Den öde våren
Vråken vränger sig av stolpen,
Tranan spattigt trampande i kanten av odlingen där det sista av snön ligger kvar i norrskuggan.
Jag kör som vanligt planlöst kring, passerar ställen som jag gjort ett dussintals gånger men ser den här gången i ögonvrån att ett fönster har gått i mangårdsbyggnaden att något hänt, att det levande tycks ha övergett ännu ett hus i dessa trakter.
Så jag parkerar bilen på gårdsplanen tar med mig kameran som doktorn ett stetoskop liksom för att undersöka statusen för att återigen hinna bildgiva detta stycke svensk allmogehistoria i periferin, innan det försvinner bort och i bästa fall blir en notis och några svartvita foton som en svårfunnen PDF på någon hembygdsförenings hemsida. Jodå min sida är lika svårfunnen men blir kanske ändå ett komplement, ett slags fri berättelse, en fantasi som tar avstamp i något okänt som jag inte vet något om, men tar mig den konstnärliga rätten att använda som fond till min historia.
Kanske någon rättar mig och lägger till ännu ett lager av vetskap och skrönor, förhoppningsvis, men fram till dess så finns bara mitt… Det var en gång ett ställe i Sörmland