Blogg

Återgå till blogg
Vår sinnliga trädgård

Vår trädgård känns förtrollad

 I ständig förändring där hela tiden nya rum visar sig, där hemliga dörrar ger fantasin fart. Ett litet land i ett litet universa där jag kan strosa omkring i och känna mitt.

Storleken är ungefär som en fotbollsplan, svagt kuperad ås som i öst vätter ner mot den rengskogsliknande Sigtunaån, som just vid mig tar fart och bildar en liten ström där strömstararna hänger på vintern och hägrarna hittar sina fiskestenar på sommaren. I norr sträcker sig en barriär av långa smala granar (barrskogsbältet) som skydd mot kalla vindar och till skydd för de Älgar och rådjur som emellanåt kommer på besök, Ugglor kråkor och skator och en mängd småfåglar både bor och finner mat här. Och på ängen framför växer typiska skogsblommor som Skogskovall, Blåklockor , Johannesört. Bland träden och björkarna bakom vilar dessutom enligt Riksantikvarieämbetet bronsåldersmänniskor, kanske en Tyrgil eller en Jorid.

I söder mot väster omgärdar en gigantisk syrenhäck husen och frälser oss på våren  med sin väldoft och skyddar i övrigt från insyn. Gården har två bostadshus och ytterligare tre byggnader där det äldsta, Torpet, är från 1700-talets slut och huvudbyggnaden från den senare hälften av 1800-talet ytterligare ett bostadshus fanns som brann ner på 60-talet. I övrigt finns en tvättstuga och ateljé/förråd, en gammal verkstad och ett trädgårdsskjul.

Ett halvdussin gamla fruktträd står utspridda, de är vackra och har karaktär men ger kanske inte så mycket frukt längre med undantag av Åkeröäpplet. Delar av gräsmattan har blivit äng och klassiska buskar som forsythia, olvon, häggmispel och smultronjersmin ger de olika delarna karaktär.
 Listan över prominenta besökare kan göras lång. Men förutom älgen rådjuren och hararna håller ofta en grävling till nattetid runt knuten även en räv stryker omkring då och då. Både mink utter och bäver huserar nere vid ån och på andra sidan har vargspår setts. fågelrariteter som kungsfiskare och berguv


Man skulle kunna lägga ner precis hur mycket tid och pengar som helst på denna trädgård, men min och vår tro är att något då skulle gå förlorat om man klippte ner allt till gräsmatta om man hela tiden anla nya rabatter och planterade nya buskar, träd. Det är skillnad på att vårda sin trädgård och att tämja den.

Jag tror att hemligheten ligger i låta den övergå i just det otämjda ju längre från huset man kommer vilket naturligtvis förenklas när man inte har några grannar. Jag tror också att det är i  barnets behov av att hitta fantasi  som finns i oss alla, att låta sagan skapa trädgården.
Att ha en stor trädgård är som att ha en stor familj, det händer alltid något och är sällan tråkigt.


52300681844_af1589c002_kjpg52300681794_bd8b5fbf8a_kjpg52300419976_f52a52ccd3_kjpg52300913260_5873bc09bd_kjpg52300419606_513cc9e879_kjpg52300420848_a9dfc3fb28_kjpg52300893624_4bd4ca6043_kjpg52300630483_fb34b936e4_kjpg52300892359_6b6794c075_kjpg52299642712_a070a236ad_kjpg
Den öde våren

Vråken vränger sig av stolpen, 

Tranan spattigt trampande i kanten av odlingen där det sista av snön ligger kvar i norrskuggan.

DSCF2690-RedigerajpgDSCF2671-PanojpgJag kör som vanligt planlöst kring,  passerar ställen som jag gjort ett dussintals gånger men ser den här gången i ögonvrån att ett fönster har gått i mangårdsbyggnaden att något hänt, att det levande tycks ha övergett ännu ett hus i dessa trakter.

DSCF2724-RedigerajpgSå jag parkerar bilen på gårdsplanen tar med mig kameran som doktorn ett stetoskop liksom för att undersöka statusen för att återigen hinna bildgiva detta stycke svensk allmogehistoria i periferin, innan det försvinner bort och i bästa fall blir en notis och några svartvita foton som en svårfunnen PDF på någon hembygdsförenings hemsida.  Jodå min sida är lika svårfunnen men blir kanske ändå ett komplement, ett slags fri berättelse, en fantasi som tar avstamp i något okänt som jag inte vet något om, men tar mig den konstnärliga rätten att använda som fond till min historia.DSCF2681jpg

Kanske någon rättar mig och lägger till ännu ett lager av vetskap och skrönor, förhoppningsvis, men fram till dess så finns bara mitt… Det var en gång ett ställe i Sörmland

DSCF2630jpg
Lyckopiller och hettande kinder

En del dagar tar tungsinnet över... och hela världen ligger i skugga. För mig så är brytningen mellan vinter och vår en tid då jag helt obegripligt brukar dala ner i källarplanet och mycket av det jag företar mig brukar kännas tämligen meningslöst, självkänslan darrar en aning och självförtroendet får jag be om bland vänner och en stackars familj.
Emellertid så  finns det botemedel och i mitt fall nån slags prozak på fruset vatten, en dag på is  tillsammans med en god vän som jag inte pratar med utan egentligen bara åker skridskor med och samtidigt låter den frusna marssolen lägga ett bitande rouge på kinderna gör ändå att demonerna håller sig på armlängds avstånd och att när solen börjar leta sig ner mellan trädtopparna så känns det ändå aningens ljusare.

En  njutbar vinterdag... men lite trasslig is

I våra trakter finns några små pärlor till vildmarkssjöar, sådana sjöar som saknar allmänt vägnät och bebyggelse på det stora hela. Sjöar där Havsörnar och Fiskljusar  hänger och där det inte sällan hörs ett "Boo ho" från klippkasterna i det småskurna landskapet när Berguven håller hov. Här är sjöarna näringsfattiga och saknar vass i större omfattning och lövskogen har fått ge vika för Tallarna som knotiga kryper längs de omgärdande klipporna och på hällmarkerna  runt sjöarna som troll på jakt. Vi är ute och "spanar" d.v.s letar is för eventuell tur under morgondagen, men nattens regnande och sedan snöande på redan våta isar har bildat en besvärande knottrig skorpa som avsevärt begränsar njutningen av åkningen. Men de är också en del av denna sport, förra helgen en makalöst medvindsdans över den kalla stålparketten, idag snöfräs runt pjäxorna och en blästrad sockersmet som tillåter färdvägen men begränsar framfarten.