Behovet av nya prylar för nya landvinningar

Jag är inte på något sätt en  extrem "prylmänniska" men nu och då så tycker jag att jag kör fast  i mitt fotoberättande. ibland räcker det med att gå in och inspirationsknarka på nätet och kolla upp nån skön bildskapare eller nån you-tube tutorial och testa lite ny teknik.men ibland så räcker inte detta utan jag måste hitta nån liten gadget eller kanske nån liten ny glugg. Nu föll det  på att köpa en bra blixt frö att kunna hitta en nyingång till bilderna och idag har jag varit ute och testat


_DSF9256jpg_DSF9264jpg_DSF9248jpg_DSF9237-Redigerajpg
Den årliga rullgardinen dras sakta ner

Om jag kvickt summerar oktober så får jag väl säga att jag har breddat mig väsentligt i mitt utryck nästan alla bilder har blivit åtminstone 3:1 i format. mycket tack vare de bildexperiment jag gjort å arbetets vägnar inför den nya studion. har där utöver naturligtvis letat mig ut i närlandskapet och genom ett sugrör sugit åt mig av den energi som tycks vara lagrad i den sörmländska jordmånen.

Vid sidan av vägen

Jag passerar förbi här 100-tals gånger varje år, ser genom bilfönstret de fyrkantiga 10-12 våningshusen med platta tak torna upp sig likt ointagliga borgar på var sina kullar söder om stan, de ser respektingivande och lite skrämmande ut. Inte vid något tillfälle har jag egentligen varit speciellt nyfiken på att se mig om bland huskropparna att göra ett nedslag vilket är förvånande eftersom jag annars åker överallt för att dokumentera saker på mitt eget sätt. Det är 50 år sedan dessa "orter" byggdes och de är rejält slitna även om själva husfasaderna på sina håll fått en ansiktslyftning men mycket är eftersatt och det försätter också mig i ett särskilt känsloläge. Det vore en så upprapande schablon och plattityd att säga, att det känns som ett annat land, Men det känns lika långt från den välmående lilla köping där jag huserar som byn i nordvästra Jämtland gentemot Södermalm i Stockholms innerstad. Min första reaktion är att rygga tillbaka för de många skräpområdena med slyn krypande in mot parkeringsplatser där asfalt gett vika för ogräs och för den i mitt tycke aggressiva arkitekturen. jag tar några bilder försöker känna, hitta en berättelse. befolka detta med något. Jag reser runt mellan Alby, Fittja, Hallunda och Norsborg tar panoramabilder och börjar få nån slags ide om var det ska landa i uttryck. Dagen är glåmig och det förstärker utanförskapet (mitt eget) bilderna blir lågmält dramatiska mörka med spår av någon slags övergivenhet. Kanske återvänder jag en annan dag då ljuset är renare, kanske får jag en annan känsla då. Detta är ju sannerligen inte mina hoods men det har väckt en nyfikenhet. Någonstans i mitt bakhuvud finns ett gammalt barnprogram "Pelle Jansson från Laxenträsk" som handlade om en Pelle som flyttar från byn i Norrland för att hans föräldrar skiljt sig och hamnar i ett höghusområde i en storstad. Och hur skrämmande just det där höghusen var på en 10-åring som jag från just en sådan by i Norrland.

48944646767_01dac32d5d_ojpg48941398861_3b1ebadb4b_kjpg48940850363_97e0b145ee_kjpg48941589742_bb3fd07673_6kjpg48941399501_021ea08ffa_6kjpg
Den stora Sömnigheten

_DSF7387-Pano-Redigerajpg

Någonstans nu inträffar något märkligt, det är som om kroppens varningslampor börjar blinka till men inte lysa rött, som om varje lem i kroppen saknar syre och gör små microprotester, som om det är här det ”geografiska” året tar slut som om det är först nu jag märker i det vaga morgonljuset att skäggstubben blivit allt gråare och att ögonen ser tröttare ut det är i november det där skovet av åldrande kommer och hur mycket man än snoozar så är det fan i mig oundvikligt att skjuta upp. Det är en stor trött sorg som kommer över en, inte den där smärtsamma svarta eller den uppflammande kaotiska utan den som lägger ytterligare en årsring i barken och pressar ner mulmen i benen. jag är sjukt trött när telefonen väcker mig med harpmusik och det är mörkt ute och jag försöker bota det med pulverkaffe i ett kyligt kök, jag är sjukt trött när jag går från tåget i samma mörker 10 timmar senare och jag inte ens kommer ihåg vad jag åt till lunch. Jag blir sjukt trött när jag vet att helgen inte ger energi nog att till fullo ladda upp depåerna.

Tillvaron är ingen begravning men ett konstaterande att just nu blir det inte roligare än så här.

Fast för all leda och verk finns terapier

så..

Jag tänkte mig upp tidigt i morse för att ”fånga dagen”

Det regnade och kudden var lagom sval och täcket lagom varmt så det fick bero.

Vid 9 slutar det regna så efter en kaffe ger jag mig iväg för att leta känslor, Det sörmländska landskapet dystert brunt utan att lysa. Etta James ur högtalarna förstärker melankolin. Plötligt tänds skogen upp som lamporna i en julgran och mellan molnen strömmar ljus fram som på en gammal altartavla och fyller mig med förundran och estetiskt välbehag. Högtalarna fortsätter att spela blues men det svänger mer och svider mindre_DSF7440-Pano-Redigerajpg_DSF7424-Pano-Redigerajpg

Södergående tåg

Ibland sitter jag med ett skissblock när jag väntar på regiontåget söderut mot Hallsberg med stopp i Gnesta, fast kanske ännu oftare med en kamera eftersom den trots allt är snabbare om än inte lika personlig.
Idag blev motivet två unga kvinnor med sina mobiltelefoner som fastnade i mitt flöde

_DSF7304-Redigerajpg