Blogg

Efter att ha flackat kring några veckor bland fjäll och gröna skogar ätit frystorkat, sovit i gästsängar med ovana kuddar i sovsäck på i tält i campingstugor och på golv så är den egna sängen ändå bäst. Den egna trädgården den egna även om bristen på regn har gulnat den. Den lokala restaurangen har också sin speciella charm när kvällarna blitt mörka och natten ljum. vi sitter hela familjen tillsammans med vänner och tar ett glas vin och en bit mat och någonstans suddas konturerna ut av den vackert melankoliska nord vi nyss återvänt från. Genom myggfönstret hörs bara syrsor, fågelsången är nu borta och sommaren börjar gå in i sin tredje fas.

Landskapsfotografering handlar inte om att ha en kamera med extra många pixlar stort dynamiskt omfång och dyra premiumgluggar. Det handlar inte om att resa till jordens alla spektakulära platser. Det handlar om att leta ljus och komposition, helst någonstans där du känner trakten. Det handlar om tiden och att ta tid på sig, att omsorgsfullt söka efter något att berätta om när man kommer hem, om inte för någon annan, så för sig själv. Var uppe med tuppen i morse, tog mig till ett berg 10 minuter hemifrån. Kamera, stativ och en termos kaffe och en idé att det viktiga är inte att fotografera utan att vara just här, just nu. Resultatet! Vårdinge Kyrka 04:40 och en bra start på en lördag i semestern. Man kan ju alltid åka hem och sova någon timme till

Resan från de blånande landskapen i norr går snabbt. 6-7 timmar om man inte har för bråttom och det är alltid med ett visst mått av sorgsamhet som jag noterar hur bergen sjunker ihop som efter en punktering och hur lövräden tjocknar,  åkrarna blir blir gula och vägkanterna tappar sin blomning. Någonstans vid Norrlandsgränsen norr om Uppsala ger jag upp och börja ställa in mig på ljumma mörka sommarkvällar grill och kortbrallor och den inbäddade stumhet som präglar det mellansvenska sommarlandskapet trots råmande kor och  och trimmade moppar. Men fortfarande vilar det nordliga kynnets känsloläge och mitt estetiska jag vägrar släppa taget

Den jämtländska skogsbygdens vägar. Det finns alltid ett ljus någonstans.
–Je tor de håll på skiin opp

Märkligt hur segt det kan bli och hur semesterlågmält det redan är här på Sveriges  "viktigaste" nyhetsredaktion. Sommarkvällen är ljum och jag traskar sakta genom staden.  Det vilar moment av ledsamhet längs stadens gator vilket konstigt nog gör mig på gott humör

Jag och min hustru slinker in på den tappre soldaten Svejk för en iskall  sakta upphälld tjeckisk öl, en korvtallrik och en Schnitzel. Jo men det här känns väl ändå som en start

Sommaren är på sin absoluta höjdpunkt och jag går och lägger mig och kliver upp när jag vill. Semestern har sålunda börjat och det årliga sökandet efter en annan tid/verklighet/känsla står för dörren, men först känner jag mig manad  att kasta ut ett stort omfång blommor från Lilla Sigtuna.

Jag arbetar kväll tre dagar innan semester. arbetsbelastningen är strax under normalt men segheten är som sirap på en diskbänk. motivationen är på rött och det känns lite som att vara barn på julaftonsförmiddagen, kan inte klockan nu bara bli tillräckligt mycket? När jag åker hem vid nio är det fortfarande helt ljust och de senaste dygnets regnande har medfört att hela landskapet är inbäddat i dimma och att sommarnattskänslan hopar sig på de annars ganska andefattiga åkrarna längs E4:an och väl ute på länsvägen lägger den svenska sommarnattsmystiken en tät matta av oberättade historier. och det känns inte riktigt lika tråkigt

I visan lindas kransen av Olvon, vår Olvonbuske har varit utblommad sedan slutet av maj så hur detta skall gå till är svårbegripligt. För övrig måste jag nog säga att den här midsommaren var en av de bästa på många år, Vädret var enastående, sällskapet gott och stressnivån väldigt låg nära på slö, samt det att faktiskt hänga i sin egen trädgård. I övrigt väldigt traditionsburet  trots frånvaron av både  små grodor eller stång, men med sill nubbe lek och grill till solen gick ner.
Dessutom var ju faktiskt midsommarafton på riktigt i år, på sommarsolståndet. Tack nI som var med och förgyllde

blocket eller som lågprismärke på någon stor cykelkedja (virvel )Förmodligen ett lagom fåfängt försök att försöka skjuta upp tillgubbandet temporärt, men i bästa fall så är det ett sätt att hålla andra spöken och demoner på avstånd eftersom jag märkte hur när skridskosäsongen var över och jag inte var lika fysiskt rörlig längre snabbt gick ner mig både i humör och fysik. Men nu ska det bli ändring. Jag bor ju också så till att det finns många mil grusvägar bakom låsta bommar som bara vill bli upptäckta av en sån som mig. Idag cyklade jag någon timme i grannskapet bara för att få en känsla och avslutade hemma i trädgården med kaffe och en glass

Blåeld och gullkrageGofika

Det är sällan, kanske allt för sällan som jag går genom sommarstockholm,  sommarsöder. Jag är ju nästan alltid på väg aningen hem eller bort "genom" från stan,  men igår i den fantastiska junikvällen blev det en sådan lov genom Tanto  och på Södermalm.  Det finns stunder då jag förflyttar mig 30 år  och in  i en annan kontext.

Varje år den här tiden säger jag! nästa år gör jag som skomakaren och ändå gör jag det aldrig. Märkligt! När jag egentligen inte vill göra annat nu än att leva ett Ferdinand liv. lukta på blommorna sitta under ett träd dricka en kopp kaffe och inte stångas med de andra.

En trädgård kan vara ett helt universa, dels med det som man med svett, armod och för dyra pengar inhandlat, arrangerat och lagt möda på. Men också av undanskymda platser där blommorna själva skapar sina rum och berättelser. Kanske är det dessa platser som jag är mest förtjust i för att de kontrasterar för att blommorna på egenkraft nästlat sig in. Ibland räknas de till ogräs som den här Gulplistern,Ibland som små glittrande safirer i trädens skugga som dessa Förgätmigejer eller som passionerat doftande vita explosioner från den under resten av året tämligen anonyma Häggen vid trädgårdens slut.

 Det här är den tid då jag i hemlighet vill förirra mig in den nyvaknade grönskans tempel