Återgå till blogg
Den öde våren

Vråken vränger sig av stolpen, 

Tranan spattigt trampande i kanten av odlingen där det sista av snön ligger kvar i norrskuggan.

DSCF2690-RedigerajpgDSCF2671-PanojpgJag kör som vanligt planlöst kring,  passerar ställen som jag gjort ett dussintals gånger men ser den här gången i ögonvrån att ett fönster har gått i mangårdsbyggnaden att något hänt, att det levande tycks ha övergett ännu ett hus i dessa trakter.

DSCF2724-RedigerajpgSå jag parkerar bilen på gårdsplanen tar med mig kameran som doktorn ett stetoskop liksom för att undersöka statusen för att återigen hinna bildgiva detta stycke svensk allmogehistoria i periferin, innan det försvinner bort och i bästa fall blir en notis och några svartvita foton som en svårfunnen PDF på någon hembygdsförenings hemsida.  Jodå min sida är lika svårfunnen men blir kanske ändå ett komplement, ett slags fri berättelse, en fantasi som tar avstamp i något okänt som jag inte vet något om, men tar mig den konstnärliga rätten att använda som fond till min historia.DSCF2681jpg

Kanske någon rättar mig och lägger till ännu ett lager av vetskap och skrönor, förhoppningsvis, men fram till dess så finns bara mitt… Det var en gång ett ställe i Sörmland

DSCF2630jpg
Lyckopiller och hettande kinder

En del dagar tar tungsinnet över... och hela världen ligger i skugga. För mig så är brytningen mellan vinter och vår en tid då jag helt obegripligt brukar dala ner i källarplanet och mycket av det jag företar mig brukar kännas tämligen meningslöst, självkänslan darrar en aning och självförtroendet får jag be om bland vänner och en stackars familj.
Emellertid så  finns det botemedel och i mitt fall nån slags prozak på fruset vatten, en dag på is  tillsammans med en god vän som jag inte pratar med utan egentligen bara åker skridskor med och samtidigt låter den frusna marssolen lägga ett bitande rouge på kinderna gör ändå att demonerna håller sig på armlängds avstånd och att när solen börjar leta sig ner mellan trädtopparna så känns det ändå aningens ljusare.

En  njutbar vinterdag... men lite trasslig is

I våra trakter finns några små pärlor till vildmarkssjöar, sådana sjöar som saknar allmänt vägnät och bebyggelse på det stora hela. Sjöar där Havsörnar och Fiskljusar  hänger och där det inte sällan hörs ett "Boo ho" från klippkasterna i det småskurna landskapet när Berguven håller hov. Här är sjöarna näringsfattiga och saknar vass i större omfattning och lövskogen har fått ge vika för Tallarna som knotiga kryper längs de omgärdande klipporna och på hällmarkerna  runt sjöarna som troll på jakt. Vi är ute och "spanar" d.v.s letar is för eventuell tur under morgondagen, men nattens regnande och sedan snöande på redan våta isar har bildat en besvärande knottrig skorpa som avsevärt begränsar njutningen av åkningen. Men de är också en del av denna sport, förra helgen en makalöst medvindsdans över den kalla stålparketten, idag snöfräs runt pjäxorna och en blästrad sockersmet som tillåter färdvägen men begränsar framfarten.