Återgå till blogg
Den öde våren

Vråken vränger sig av stolpen, 

Tranan spattigt trampande i kanten av odlingen där det sista av snön ligger kvar i norrskuggan.

DSCF2690-RedigerajpgDSCF2671-PanojpgJag kör som vanligt planlöst kring,  passerar ställen som jag gjort ett dussintals gånger men ser den här gången i ögonvrån att ett fönster har gått i mangårdsbyggnaden att något hänt, att det levande tycks ha övergett ännu ett hus i dessa trakter.

DSCF2724-RedigerajpgSå jag parkerar bilen på gårdsplanen tar med mig kameran som doktorn ett stetoskop liksom för att undersöka statusen för att återigen hinna bildgiva detta stycke svensk allmogehistoria i periferin, innan det försvinner bort och i bästa fall blir en notis och några svartvita foton som en svårfunnen PDF på någon hembygdsförenings hemsida.  Jodå min sida är lika svårfunnen men blir kanske ändå ett komplement, ett slags fri berättelse, en fantasi som tar avstamp i något okänt som jag inte vet något om, men tar mig den konstnärliga rätten att använda som fond till min historia.DSCF2681jpg

Kanske någon rättar mig och lägger till ännu ett lager av vetskap och skrönor, förhoppningsvis, men fram till dess så finns bara mitt… Det var en gång ett ställe i Sörmland

DSCF2630jpg
Lyckopiller och hettande kinder

En del dagar tar tungsinnet över... och hela världen ligger i skugga. För mig så är brytningen mellan vinter och vår en tid då jag helt obegripligt brukar dala ner i källarplanet och mycket av det jag företar mig brukar kännas tämligen meningslöst, självkänslan darrar en aning och självförtroendet får jag be om bland vänner och en stackars familj.
Emellertid så  finns det botemedel och i mitt fall nån slags prozak på fruset vatten, en dag på is  tillsammans med en god vän som jag inte pratar med utan egentligen bara åker skridskor med och samtidigt låter den frusna marssolen lägga ett bitande rouge på kinderna gör ändå att demonerna håller sig på armlängds avstånd och att när solen börjar leta sig ner mellan trädtopparna så känns det ändå aningens ljusare.

Att vara stålskodd på fruset vatten

_DSF9678-RedigerajpgFå om något sätt att färdas ger en sådan känsla av frihet än den att med långfärdsskridskor ta sig igenom ett landskap som under övriga delar av året är stängt  (med undantag av möjligen kanotister) Att få access till dessa undangömda vikar med fallna torp, små öar i vildmarkssjöar bortom vägnätet och de pampiga herresäten som visar sina fasader mot sjösidan där vi sommartid stoppas långt långt från huset från landsidan där bestämda påbudsskyltar och en kilometerlång allé ger utrymme för en fantastisk upptäckarglädje. Att få hela den rymd som ett större vatten ger och att färdas över detta i ett meditativt rörelsemönster som ett kroppsligt mantra mot obruten horisont på ett fruset hav ger snudd på religiösa upplevelser