känna den inifrån.
Det är först när man ser skogsranden från ett kalhygge man på riktigt förstår vad som gått förlorat. Det är först när man betraktar den från en höjd man ser dess utsträckthet och det är först när man gått vilse i den man förstår dess själ.

5 december

13 december

Tänkte att jag lägger ut de bilder som kom till när jag skrinnade runt på de jämtländska isarna kring Lucia. skickar med en färdrapport för den som är intresserad.
Under en månads tid har dagsljuset varit så obefintligt att våra gamla trotjänare i sina krukor i fönsterna när på har dött, det är bara med dyra lampor med massor av lumen som vi lyckats bromsa gulnandet och bladavfallet. Och för att göra en lång historia kort, där befinner även jag mig, i ett stort behov av att tanka energi någonstans ifrån.
Jag hade pratat lite löst med Kristian Hötzendorfer om att, om det blev läge att åka skridskor någonstans norrut så skulle vi sätta oss på ett tåg och lite på vinst och förlust leta upp isar.
Vi läste is och väderrapporter, kollade tåg, hyrbil och boende under veckan som gick. och på onsdag såg det tillräckligt lovande ut för vi skall tordas boka upp det hela även om det fanns en del tveksamheter kring åkbarheten på sjöarna i Västjämtland
Torsdag tog vi nattåget upp till Östersund hämtade en bil på OKQ8 och gav oss iväg västerut mot första sjön som hade isspanats av folk dagen innan, Ottsjön en dryg mil från Undersåker och stod på is klockan 09:00 på morgonen. Vi gled ut i ett tunt lager snö som lagt sig på isen som ett flor och inte hämmade åkningen nämnvärt och den där bubblande känslan som inträffar varje år man första gången står på skridskor infann sig, vi hade dessutom en anings medvind och till det kom känslan av att trots det ganska molniga vädret ändå se ljuset, himmelsskiftningarna och fyllas av det.
Efter några kilometer passerade vi ”ridvadet” en lång sandbank som sträcker sig över sjön som gammalt tillbaka nyttjades som genväg för rida över sjön. det nyssnämnda snötäcket dolde självfallet dessa stråk av sand och jag fick tvärstopp och slog mig rejält i fallet och spräckte förmodligen nåt revben på vänster sida. Längre in hade ett stort stycke av sjön blåst rent och vi hade nu en rejäl yta att snabbt i den tilltagande byiga vindenmellan fjällen glida med (som naturligtvis redan där ger vetskapen om en alls inte lika gynnsam färd tillbaka). Vi träffar två andra skridskoåkare från huvudstadens stora klubb och gjorde sällskap in längs Vålån till den tog slut och blev till öppet vatten, vi tog där den obligatoriska ”Fikan” och pratade på det där sköna otvungna sättet med människor som man aldrig sett förut, som är så typiskt bland skridskoåkare.
Vi tog oss tillbaka till den östra stranden där ett Luciatåg hade ställt upp sig bredvid vindskyddet och eldstaden och livligt poserade. En fin samling blivande friluftsentusiaster guider och ledare från Hållands folkhögskola. Vi sätter oss i bilen för att köra de 5 milen till Ånnsjön för att där avsluta dagen vid de norra sjöbodarna och försöka oss på att ta oss upp längs meandrarna i Haraån en 2-3 kilometer genom fågelskyddsområdet. Ottsjön i all ära men massiven bakom Ånnsjön är nog de mäktigaste fjällen i Jämtland med Bunnerfjällen Getryggen tväråklumpen och snasahögarna. Det är ganska trögåkt på den här norra sidan av sjön och jag är ganska trött när vi kliver av isen strax efter fyra. har varit en lång dag.
Vi bor på det lilla och vackert belägna Pensionat Enaforsholme. prisvärt och gemytligt.
Dagen därpå är vi nyfikna på om ryktena är sanna om att södra delen av Ånnsjön ska bestå av snöfri svart kärnis. de flesta rapporter är ju från den norra delen och inte njutbara.
Och så som i en dröm uppenbarade sig detta fjällnära salsgolv som bara på några få ställen hade drevade mattor av snö. Ringde en kamrat som jag sett på tåget som skulle upp och åka skridsko i Åretrakten och bad honom ändra planerna för detta vill nog ingen missa. Vi åkte ett större varv upp mot den stora ön mitt i sjön och till baka och fortsatte sedan strandnära längs den södra stranden och genom den klara isen skymtade man här och där röding som pilade fram vi skrinnade någon mil bort mot Rekån som vintertrolsk i krumbukter skar in i Vålådalens Naturreservat ett av sveriges största. vi följde ett lodjur som traskat längs isen in bland bäverfällen och rasade granar in i storskogen och ända upp till den första fäbodvallen där isen tog slut och den första forsen började. Mina vänner Örjan och Anna hade slagit följe upp hit och detta blev ett givet fikaställe. Hemfärden blev den klang och Jubelföreställning som man kan ana när midvinteraftonens färger exploderar i violett indigo purpur och orange och med hela fjällvärlden framför som breder ut sig i ett obeskrivligt vackert panorama. Skridskoåkning blir inte mycket fagrare än så här.

17 december

Vintern I Sörmland är inte så där Elsa Beskowsk som man kan önska. Men den är inte helt utan "mood" utan har sin egen berättelse där det är upp till en var att fylla i med sin egen fantasi.

Jag kan inte riktigt värja mig för dessa dystra stråk av odefinierad mörkerårstid, på något sätt skrämmer det mig i hjärtat, men tilltalar en del av själen. Kanske är det så att även den ruckligaste av byggnad blir nån slag tillflyktsort i den ogästvänligaste av tid, visuellt sett.

24 december julafton

Det finns något förunderligt med julafton i alla fall! Det var som om vi var belägrade, belägrade av nåt illvilligt som vill förhindra allt som ändå är fröjdefullt med julen. Glögg hos grannar, jullunchen på jobbet, en Guinness på en pub i julklappsinköpandet, småpratandet kring nyårsplanerna med bekanta på stan. och massor av goa kramar bland vänner. och lägg då till den grå drypande filten som liksom täckt allt och hindrat sol och snö att få färga in själva julstämningen. Och då dan före dan, när allt såg som absolut tristast ut föll stapeln i termometern, skingrades molnen och i trollslag gnistrade omgivningen som en julspalm Klockan i kyrkan på andra sidan sjön ringde in jul och... solen sken.
Det var precis det andningshålet vi behövde.
Vi packade en korg med en glöggtermos och skumgrisar och begav oss till ett berg. Tänk att det blev en riktigt fin jul i alla fall.