Blogg

Någonstans nu inträffar något märkligt, det är som om kroppens varningslampor börjar blinka till men inte lysa rött, som om varje lem i kroppen saknar syre och gör små microprotester, som om det är här det ”geografiska” året tar slut som om det är först nu jag märker i det vaga morgonljuset att skäggstubben blivit allt gråare och att ögonen ser tröttare ut det är i november det där skovet av åldrande kommer och hur mycket man än snoozar så är det fan i mig oundvikligt att skjuta upp. Det är en stor trött sorg som kommer över en, inte den där smärtsamma svarta eller den uppflammande kaotiska utan den som lägger ytterligare en årsring i barken och pressar ner mulmen i benen. jag är sjukt trött när telefonen väcker mig med harpmusik och det är mörkt ute och jag försöker bota det med pulverkaffe i ett kyligt kök, jag är sjukt trött när jag går från tåget i samma mörker 10 timmar senare och jag inte ens kommer ihåg vad jag åt till lunch. Jag blir sjukt trött när jag vet att helgen inte ger energi nog att till fullo ladda upp depåerna.

Tillvaron är ingen begravning men ett konstaterande att just nu blir det inte roligare än så här.

Fast för all leda och verk finns terapier

så..

Jag tänkte mig upp tidigt i morse för att ”fånga dagen”

Det regnade och kudden var lagom sval och täcket lagom varmt så det fick bero.

Vid 9 slutar det regna så efter en kaffe ger jag mig iväg för att leta känslor, Det sörmländska landskapet dystert brunt utan att lysa. Etta James ur högtalarna förstärker melankolin. Plötligt tänds skogen upp som lamporna i en julgran och mellan molnen strömmar ljus fram som på en gammal altartavla och fyller mig med förundran och estetiskt välbehag. Högtalarna fortsätter att spela blues men det svänger mer och svider mindre

Ibland sitter jag med ett skissblock när jag väntar på regiontåget söderut mot Hallsberg med stopp i Gnesta, fast kanske ännu oftare med en kamera eftersom den trots allt är snabbare om än inte lika personlig.
Idag blev motivet två unga kvinnor med sina mobiltelefoner som fastnade i mitt flöde

Nordan,

med stöd i styrka

från väst

klär den mig

som ett dagisbarn,

mössa vantar

jacka fylld med

dun från Kina.

Det lyser av oktober

men andas november

och i dess dova tegar,

öar med facklor

av förlorad klorofyll.

Vägen sväljs av granskogen och

vid kanten står en bil parkerad,

den avslöjar

om det jagas Hjort

eller plockas svamp

Makabert kan tyckas, innan jag hunnit klargöra vad jag menar.
Våra skogar är i dag i huvudsak som stora odlingsfält där grödorna mest består av Gran eller Tall och i undantags fall något lövträd. Dessa skogar är en viktig del av det kommersiella skogsbruket där vi avverkar "allt" när avkastningen anses maximerad vilket självfallet är långt långt innan träden sakta börjar dö. Och det är klart att det vore naivt att tro att alla träd måste få ha sin egen naturliga livscykel precis på samma sätt som att tjurkalvar slaktas lång tinnan de uppnått vuxenålder.
Men jag menar på att vi alla borde ha tillgång betydligt fler områden där naturen har sin gång, där den biologiska mångfalden är stor och där mossa och lavar sakta tar över vad som tidigare var en stolt fura som fallit.  Att gå i en sådan skog är som att känna hur naturen sakta vandrar, att faktiskt kunna känna och se på tiden och kanske också se sin egen litenhet och sin livscykel som en liten blinkning i denna långvariga biologiska process. Jag tycker seriöst att det benvita skelettet  av en gammal tall är ett mycket vackert inslag som i sin död gör skogen mer levande.
Just den här skogen heter Putbergen och har tallar som är närmare 400 år och är ett hällmarksområde i den södra Mälarmården i Åkers bergsslag.

Nu och då går vi omkring med monster inom oss  och oavsett vilken hotbild de representerar så är det något som stör vardagen, grusar sikten och dödar kreativiteten och fördelar tyngdpunkten på ett sådant sätt att vi blir i obalans. Min erfarenhet är att det bästa sättet att ta i tu med dessa objudna är att själva möta dem någonstans där vi hämtar energi, det kan vara hemma hos familjen, med goda vänner, men det kan också vara på en ensam tyst och kontemplativ plats som i mitt fall i skogen där jag på något sätt lyckas visualisera dem, förminska och trivialisera dem och ibland till och med skratta åt dem. Jag tänker inte teckna upp mina, men vetskapen att de alltid kommer att lufsa omkring därute men att jag kan tämja dem gör att morgondagen klarnar och lusten återvänder.

JAS (juli,augusti,september) är månaderna då man enligt en del expertis ska beskära sina fruktträd , då man ska ta sticklingar och rensa bort  sommarens blomstänglar. Jag är alltid till en början lika uttråkad som jag är trött i början på en cykeltur eller fjällvandring men i takt med att timmarna går  så växer tillfredsställelsen och stressnivån går brant ner och när kvällen sedan infaller så är jag den lyckligaste killen på jorden. Trädgården är på något vis något som håller en på jorden, något där det alltid finns att göra och som mitt i självtvånget förser en med den djupaste av tillfredställelser. Kanske är årtusenden av evolution, de gener som lärt oss att ta tillvara naturen bruka den förädla den och leva i samklang med den, som även i min villaträgård får sitt lystmäte.

Eric Torell den förståndshandikappade unge mannen som lekte fantasileken som slutade i tragedi och djupaste sorg för att så många saker gick fel.
I mitt jobb  som tecknare ingår det att emellan åt bevaka rättegångar och på något sätt försöka fånga dessa på ett konstnärligt och journalistiskt relevant sätt. Ofta är detta ett både lite skrämmande och fascinerande och inte sällan en känslomässig uppgift. Där lagen höjd över det känslomässiga och irrationella knivskarpt ska skipa rättvisa via sina lagens människor på de olika sidorna. Att få befinna sig som åskådare och förmedlare av detta kan jag tycka är en ynnest, i att lära sig om vad det är att vara människa och förstå de tillkortakommande som ibland slår ner så hårt och lockar fram det mest gemena hos oss och hur vi försöker råda bot på detta.
Denna rättegång var bara sorglig och det jag lär mig är hur svårt det är att kräva ut ansvar när alla inblandades liv på ett eller annat sätt blivit förstört,  där alla gråter och där om inte om hade varit både en lycklig ung man fått fortsätta sprida glädje med sina upptåg och några unga duktiga poliser hade kunnat ägna sig åt det de kan bäst nämligen att se till att vi övriga har trygg tillvaro.
Det finns så många varför i den här i historien som andra än jag måste ställa.

Skickar med lite behind the scenes bilder på kolleger från dagen

Är tillbakakommen efter 5 dagars vistelse i södra Böhmen  och sitter vid den lunga som utgör en del av min bakgård, Sigtunaån. 
Med lite tillbakablick över resandet så tycker jag fortfarande att det finns något  lite spännande med att upptäcka delar av världen helt på egen hand även om jag börjar känna avsaknad av någon att umgås med på kvällen, någon att bubbla med över en god bit mat och ett glas vin innan natten gör sin entré.  Detta framför allt efter att det gått några dagar och nyhetens behag av ensamhet har klingat ut. Kanske är det så att jag, hur obegripligt det än låter har blivit äldre och att min position ensam vid ett bord, borta ter sig annorlunda än för 25 år sedan . En man i övre medelåldern med en öl och en bit mat framför sig har en större ring av intrigitet runt sig helt enkelt. Men mer om själva resan  senare.
Natten lystes upp av ett våldsamt åskoväder och sakta smyger sig en ny tid över oss, uppstart och förändring. på vilket sätt vet jag ännu inte.

Ett av de bättre sätten att komma i resemood är att göra ”Expedition grannskap” att förbereda sig som om man skulle på en lång resa, att försöka se andra ting, leta efter en berättelse och att söka efter platser man tidigare kanske inte varit på trots att de finns i närområdet.

Cykel är då ett fantastiskt fortskaffningsmedel att ta sig bakom de vägbommar som ofta leder till spännande oupptäckta ting

Jag har inte födelsdag än och det är 5 månader till nyår, och ändå så känns de där solvarma dagarna i augusti varje år som något slag bokslut,  ännu ett rekviem där de utklingande ackorden makerar att sommaren är i sin ända, sommaren den tid då vi nordbor lever upp. Vi föds,  gifter och skiljer oss  (dör gör vi de facto i Januari) Vi ser sommaren som den tid då nya planer ska sättas i verket då sommarstället ska köpas rustas och säljas, då kroppen ska komma i trim, då det samtidigt ska grillas drickas rosé och mysas. Midsommar är ju fortfarande den dag då ligger mest med varandra. Så i denna solvarma augustidag ser man randen av något annat,  av ett allvar som närmar sig med samma hastighet som dagarna blir kortare och som trots att solen värmer gott i nacken med en kortförflyttning av vindriktning indikerar på uppbrott.
Det känns som om sommaren är på väg att göra slut, lämna oss, och att man hädanefter får bespetsa sig på resesajternas blåguldiga erbjudande om att byta hängmattan mot solstolen om man vill ha en stund av värme och klimatmässig intimitet.
 Så leve hösten och  början på planeringen inför nästa års cresendo. för tänk vilken sommar 2020 kommer att bli